Mönsterseende..
2025-04-14
Med Trump vid rodret betalar Europa nu priset för oförmågan att lägga om säkerhetspolitiken. Att hellre stå still än agera när verkligheten ändras liknar hur habsburgarna mötte moderniteten.
Frågan lär ursprungligen ha varit tänkt att illustrera en konflikt: Vad händer när en ostoppbar kraft möter ett orörligt objekt? Och kanske är det så vi bör tänka om sammanbrottet i det atlantiska samarbetet sedan början av året.
Donald Trump och hans dramatiska regimförändring har sköljt över Europa. Amerikansk utrikespolitik har förvisso gradvis förändrats under en längre tid, bort från den efterkrigstida liberala internationalismen och den mer nutida neokonservatismen. Redan president Obama kombinerade en återhållsam realism med en dos av isolationism. Men Trump och hans kabinett av lismare går längre – mycket, mycket längre. USA håller nu på att bli som en gammal europeisk uppstickarmakt: ett känsloliv dominerat av historiska oförrätter, en diplomati som accepterar smicker men praktiserar förödmjukelse och en internationell utblick upptaget av gränser och territorier. USA tycks nu lämna strategin att bevara en säkerhetsordning till att bli en revanschistisk makt.
Européer borde kanske inte vara förvånade. Vår historia är trots allt rik på Trumpliknande karaktärer: fronderande charlataner, uppkomlingar, bedragare, knölar, revolutionärer, kungligheter och generaler som raskt ändrat på etablerade säkerhetsordningar. Sådana tillfällen har ibland varit ett resultat av omstörtares unika briljans (tänk Napoleon) men oftast följt ett annat mönster: den etablerade ordningen som utmanas – makten – har fastnat i sitt eget system. Det är immobilt eller till och med paralyserat: oförmöget till förändring trots att nya skeenden kräver det. Just det, det är ett objekt som inte kan röra på sig.
Nutida europeiska ledare har haft lång tid att förbereda sig på ett nytt säkerhetspolitiskt läge, men någon förändring gick under lång tid inte att få till. Det krävdes en fullskalig rysk invasion av Ukraina för att Sverige skulle kunna bryta sin politiska låsning om Nato och åstadkomma en riktig förändring av försvarsanslagen. Frankrike och Storbritannien har länge haft en retorik som anstår en militär stormakt men sitter sedan länge fast i ett slags mild men kronisk fiskal depression som försvårar att riktiga medel anslås för att matcha de stora orden.
Storbritannien är nu inne på sin tredje strategiska översyn av försvaret på fyra år; resultaten från de tidigare övningarna var marginella och utmärktes snarare av en underförstådd överenskommelse att uppenbara problem bara kan hanteras genom att skjuta dem på framtiden. Landet har en respektabel flotta och ett ansenligt flygvapen – på papperet. Royal Navy har till exempel två hangarfartyg men kan bara segla med ett åt gången på grund av bristande resurser på allt som ett hangarfartyg behöver. Vid 80-årsfirandet av D-dagen förra sommaren fick Storbritannien minska sin närvaro i Normandie för att Royal Air Force inte kunde undvara militära transportplan.
Och sedan har vi Tyskland. Dåvarande förbundskanslern Olaf Scholz lanserade 2022 en Zeitenwende i tysk försvarspolitik, men någon riktig vändning skedde aldrig. Regeringens nationella säkerhetsstrategi som lanserades våren 2023 var anmärkningsvärd för den centrala roll som fästes vid landets hållbarhetspolitik – och andra förmågor som närmast kan liknas vid andliga. Tysklands försvarsmakt Bundeswehrs egen analys några månader senare pekade istället på det uppenbara: militären ”saknar allt”, som den då utgående överbefälhavaren uttryckte det, och ”kan inte bidra mycket till allierade”.
