Svenska Politiker..
2025-04-30
Minns ni när det faktiskt pirrade lite i magen inför ett möte med en statsminister, en läkare, en advokat? Det fanns ett slags mystik i deras titlar. De bar auktoritet nästan som ett magiskt skimmer. Man bugade lite inombords.
Men den tiden är förbi. I dag är det ingen som höjer på ögonbrynen för att någon är statsminister. Ulf Kristersson bär sin titel, men det räcker inte – han måste också fylla den. Och det gör han inte. Det är där problemet ligger.
Vi lever i en tid då sociala medier gjort oss till experter på att läsa av människor. Vi har sett så många makthavare prata, skratta, slingra sig och avslöja sig att vi slutat tro på titlar. Vi vill se människan bakom, och vi märker direkt om det inte finns något där.
Och nej, det betyder inte att alla måste bli influencers. Se bara på Barack Obama. Han skär igenom bruset oavsett om han talar till en nation 2015 eller dyker upp i ett Tiktok-klipp 2024. Det handlar inte om trendighet – det handlar om att vara en trovärdig, varm, karismatisk ledare som inger hopp.
Det kräver att man står för något – och gör det tydligt, konsekvent och mänskligt.
Problemet är att svensk politik inte producerar sådana människor längre. Den producerar karriärister – personer som är bäst på att navigera internt, men som inte har något verkligt ledarskap i sig. De blir ministrar, men är egentligen bara socialt begåvade kanslister.
Vi har statsråd som äger aktier i friskolekoncerner som de själva stiftar lagar för. Vi har en riksdag där de flesta inte driver förändring, utan förvaltar en karriär. Det är inte bara svagt – det är farligt. För när folk slutar tro på politiken, letar de tillit på andra håll. Och då kan vad som helst hända.
Demokratin är inte starkare än de personer vi sätter i toppen. Just nu är det svagt material där uppe. Och det syns.
Det här är inte en personlig attack på enskilda politiker – det är en systemkritik. För ett politiskt system som premierar socialt smidiga ja-sägare framför integritetsdrivna idébärare, kommer oundvikligen att fyllas av fel typ av ledare. Vi har sett det hända, steg för steg, val efter val. Och ingen verkar längre förvånad.
Uppdrag räcker inte
I en tid då tillit måste förtjänas i realtid, inför en publik som ständigt jämför, granskar och ifrågasätter, räcker det inte att ha haft ett uppdrag länge. Det spelar ingen roll hur många år du suttit i ett utskott om du aldrig lyckats beröra en människa utanför bubblan. Politiken måste återerövra sitt existensberättigande genom att bevisa sin relevans – inte bara genom att hänvisa till tradition eller struktur.
Vi lever i en ny sorts uppmärksamhetsekonomi där ledarskap inte bara handlar om att fatta beslut, utan om att kommunicera värderingar, inspirera till handling, och bära en vision med tillräcklig kraft för att engagera ett splittrat folk. Det kräver inte showmanship – men det kräver autenticitet. Det kräver mod.
Det kräver att man står för något – och gör det tydligt, konsekvent och mänskligt.
När den politiska eliten tappar denna förmåga, blir det farligt tyst i samhället. Inte för att det inte pratas, utan för att så få lyssnar. Vi hör ljud, men inte ledarskap. Vi ser rörelse, men inte riktning. Vi behöver inte fler smarta medarbetare i toppen – vi behöver modiga människor. Sådana som vågar tänka nytt, stå emot tryck, förklara sin vision utan rädsla att tappa stöd från nästa mätning.
Om Sverige ska klara de kommande decenniernas stora omställningar – klimat, teknologi, geopolitik – krävs ett annat slags politiskt material än det vi ser i dag. Det räcker inte med förvaltare. Det behövs ledare. Och vi kan inte längre vänta på att systemet ska börja producera dem av sig självt. Vi måste börja ställa kravet nu – högt, offentligt och utan omsvep.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.