Jag har verkligen gått från höger till vänster. Från att vara en förespråkare av kapitalismens fria marknad, där utbud och efterfrågan styr, till att se hur systemet bara skapar stora klyftor och egoism. När jag var yngre kände jag ett starkt förakt mot min far, som under min revolt i tonåren framstod som en oresonlig general i den tyska stormakten – en man som proklamerade hårt arbete, disciplin samt lag och ordning. När jag sedan blev äldre insåg jag att jag själv blivit en ganska så osympatisk vit man med högeråsikter om det mesta. För sen hände något med mig. Jag såg hur USA, som alltid varit min förebild, blev allt mer vulgärt och överdrivet. Kapitalismen eskalerade, förlorade kontrollen och blev bara så äckligt. Klyftorna växte, de rika blev rikare och de fattiga fattigare. Jakten på individualism – me, myself and I – har skapat så vassa armbågar och noll solidaritet. Inte många som bryr sig om någon annan längre. Nu sitter jag hemma och läser om skottlossningen i Örebro. Tänker på alla oskyldiga. Så fruktansvärt. Hur ska vi kunna hjälpa alla unga män utan vettiga förebilder, som väljer att döda? Hur skyddar vi alla oskyldiga människor i samhället? Jag vill vara solidarisk, men samtidigt tänker jag på min egen familj. För om alla skiter i alla, måste jag ju också bara tänka på mig själv. Vem och vilka skall stoppa detta vidriga mörker som drabbar så många. För även om Jonas Sjöstedt framstår som en person med hjärtat på det rätta stället när han säger att det är: Osmakligt att mindre än 100 personer äger lika mycket som de fattigaste nästan miljarder människor tillsammans. Jag vill inte ha krig, arbetslöshet, flyktingströmmar, rasism och orättvisa. Men om människor inte längre känner solidaritet – vem ska då rädda Sverige?