Historiken AJP Taylor skrev en gång om den misslyckade revolutionen 1848 att ”German history reached its turning point but failed to turn”. Nutida Tyskland har hittills följt samma logik. Det har framstått som paralyserat – ett objekt som inte kan röra sig när det behövs. Några analytiker vid det tyska Council on Foreign Relations konstaterade därför i höstas att landet inte längre bör tala om en zeitenwende för det är uppenbart att strategin ”misslyckats” och att tysk försvarsförmåga är ”farligt otillräcklig”.
Det finns ett invant historiskt mönster också i orörligheten. I all sin variation har Europa kommit att efterlikna den habsburgska dynastin. Den var en supranationell sammanslutning runt huset Habsburg snarare än ett imperium – även efter att Heliga romerska riket slutligen preskriberats. Habsburgarna var under lång tid inte mer än en typ av hyresvärd som ombesörjde trygghet, men styrkan låg då i deras snabbfotade flexibilitet, förmågan att förändras när det krävdes.
Drottning Maria Teresia av Österrike (1717–1780). Foto: AlamyEfterhand fastnade emellertid dynastin i introspektion. Drottning Maria Teresia tog under 1700-talet in huset Habsburg i upplysningen och gav den en byråkratisk kropp: en maskinliknande idé om staten som fostrade ärliga och hårt arbetande tjänstemän men där ”berg av byråkrati”, som Metternich uttryckte det, alltmer maskerade en frånvaro av policy och ambition. Inget låg bortom byråkraters kontroll: transsylvaniska vampyrer skulle följa sanitära protokoll, och slutscenen i Shakespeares Romeo och Julia skrevs om för att undvika att Wiens teaterbesökare lämnade föreställningen med en känsla av melankoli.
Administrativ aktivitet kunde inte råda bot på rikets tilltagande systemkonservatism. När andra europeiska makter exploaterade omvärlden sökte habsburgarna att bevara en huvudsakligen inhemsk agrar ekonomi. Tidens stora expeditioner var för Maria Teresias efterträdare intressanta som botaniska utflykter snarare än för kommers: ett tillfälle att åter hämta en samling tropiska växter som hade förstörts vid en brand på slottet Schönbrunn. Huset Habsburg kom på efterkälken i teknikskiften och industrialiseringen. Skicklig diplomati och effektiv administration, liksom tilltagande anpassning till det framväxande Tyskland, skulle kompensera förlorad ekonomisk styrka.
Men även det projektet misslyckades och Josef II, en av de sista kejsarna i Heliga romerska riket, instruerade att hans kista skulle bära inskriptionen ”Här vilar Josef, som misslyckades med allt han företog sig”.
De stora europeiska upproren under 1800-talet nådde också Wien: precis som på andra håll i Europa handlade de mer om frånvaro av industrialisering snarare än ett snabbt samhällsskifte. Kejsar Frans Josef överlevde upproren och höll sig kvar vid makten till mitten av det första världskriget genom diplomati och vissa politiska reformer – till exempel utvidgad rösträtt. Men han var fast i en förlorad värld och visste att han tillhörde fel århundrade. För dåtidens ostoppbara kraft, Tyskland, var han ett orörligt objekt.
Men orörligheten var samtidigt en förklaring till att det huset kunde överleva så länge: it was a feature, not a bug. Det beskrevs under 1800-talet som en ”europeisk nödvändighet” – ett av få sätt att hantera nationella motsättningar och åstadkomma centraleuropeisk stabilitet. Habsburgarna kunde inte följa tidens och teknologins riktning på samma sätt som andra europeiska makter: sjöfararväldenas internationella impulser, brittisk industrialism eller tysk nationalism. Sådan politisk energi skulle ha äventyrat dynastins och regionens stabilitet: stagnation accepterades som ett pris för att undvika intern konkurrens.
