"När anti-rojalisten Åsa Linderborg skriver om kung Carl XVI Gustaf blir det folkligt och respektlöst. Men Gunilla Kindstrand tycker att biografin lägger för stor vikt vid skvaller – och visar en oväntad ömhet för kungen. Gunilla Kindstrand Publicerad 14:30 Titeln är ”Tjabo”. Ingen ska ju förledas att tro att det här är en vanlig kungabiografi. ”Tjabo”, som det en gång stod i kvällstidningarnas och veckopressens rubriker. Det signalerade folklighet och respektlöshet på en och samma gång. Sådan är också Åsa Linderborgs attityd när hon tar sig an Carl XVI Gustaf. Grundkällorna är tidningarnas kungabevakning och i förstone ser det ut som den perfekta matchningen. Linderborg är historiker med skarpt öga för makten hos dem som sammanfattar sin samtid. Hon känner också mediernas villkor på djupet. Under sin tid som kulturchef på Aftonbladet utförde hon oförglömliga balansakter på gränsen mellan allmänintresse och sensationssökande. Hon är bekännande anti-rojalist. Detta hade alltså kunnat bli så bra. Utan tvekan är det ett slags kraftprov. Boken startar med Carl XVI Gustafs föräldrar och efter nära 700 sidor är vi framme i dagens Sverige. Det är hovet, i samspel med samhället och oss. Somligt användes redan i den tv-dokumentär som Linderborg gjorde i samband med monarkens 50 år på tronen, ”Kungen med två ansikten”, men här hamnar det mestadels i nya sammanhang. Liksom i tidigare böcker är Åsa Linderborg i högsta grad närvarande i sin text. Det politiska får träta med det köksbordsprivata på ett lite charmigt vis. Men den hudlösa, självprövande samtidskildrare som skrev den självbiografiska romanen ”Mig äger ingen” och metoo-dagboken ”Året med 13 månader” visar sig inte här. Nu är det i stället den tvärsäkra politiska kommentatorn som suttit vid tangentbordet. En som drar sin tes vid start (att monarkin är ett irriterande skämt) och sedan blir den trogen. Nästan alla citat (och de är många) är valda för att stödja argumentet, sällan för att utmana det. Journalistiken kring kungahuset är en mäktig brygd av saga, spekulation och såpopera. Det ger Linderborg en öppning för högst relevanta frågor om monarkins plats i demokratin, om makt, medborgare och medier. Men hon har genomgående en olycklig dragning till det raljanta som gör att man som läsare tappar lusten att anta de utmaningar hon serverar. Gustaf V omtalas som ”gubbtjyven”. Beskrivningen av själva huvudpersonen är en utdragen profaneringsprocess med kaffeflickor, felstavningar, fadäser. Prins Daniel omnämns som en ”medborgare uppvuxen på falukorv i ugn”. Allt och alla som över huvud taget kommer i kontakt med slotten riskerar att svepas in i löje. Samme Daniels barndomskompisar från Ockelbo skämmer ut sig genom att ”bröla” fram ett tal på en middag, ”enligt källor till kvällspressen”. Dessutom ”glunkas det journalister emellan” att kungen benämner sin svärson inte som Daniel, utan som just – ”Ockelbo”. Ja, det är så mycket som ryktas, viskas, glunkas i ”Tjabo”, särskilt i slutet, att man som läsare känner sig solkig, som om man deltagit i en skvallerstund som gått överstyr. Här satt en man som, med hennes ord, levt hela sitt liv i skuggan av sig själv. I inledningen redogör Åsa Linderborg för sitt enda möte med Carl XVI Gustaf. Det ägde rum på ett landshövdingeresidens. Minnesbilden framkallar senare en känsla av ömhet inom henne. Här satt en man som, med hennes ord, levt hela sitt liv i skuggan av sig själv. Exakt den känslan uppstår efter läsningen av ”Tjabo”. Ett helt oförväntat stråk av ömhet parat med förundran inför att den svenska kungafamiljen förmått uthärda sina mediala villkor. Jag tvivlar starkt på att det var författarens avsikt."