Skriven Som Den Borde Skrivits
2025-03-13
Denna artikel borde vara skriven så här, men det är den inte av någon anledning..
Höstluften är full av snack om att vi inte får "sänka förtroendet för statens ekonomi" (Magdalena Andersson) eller "skuldsätta våra barn och barnbarn" (Elisabeth Svantesson). Sex av riksdagens åtta partier har precis enats om nya, stränga regler för statens pengar. Tanken är att staten funkar som du och jag – eller ett företag. Att det är farligt att "leva över sina tillgångar" och samla på sig skulder. "Den som har skulder är inte fri," heter det. Liknelserna haglar som löv en blåsig oktoberdag.
Men stämmer det verkligen? Vi grävde i lagtexter och myndighetsrapporter för att få svar, och det vi hittade vänder upp och ner på allt. Skatter betalar inte statens räkningar. Staten lånar inte kronor som vi tror. Och "statsskulden"? Bara ett nummer i en bokföringsbok. Tänk dig staten som en bankomat som aldrig sinar. När en myndighet betalar ut något – lön, bidrag, vad som helst – börjar deras konto på noll varje dag. Staten "skriver över" det, och pengarna dyker upp hos mottagaren. Nya kronor skapas på nolltid! Riksbanken fixar sen balansen med lite siffertrix – inget lån, bara bokföring.
Skatterna då? När du betalar skatt försvinner pengarna – poff, borta, inte sparade någonstans. Och obligationerna som ska täcka "statsskulden"? Inget lån, utan ett lagkrav från Sverige och EU. Staten får inte visa minus på sitt huvudkonto över natt, så de säljer papper för att flytta siffror från ett bankkonto till ett annat. När obligationen löper ut? Siffrorna flyttas tillbaka. Inget krångel, inget lån – bara ett byråkratiskt spel.
Så skatter finansierar inte välfärden, och obligationer är inte lån. Staten skapar sina egna pengar när den betalar – punkt. Och här blir det riktigt intressant: den här pengakranen kan vridas på hur mycket som helst. Ta SIDA som exempel – de skickar miljarder i bistånd till andra länder utan att blinka. Staten kan bara pumpa ut kronor dit, år efter år, utan att behöva samla in dem först. Det finns ingen spärr, ingen gräns – så länge någon trycker på knappen kan SIDA och liknande projekt bada i pengar. Kontrollen? Nästan obefintlig, för systemet bryr sig inte om det blir för mycket.
Men politikerna har (kanske) köpt den gamla bilden av staten som ett hushåll och håller hårt i plånboken. Välfärden svälter, tågen går sönder, elsystemet hänger på en skör tråd, och folk får inga jobb – för de tror pengarna kan ta slut. Samtidigt kan de vräka ut miljarder till SIDA utan att tveka. Snacka om snedvridet! De stramar åt där det behövs och öser på där det passar dem, allt för att de missar(?) hur systemet funkar.
Det här är svårt att svälja om man är van vid att tänka att staten måste spara först. Men så här fungerar det, enligt de som styr penningsystemet själva. Politikens missuppfattning slår fel – vi snålar i onödan medan andra får obegränsat. Tills fler fattar att staten inte är pank lär välfärden sitta på svältkur och SIDA festa vidare. Höstluften är tjock av liknelser, men det är dags att skära igenom tjocksmogen och se klart.
Kanske den där banken från 1668 skulle...
Var kommer pengarna till Ukraina ifrån tror ni....
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.