Den Sociala Ingenjörskonsten
2025-04-24
Spelet om regeringsmakten förändrar nämligen ingenting i grunden. Det enda politikerna underhåller är myten om ett Sverige som inte längre finns, en svensk modell som designades i samförstånd mellan socialdemokratin och högern under Sveriges industriella blomstring, då arbetets söner och industrins herrar tillsammans kunde njuta frukterna av efterkrigstidens stora ekonomiska uppsving, och framtidstron ännu inte hunnit grumlas av den oljekris som väntade runt hörnet.
Avkomman till rekordårens lyckade äktenskap mellan arbetarrörelsen och kapitalägarna blev den svenska välfärden och ett materiellt välstånd som kom alla till del. Ur detta växte även myten om den upplysta moderniteten, som borstat av sig föregående tiders vidskepelse och irrationalitet. Äntligen hade den politiska och ekonomiska makten uppfunnit den perfekt konstruerade samhällsmaskinen, vars funktion oavbrutet förbättrades av ekonomisk tillväxt och där allt som gick sönder kunde plockas ut och lagas för att åter monteras in i ett nytt och bättre skick. Så utvecklades den sociala ingenjörskonsten till ett instrument för att åtgärda och förebygga gnissel i det stora, allomslutande maskineriet.
Den svenska sociala ingenjörskonstens fader och moder var makarna Myrdal som redan på 1930-talet adopterade begreppet från USA och formade om det till den svenska modellen. Myrdalarnas politiska ambition var att fostra det uppväxande släktet enligt ett nytt människoideal där individerna stod fria från det förflutnas sociala bojor och i stället kunde behärska sitt eget öde i en gemensam strävan att förändra världen. Inga skruvar och muttrar skulle ligga och skräpa på den moderna civilisationens fabriksgolv, allt skulle monteras in i den perfekta samhällsmaskinen som drevs av den gnisselfria samarbetsandan.
I dag kan vi höra ett öronbedövande gnissel från denna kärvande samhällsmaskin, men politikerna håller för öronen och fortsätter oförtrutet pumpa in den sociala ingenjörskonstens gamla smörjmedel med nya recept på profylaktiska injektioner som ska både förebygga och bota samhällets accelererande ”utmaningar”. Med hänvisning till makarna Myrdal lade så riksdagsledamoten Lawen Redar (S), nyligen fram ett hett förslag på hur man med social ingenjörskonst kunde åtgärda de negativa följderna av den tidigare sociala ingenjörskonstens paradprojekt, nämligen miljonprogrammet. Reformen hon förespråkade gick ut på att mixa samman olika befolkningsgrupper för att överbrygga segregeringens sociala klyftor. Visserligen väckte förslaget kritik, men kritiken vände sig inte mot social ingenjörskonst som metod. Snarare efterfrågades andra sociala ingenjörsverktyg för att uppnå Lawen Redars mål.
Den sociala ingenjörskonsten har helt enkelt rotat sig i samhällskroppen som ett vaccin mot allt, en mirakelkur som ska förebygga bort allt som är skadligt för miljö, hälsa, trivsel, säkerhet och moral. Över hela den offentliga förvaltningen strålar den stolta ledstjärnan om att ont skall med gott fördrivas via uppsökande verksamhet, nätverksträffar, seminarier, konferenser, workshops, dialogbaserad samverkan och allt vad det nu kallas. Astronomiska summor väller årligen in i det stora kretsloppet av profylaktiska åtgärdsprogram, ihopknåpade av forskarteam, projektgrupper och kommittéer, dekorativt insvepta i pr-floskler.
Sverige kommer aldrig att bli det svunna paradis vi lockas tro att det en gång var.
Vad än väljarna hoppades på har inte heller Tidöpartiernas vallöften om hårdare straffrättsliga åtgärder rubbat deras tro på de preventiva insatsernas samhällsnytta. Det står tydligt och klart i budgetpropositionen från i höstas, där regeringen presenterade och poängterade flera strategiska satsningar på proaktiva, sociala och brottsförebyggande insatser för barn och unga i socialt utsatta miljöer, vilket nu kommer tillbaka i årets budget som öser hundratals sköna skattemiljoner över kommunerna.
Vad blir då behållningen av alla dessa pengaslukande satsningar när de processats genom den offentliga matsmältningsapparaten och runnit ut som orddiarréer längs alla tusentals rapportsidor från en mängd olika samhällsorgan?
Det får vi inte veta, för sådant går inte att mäta. Varje gång frågor om kostnadseffektivitet förs fram bemöts de av fluffiga försvar om samhällsvinster ”på sikt”. Eller som välfärdsforskaren Rolf Solli hurtigt uttryckte det: ”Ränta är priset för att vänta!” Och vem vet – kanske ledde ett saft-och-bulle-besök bland Järvabor till att en unge blev snäll och inte kriminell. Det fiffiga med förebyggande åtgärder är ju att man aldrig säkert kan utvärdera deras effekter eftersom det inte går att avgöra om problemen hade förvärrats utan åtgärderna.
Men återigen. Det dyrt fabricerade snömoset som fortsätter att välla ut ur statsapparaten har ingen partifärg. Visst kan retoriken låta hård i partiledardebatten, men alla håller sig fast i partiapparatens gungande flaggskepp som med trasiga segel och sönderrostat skrov tar sig allt längre ut i nostalgins träskmarker med löften om att det gamla, trygga Sverige ska återuppstå som ett sjunket Atlantis där vi alla en dag ska få dia vid Moder Sveas svällande barm.
Men politisk nostalgi är opium för folket. Sverige kommer aldrig att bli det svunna paradis vi lockas tro att det en gång var, där allt gick att justera genom att skruva lite på den perfekta samhällsmaskinen. Och det är bakom denna rökbolmande romantik om rekordårens sötebrödsdagar som statsmakterna skyler sin impotens.
Därför matas vi oavbrutet med luftpastejer som sägs kunna förebygga precis allt – från klimathot till klotter, från naturkatastrofer till cyberattacker, för att inte tala om gängkrig, arbetslöshet med mera, med mera. Men framför allt är det döden som ska förebyggas, närmare bestämt döden för ett uttjänt politiskt system som gör att vi förebygger oss till döds medan problem som ska förebyggas växer oss ur händerna.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.