Älska Undergången I SvD
2025-04-15
https://www.svd.se/a/B01xW0/ranta-pa-ranta-killarna-fortjanade-en-battre-varld
"För ungefär tio år sedan var jag på en fest och träffade en bekant som just börjat arbeta med någonting han kallade för ”riskanalys”. Det var ett bekvämt jobb, sade han, med regelbundna arbetstider och tydliga arbetsuppgifter: ”Jag sitter och tar emot rapporter och uppdaterar våra dokument om skogsbränder, pandemier, härdsmältor, krigshot och livsmedelsbrist. Jag har blivit en pappersskyfflare.”
Han behövde inte säga att sannolikheten att något av detta faktiskt skulle hända var låg. På den tiden var det lika underförstått som att skyddsrum enbart var en angelägenhet för urban explorers och bostadsrättsinnehavare på jakt efter större källarförråd.
Det var då, det.
Nu är festen och det glada 10-talet helt klart över. Att slå på ”Aktuellt” känns som att av misstag ha råkat öppna porten till Riket i Lars von Triers tv-serie med samma namn.
Men betyder det att den verkliga festen kanske kan börja nu?
För ska vi vara helt uppriktiga finns det också någonting som är rätt skönt med att en gång för alla misslyckas och ge upp. Det vet alla som någon gång har hoppat av en utbildning, avslutat en långvarig relation eller sagt upp sig från sitt arbete.
Visst är sådana saker ofta sorgliga, och visst gör det ont att ge upp en långvarig dröm. Men drabbas man inte också alltid en rätt stark känsla av frihet efteråt?
Missförstå mig rätt – det kan förstås fortfarande bli värre.
Fördelen med att det värsta man kunnat föreställa sig redan har hänt är att man inte längre behöver oroa sig för det, och plötsligt frigörs alla de krafter man tidigare lade bara på att upprätthålla ett obekvämt status quo.
Missförstå mig rätt – det kan förstås fortfarande bli värre, och jag är också oroad över hur det ska gå. Vissa morgnar slår jag omedelbart av radionyheterna och går över till P2:s klassiska sändningar för att slippa höra vad som hänt.
Allt ekonomiskt är förstås relativt – men med mina mått mätt har jag den senaste veckan förlorat en hel del pengar, och det är klart att jag inte sitter och småmyser över att ha stått på den förlorande sidan i snart sagt varenda politisk strid som har varit viktig för min generation.
Men när de politiska och ekonomiska berättelserna om världen vi levt i brakar samman finns det i alla fall en del av mig som inte kan låta bli att fnittra, och undra vad det ska bli av oss nu.
För många av oss var det en trygg världsordning – men en där varje tanke på verklig förändring verkade stranda på juridiska hinder och känsliga ekonomiska rationaliteter; en värld där själva huset till slut upplevdes som så bräckligt att det enda vi tordes göra var att rensa ogräs i rabatterna.
Visst var det många av oss på rätt sida av skranket som blev rikare. Den drivande faktorn bakom de senaste årens börsuppgång har varit akronymen ”Tina” (There is no alternative). Den står kort sagt för att börsen har varit den enda valmöjligheten för investerare som vill ha avkastning över tid.
Med så mycket pengar – stora delar av dem lånade – i systemet har inte heller aktiekurserna haft någon annanstans att ta vägen än upp.
Nu tycks även den festen vara slut. Det får mig att tänka på mitt absoluta favoritklipp på internet – det av fyra unga killar i kostym som ensamma på en efterfest dansar och skanderar ”Ränta på ränta!” till Alice Deejays 90-talsklassiker ”Better off alone”.
De borde ha fått ett annat alternativ. Det borde vi få också. För ärligt talat: är det inte hög tid att vi dumpar Tina nu? Och finns det inte också något lite lockande i att ge upp och inse att den gamla världen har gått sönder nu. Vem vet – lär vi oss bara att älska undergången kanske kan det till och med vara rätt kul att få vara med och bygga en ny?"
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.