Eftersträvansvärd Riktning & Bekräftningssökande Schulman
2025-03-10
Allt är på väg att förändras, håller nu på att förändras, det gör det alltid, med vissa effekter omärkliga och vissa begripliga. Att tänka skyddande på plats kan vara svaret och det kan även inte vara det rätta svaret, om vi vill utvecklas som människor och individer; sedan kan det vara det omvända igen.
I slutändan, varje individ måste komma fram till ett svar som bäst passar för deras behov och önskemål vid varje given situation eftersom ingen har levt exakt samma liv som någon annan till lika förutsättningar. Men utifrån vad jag kan se och höra både av egen erfarenhet samt från mina avläsningar på nätet, många gör ingenting och hoppas på att ingenting är tillräckligt, det är det aldrig.
Sannolikheten är att det inte kommer att bli så trevligt när det medvetna medvetandet tränger sig på genom verklighetens försorg, för att uttrycka sig klart, många uppvaknanden i den breda massan kommer att innebära psykisk och fysisk splittring eftersom medvetet medvetande är visdom, som bygger på helat lidande. Många kommer därför också att lida mycket.
Men för att göra detta, att kunna hävda medveten medvetenhet för sig själv med ärlighet utan självbedrägeri, alltså kunskapen om vissa allvarliga förfall för att då inte säga kollapsen av samhället, måste vi alla som individer vandra den egna vägen själva i våra tankar, även om att göra det innebär att ändra allt som innebär nuvarande värderingar - ifrågasätta oss själva, vi måste våga...... eller alltså att vi helt enkelt inte vill ändra på på oss - inte utvecklas - stå still.
Att anta att vi kommer att känna igen dödskampen av detta samhälle innan dess, alltså om bara om alla andra ändrar sig, så att du sedan kan sälja dina tillgångar och glida iväg i natten, är ungefär lika mycket en vanföreställning som att tro att du kan rida ut stormen på plats med knappt ett hårstrå rubbat eller en måltid missad, det kommer helt enkelt bara inte att hända.
Antingen gör vi vår egen verklighet eller så lever vi i någon annans. Det viktiga är att inte göra som Rambo, utan snarare att göra om samhället genom att göra om sig själv - utvecklas, att specialisera sig som en generalist och bidra till helheten för att överleva själv som en individ. Om det omgivande samhället värderar våra bidrag i detta mer än våra "saker" (och vi dem istället för deras saker) kommer alla att samlas för att skydda oss själva och de saker som krävs för vår fortlevnad.
Jag misstänker att C-sektionens - den breda massans - uppvaknande kommer att bli våldsamt, förvirrande och eventuellt mer försvagande, än för självförklarade "vakna," eftersom de på C-sektionen rätteligen bekräftat att de har somnat vid ratten, de vill inte förändras. Men det enda som är värre än det uppvaknandet är nytt uppvaknande efter att ha trott att du är vaken, att ha slutat att utveckla sig, så det går aldrig att sluta upp med försöka att vidga sitt medvetna medvetande, då går det illa. Den intellektuella lättjans bedövning är farlig, det har naturen sett till. Egot kan dessutom bara ta så mycket motgångar innan det stänger ner de interna strömbrytarna, och då blir vi kvar dreglande i vårt eget knä ASBERUSADE på Thorazine och Rohypnol.
Det finns naturligtvis flera miljoner varianter av detta självbedrägeri, som bekvämt tillåter oss alla att gömma oss i vårt eget unikt konstruerad tillstånd av förnekelse. Vad som inte är självunderhållande kommer dock inte att fortsätta eftersom verkligheten kommer ikapp.
Ändå, de allra flesta av dem som påstår sig vara vakna och medvetna, är därför förmodligen medvetna om den alltid eventuella nedläggningen av icke hållbara system, men är fortfarande helt nedsänkta i den kollapsande socioekonomiska systemet. De strävar inte främst efter att utvecklas, de strävar främst efter att få rätt gentemot andra. Hämnd utvecklar inte någon och förlåtelse kan bara ges till den som uppriktigt söker den själv, eftersom vi främst alltid måst kunna förlåta oss själva våra egna brister.
Jag misstänker därför också givetvis att många i smyg åberopar "Jag vill bara att det ska fungera igen som det gjorde förut", en befängd önskan med tanke på att det aldrig fungerade ...... fast jag erkänner gärna att illusionen var långlivad och övertygande. Eller vi vill att systemet ska förstöras och byggas upp så att vi kan återinföras i en ny och förbättrad matris för att de gamla goda tiderna skall rulla ...... igen. Vi måste nu därför börja sätta vår egen utveckling som människor i det främsta rummet, om inte vi utvecklas så utvecklas ingenting av värde för någon med tiden. Den kollektivistiska materialismen är givetvis därför också den emotionella döden, det är inte svårt att förstå, det är uppenbart.
