https://www.dn.se/sverige/alex-schulman-ar-carina-bergfeldt-verkligen-bra-for-folkhalsan/ "Jag ser talkshowen ”Carina Bergfeldt” och blir förvånad. Varför har ingen sagt något? Kan det ha att göra med att jag knappt sett programmet förut – min blick är därför ren. Jag ser saker ingen annan ser? Trogna tittare har vecka efter vecka vaggats in i den bergfeldtska världen och därför kan de inte längre betrakta den med nykter blick. De har långsamt, steg för steg, förts in i ett dårhus utan att riktigt vara medvetna om det – men jag är inkastad i det. Kan det vara därför jag ser galenskapen så tydligt? Carina Bergfeldt avstängd, blicken tom, nästan apatiskt berättar hon om dagens gäster inför en publik som visar sig vara raka motsatsen till Bergfeldt. Den är påslagen, uppe i varv, men ljuden är skeva, de skrattar på fel ställen, applåderar för just ingenting, det är en lynnig och läskig samling människor, som i barndomen när mamma och pappa hade gäster och alla drack och skratten rullade, de hysteriska gnägganden som slog mot kakelväggarna i köket, och vi satt i ett annat rum, oroliga, det gick inte att förstå vad som skulle kunna vara så roligt. AD Petter Stordalen framstår som sympatisk och charmig. Han svarar så gott han kan på frågorna, förvånas kanske av att publiken blir helvild varje gång han öppnar munnen. Petter berättar om att det är viktigt att kämpa när man springer ett maraton, får rungande applåder. Han berättar att det var pappas värderingar som gjorde honom framgångsrik – jubel. Han berättar att han skänkt sitt bolag till sina barn – men det är fortfarande han som bestämmer. Gapskratt! Och applåd. Missklanger och oljud. In kommer komikern Sissela Kyle och sedan programledaren Jessica Almenäs. Nu ska de alltså dejta varandra bakom en skärm. Problemen med experimentet är flera, det främsta: Sissela vet redan hur Petter ser ut, Petter vet hur Sissela ser ut Det är nu programmet förändras, från nåt som är diffust otäckt till något rakt igenom obegripligt. Ett tungt mörker sänker sig. Samtalen byter skepnad. Nu blickar vi rakt in i Mordor, ett ont brinnande öga, där det inte finns språk eller mening, bara en ondskans eld som brinner för evigt. Almenäs berättar om ”Love is blind”, programmet vars andra säsong hon leder, som går ut på att människor dejtar varandra utan att veta hur den andra ser ut. In med skärmen, ropar Bergfeldt, plötsligt uppspelt? Hon är fylld av energi nu? Någon rusar in med en svart skärm som placeras mellan de båda gästerna. Petter Stordalen och Sissela Kyle, två förträffliga människor, roliga och intressanta om de bara fick chansen. Nu ska de alltså dejta varandra bakom en skärm. Problemen med experimentet är flera, men det främsta: Sissela vet redan hur Petter ser ut, Petter vet hur Sissela ser ut. Så – varför finns skärmen där? Och de börjar ”dejta”. Ingen avbryter. Charaden måste fortsätta. Minuterna dras ut, tiden senig och overklig, dessa fem minuter känns som fem timmar, när Stordalen och Kyle kämpar på med sitt samtal. Det är en mardröm. Och ju mer plågsamt allt är, ju tydligare känslan av hopplösheten i att vara människa breder ut sig, desto högre garvar publiken, desto mer hysteriskt går applåderna. Nu påminner skratten om de vansinniga skrianden man hör från stora djur precis innan slakt. Är det här verkligen bra för folkhälsan?"