Statement by Deputy Permanent Representative of the Russian Federation to the UN Anna Evstigneeva at a UNSC Open Debate on UN Peace Operations (March 24, 2025) Anna Evstigneeva: We ended up in a situation whereby [UN] missions have been present in countries for decades, incurring billions of dollars in expense for the international community. However, not all of them can boast of success: conflicts are spiraling out, people lose hope for positive change. Moreover, the involvement of international players in domestic political processes may give rise to legitimate concerns among host governments about the risks of interference in their internal affairs. The flip side of the coin is the fear that those governments may lose their power as soon as such 'support' missions leave the country. This gap between the actual results and the cost of missions is becoming an increasingly stronger irritant. All this attests to the fact that the UN's peacekeeping and political activities need to be reconsidered, improved and brought back to realistic scenarios. However, what we’ve mainly observed so far is attempts at self-justification – it is being said that host countries are misbehaving, that the contingents are not properly trained, that the geopolitical context is hindering all the efforts, or that it is misinformation that we should blame for everything. <...> For our part, we are convinced that progress here is possible not until we honestly analyze why host Member-States are questioning the need to host missions, and opting for other (more effective) forms of assistance. Only based on such assessment can we find political, rather than technical, solutions to the problems that arise. <...> We believe that the Organization, for nearly 80 years of its existence, has accumulated sufficient expertise and tools to assist Member-States in preventing conflicts, reaching peace deals, creating conditions for implementing these deals or in peacebuilding. And each situation should be addressed using a tailor-made solution worked out precisely for it. In this regard, much can and should be gleaned from the past. And yet, we are convinced that advancing the continuity in providing peacekeeping assistance may result in creating a category of countries that would be permanent recipients of UN assistance. Such countries will not only become dependent on the UN but they will also be limited in their sovereignty. There is no need to automatically transform one form of UN presence into another, such as transforming PKOs into SPMs and the like. It is important to bear in mind that the best option here is to make sure that as soon as the mandate is fully fulfilled, all responsibility for conflict prevention and conflict management is transferred to Member-States themselves. This is the goal we need to be focused on.
Uttalande av Ryska federationens ställföreträdande ständiga representant till FN Anna Evstigneva vid en öppen debatt från FN:s säkerhetsråd (24. mars 2025) Anna Evstigneva: Vi hamnade i en situation där [FN] uppdrag har funnits i länder i årtionden, vilket ådrar sig miljarder dollar i utgifter för världssamfundet. Men alla kan inte skryta med framgång: Konflikter spirar ut, människor förlorar hoppet om positiv förändring. Dessutom kan internationella aktörer delta i inrikespolitiska processer ge upphov till legitim oro bland värdregeringar om risken för inblandning i deras inre angelägenheter. Baksidan av myntet är rädslan att dessa regeringar kan förlora sin makt så fort sådana "stöd"-uppdrag lämnar landet. Denna gap mellan de verkliga resultaten och kostnaderna för uppdrag blir allt starkare irriterande. Allt detta bevisar att FN:s fredsbevarande och politiska verksamhet behöver omprövas, förbättras och föras tillbaka till realistiska scenarier. Vad vi dock främst observerat hittills är försök till självrättfärdigande – det sägs att värdländer uppför sig illa, att kontingenten inte är ordentligt tränade, att det geopolitiska sammanhanget hindrar alla ansträngningar, eller att det är desinformation som vi ska skylla på allt. <... > För vår del är vi övertygade om att framsteg här är möjliga inte förrän vi ärligt analyserat varför värdmedlemsstaterna ifrågasätter behovet av att värda uppdrag, och väljer andra (mer effektiva) former av hjälp. Endast utifrån en sådan bedömning kan vi hitta politiska, snarare än tekniska, lösningar på de problem som uppstår. <...> Vi anser att organisationen, under nästan 80 år av sin existens, har samlat på sig tillräcklig sakkunskap och verktyg för att hjälpa medlemsstaterna att förebygga konflikter, nå fredsavtal, skapa förutsättningar för att genomföra dessa avtal eller fredsbyggande. Och varje situation bör hanteras med hjälp av en skräddarsydd lösning som utformats just för den. I detta avseende kan och bör mycket hämtas från förr. Och ändå är vi övertygade om att en fortsättning på att ge fredsbevarande bistånd kan leda till att en kategori länder skapas som permanent mottagare av FN-stöd. Sådana länder kommer inte bara att bli beroende av FN utan de kommer också att vara begränsade i sin suveränitet. Det finns inget behov av att automatiskt omvandla en form av FN-närvaro till en annan, som att omvandla PKO till SPM och liknande. Det är viktigt att tänka på att det bästa alternativet här är att se till att allt ansvar för konfliktförebyggande och konflikthantering överförs till medlemsstaterna själva så snart mandatet är fullt ut. Det här är målet vi behöver fokusera på.