När allt kommer omkring, okunnighet är salighet för dem som desperat inte vill veta. För de som föraktar sig själva och är rädda för att uppleva sina egna känslor och så är vi alla till en eller annan omfattning, så vi måste alla sträva efter vår egen ökade medvetna medvetenhet. Det finns ingen säker kognitiv tillflykt att retirera till medan vi samlar våra tankar och omorienterar oss inom det numera mycket obekanta universum vi kallar verklighet - nu. Men det är dynamiken i förändringen som är resan, vägen och vår möjliga trygghet. / CN 2019
En känsla som kommit krypande under de senaste tio åren, och som blivit alltmer påtaglig på sistone – frustrationen över att ha varnat för saker, ha sett dem komma, blivit utskrattad för det, och när dessa saker sedan faktiskt inträffat ungefär på det sätt man varnat för, får man ändå aldrig säga ”vad var det jag sa.”
Det är så irriterande. Till och med den njutningen har tagits ifrån oss.
Jag tänkte på det i samband med ”Kalla faktas” avslöjande om Sverigedemokraternas trollfabriker. För mig var det så tydligt, ett slutgiltigt bevis på hur saker och ting låg till – SD har anställda vars enda uppgift är att skapa fejkade konton på sociala medier för att driva opinion i frågor som gynnar dem. Det var ju så uppenbart att så var fallet, det fanns inga som helst tvivel, reportern hade dold kamera, SD togs med byxorna nere. Men så gick Jimmie Åkesson ut. Han var urförbannad. Kallade avslöjandet för en påverkansoperation, och han var så arg och ljög så högljutt att allt försvann. Och kvar stod vi, bestulna inte bara på sanningen utan också på tröstpriset, att i alla fall få säga: ”Vad var det jag sa”.
Det är samma sak med miljön och klimatet. För tio eller tjugo år sedan, när läget gick från allvarligt till akut enligt klimatforskarna, och nästan ingen lyssnade, klimatförnekarna skrattade åt de fåniga domedagsprofetiorna. Jag minns att jag tänkte då, att det kommer en tid när det i alla fall ska visa sig att klimatförnekarna hade fel. De kommer att tvingas backa från sina positioner. De kommer att tvingas säga: ”Vi hade fel.”
Vi hade det tveksamma nöjet att ha rätt, och ändå får vi inte ens trösta oss med njutningen att säga: ”Vad var det vi sa.”
Nu har tiden gått, och det blev mer eller mindre exakt som forskarna varnade för. Bara det att isarna har smält ännu snabbare, temperaturen har stigit ännu snabbare, häromdagen stod det klart att februari var den varmaste februarimånad som uppmätts på planeten jorden. Sanningen är alltså att klimatforskarna hade rätt – det går verkligen åt helvete med den här planeten och ingenting görs. Vi hade alltså det tveksamma nöjet att ha rätt, och ändå får vi inte ens trösta oss med njutningen att säga: ”Vad var det vi sa.” För klimatförnekarna kommer bara med en ny förklaring, ännu mer orimlig än den förra, en ny modell som gör att de kan fortsätta skratta åt alarmisterna. Det är otroligt frustrerande.
Vad handlar det om? Att sanningsbegreppet blivit poröst, det sitter inte i berg längre, det kan mekas med? Men lika mycket handlar det väl om en förskjutning, en ständigt pågående normalisering av det sanslösa.
Alla här i Sverige som skrattade åt Trump-oron i Europa. Jag glömmer inte argumenten när han valdes en andra gång i höstas, relativiseringen, den flinande hånfullheten mot alarmisterna. Det lät ungefär: ”Trump har redan varit president i fyra år. Och världen gick inte under då, såvitt jag vet.”
I skenet av det Trump nu gjort – sveket mot Ukraina, förbrödringen med Putin – så skulle man åtminstone vilja ha tillfredsställelsen att konfrontera dem som skrattat åt oron, man vill se dem ångra sig, man vill höra dem säga att de hade fel. Men sånt händer aldrig länge. De byter bara position. Flinen är desamma, men de har flyttat på sig lite. Vi, förlorarna, får inte ens känslan av upprättelse i det lilla, att få säga: vad var det jag sa?
Och sen, i spillrorna av mänskligheten, när allt är över, då finns det väl inte längre kvar någon som kan säga de orden.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.