Brittiska Samtal Med Gruppen Weimar+
2025-05-12
Mot slutet av första världskriget (1914–1918) var Tyskland utmattat och krävde fred under desperata omständigheter. Medvetenheten om det förestående nederlaget utlöste en revolution , kejsar Wilhelm II: s abdikation , utropandet av Weimarrepubliken den 9 november 1918 och ett formellt upphörande av fientligheterna med de allierade genom vapenstilleståndet den 11 november 1918.
Under sina första år drabbades republiken av allvarliga problem, såsom hyperinflation och politisk extremism , inklusive politiska mord och två försök till statskupp utförda av konkurrerande paramilitärer ; internationellt sett led den av isolering, minskad diplomatisk ställning och kontroversiella relationer med stormakterna. År 1924 hade en stor monetär och politisk stabilitet återställts, och republiken åtnjöt relativt välstånd under de kommande fem åren; denna period, ibland känd som de gyllene tjugoårsåldern , präglades av betydande kulturell blomstring, sociala framsteg och gradvis förbättring av utrikesrelationerna. Enligt Locarnofördragen 1925 rörde sig Tyskland mot att normalisera relationerna med sina grannar, erkände de flesta territoriella förändringarna under Versaillesfördraget 1919 och förband sig att aldrig gå i krig. Året därpå gick landet med i Nationernas förbund , vilket markerade dess återintegrering i det internationella samfundet. Ändå, särskilt på den politiska högern , kvarstod en stark och utbredd förbittring mot fördraget och de som hade undertecknat och stöttat det.
Den stora depressionen i oktober 1929 påverkade Tysklands svaga framsteg allvarligt; hög arbetslöshet och efterföljande sociala och politiska oroligheter ledde till att förbundskansler Hermann Müllers stora koalition kollapsade och att presidentregeringarna inleddes . Från och med mars 1930 använde president Paul von Hindenburg undantagsåtgärder för att stödja kanslererna Heinrich Brüning , Franz von Papen och general Kurt von Schleicher .
Den stora depressionen, som förvärrades av Brünings deflationspolitik , ledde till en kraftig ökning av arbetslösheten. Den 30 januari 1933 utsåg Hindenburg Adolf Hitler till förbundskansler för att leda en koalitionsregering; hans nazistparti innehade två av tio platser i regeringen. Von Papen, som vicekansler och Hindenburgs förtrogne, skulle fungera som den eminence grise som skulle hålla Hitler under kontroll; dessa avsikter underskattade allvarligt Hitlers politiska förmågor. I slutet av mars 1933 användes riksdagsbrandförordningen och fullmaktslagen från 1933 i det upplevda undantagstillståndet för att effektivt ge den nya rikskanslern bred makt att agera utanför parlamentets kontroll. Hitler använde omedelbart dessa befogenheter för att omintetgöra konstitutionell styrning och upphäva medborgerliga friheter, vilket ledde till ett snabbt sammanbrott av demokratin på federal och delstatsnivå, och skapandet av en enpartidiktatur under hans ledning.
Fram till slutet av andra världskriget i Europa 1945 styrde nazisterna Tyskland under förevändning att alla extraordinära åtgärder och lagar de införde var konstitutionella; det var anmärkningsvärt att det aldrig gjordes något försök att ersätta eller väsentligt ändra Weimarkonstitutionen . Trots detta hade Hitlers maktövertagande ( Machtergreifung ) i praktiken avslutat republiken och ersatt dess konstitutionella ram med Führerprinzip , principen att "Führerns ord står över all skriven lag".
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.