"Inte för att vara svensk, men vad ska man med 1 254 052 648 kronor till? Innan någon kommer med rättrådiga förslag som utrota hungern, rädda korallreven eller ge skolgång till alla barn i Sydsudan vill jag understryka att allt det låter toppen – men bara tanken på att lägga upp en strategi för att nå ett av de målen får det att kännas som att mina lungor är fyllda av cement. Och då har jag ännu inte snuddat vid tanken på alla vänskapsband som riskerar att trassla ihop sig och omöjligheten att knyta nya. På golfbanan? Nej tack. Du som vann bör redan nu bestämma hur du ska bemöta släktingar som hör av sig och behöver en ny diskmaskin, hjälp med amortering eller spelskulder. För du som haft sån tur, kan väl? Klart du kan. Men priset för en lottovinst på 1,25 miljarder är att varje person du möter under resten av ditt liv kommer tycka att du använt pengarna till fel sak. Författaren och journalisten Robert Frank menar att de ultrarikas tillvaro är så pass olik vår att deras parallellsamhälle bör liknas vid en fristående nation. Han kallar landet för ”Richistan”, och i boken från 2007 med samma namn försöker han komma dess medborgare inpå livet. Det är inte det lättaste. Money talks, wealth whispers, och få av invånarna i Richistan vill snacka med en journalist. Vad har de att vinna på det? Inget som de inte kan köpa på egen hand. Ändå lyckas han teckna en levande bild av en värld helt urgröpt på mening. Bara symbolerna återstår. Han lär sig att Rolex och Mercedes är lågstatus, ett kvitto på nyrikhet. Äkta skallar satsar på Franck Muller och Maybach. Intervjupersonerna är ”finansiella främlingar” i sitt eget land, med egna vanor och säkerhetslås. Trots det drar sig flera av dem för att se sig själva som ultrarika. De ultrarika är alltid de andra, de som är ännu rikare än just mig. Därför blir tillvaron ensam. Kanske är min inställning färgad av att jag nyss läst boken ”Careless people” av Sarah Churchwell, en före detta högt uppsatt chef på Facebook. För henne blev mötet med förmögenheten i Silicon Valley chockartad – inte minst insikten att flera av hennes anställda såg sig själva som volontärarbetare. De har helt enkelt tjänat så pass mycket på Facebook-optioner och aktier att de egentligen inte behöver arbeta alls. En chef som citeras i boken menar att alla plötsligt-super-duper-rika går igenom samma cykel: först ett år av resor till exotiska destinationer. När personen tröttnat på det: hårt fokus på ett personligt mål. Maratonlöpning, en kreativ karriär eller kanske ett startup-företag. När även det känns urvattnat återstår två alternativ – filantropi eller missbruk. Om den svenska lottovinnaren läser det här ska jag tillägga att de tidigare nämnda lyxmärkenas status lär ha fluktuerat sedan 2007. Eller? Richistan tycks existera utanför tiden. Det enda de är mer misstänksamma mot än förändring är främlingar. Jag blir plötsligt orolig. Kommer du över huvud taget släppas in i Richistan? En sak är säker: dörren till ett vanligt liv har slagit igen bakom dig."