Den erfarenheten kan hjälpa oss att förstå djupare faktorer bakom det atlantiska sammanbrottet. I centrum står det nutida teknikskiftet och den modernitet som utvecklas i mjukvarans tidsålder. Donald Trump är ett resultat av den. Men den större rörelsen omkring honom inrymmer också några av de stora politiska skiljelinjerna inom den nya moderniteten, särskilt dem mellan ”fake” och futurism, nihilism och mening – eller mellan DeFi och SciFi.
På den ena kanten står personer som verkligen bryter med industrialismens linjära impulser, till exempel tron på vetenskap, principbaserade ideologier och organiserad social representation. De är agenter för en hårt dragen decentralisering, till och med kaos. De arbetar med metaforer och alternativa verkligheter, i sociala medier, vetenskap och krypto. Här samlas RFK jr, Logan Paul och Barron Trump plus horder av Tiktok-stjärnor som Andrew Tate. MAGA-rörelsens intima relation med World Wrestling Entertainment – en värld av just metaforer och ”fake” – är en viktig falang.
På den andra kanten står teknologientreprenörer som Peter Thiel, Marc Andreessen och Alex Karp. De arbetar för att bygga en ny form av teknologisk republik: ett utopiskt projekt för ett slags anti-statlig nationell styrka, och den tänks kunna etablera sanning efter den filosofiska och politiska kollaps som ligger i den nya moderniteten. Några av dem har byggt förmögenheter på Silicon Valleys blandning av konsumtionskultur men tar nu spjärn mot denna intimitet och vad de ser som en repetitiv plattformskultur. De vill bygga nytt, vara banbrytande och hellre utveckla teknologi som arbetar med större syften – likt Manhattanprojektet. De är skolade i SciFi men citerar flitigt europeiska tänkare som var skeptiska till industrialismens modernitet: Fustel de Coulanges, Nietzsche, René Girard, Jürgen Habermas och Frankfurtskolan.
Europa, däremot, följer än så länge sin impuls: att – på gott och ont – stävja eller helst undvika den nya, framväxande moderniteten. Likt Habsburg har Bryssel satt en ära i att reglera ny teknik. Krypto är helt frånvarande från den europeiska konversationen. Sanning är samtidigt ett konditionalt koncept: om formulären fyllts i och tillställts rätt fonctionnaire bemyndigas anslutning till den diskursiva sanningen. Ekonomiska resultat spelar mindre roll. Om Apple och Meta inte lanserar nya AI-funktioner i sina produkter i EU – so be it. Teknologi som inte passar in i en etablerad nomenklatura får helt enkelt vänta på sin tur.
Har den dygden om långsamhetens lov blivit ett villkor för att EU ska kunna garantera stabilitet? Kanske det. Liksom dynastin har EU också funktionen att vara en ”europeisk nödvändighet”: en metod för att hantera nationell impulsivitet och att regionen inte rör sig i otakt. Men samtidigt som EU predikar behovet av att alla medlemsstater rör sig tillsammans har man allt svårare att hantera interna skillnader i hur länder positionerar sig i mjukvarans tidsålder. Vissa regioner, till exempel Nordeuropa, ligger nära den amerikanska teknikcykeln. Kontinentala ekonomier som Frankrike och Tyskland sitter däremot fast i gamla industriella strukturer. Synkrona och jämlika utfall är svårt att nå i tider av stora skiften i teknik och ekonomi.
Men förr eller senare kommer Europa också att röra på sig: stagnation, och bristande säkerhet, är ett för högt pris att betala för nominell intern stabilitet. Europa tycks medvetet om att dess planeringskultur är anpassad för fel århundrade. I säkerhetspolitiken börjar nu nya länder att röra på sig – särskilt Tyskland. Budgetregler luckras upp för att hantera nya problem. Över tid kan den nya moderniteten bli ett gemensamt atlantiskt projekt precis på det sätt som Amerika och Europa samlades kring frihet, säkerhet och välstånd under industrisamhällets tid. Men sådan intimitet kan inte byggas med ett USA under Trump – eller med ett orörligt Europa som fastnat i habsburgsk introspektion.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.