Projekt Nationell Säkerhetsrådgivning I SvD

2025-01-28
Så tänk om allt är planerat....
1. Expertis och prognosförmåga:
En säkerhetsrådgivare bör ha en djup förståelse för både geopolitiska och ekonomiska frågor. Om en rådgivare inte har kunnat förutse betydande förändringar i det geopolitiska klimatet kan det ifrågasätta deras expertis och förmåga att ge adekvata råd.
2. Dynamiska förhållanden:
Det är viktigt att förstå att geopolitiska och ekonomiska förhållanden kan förändras snabbt och är ofta svåra att förutsäga. Att förutse sådana förändringar är en utmaning även för erfarna experter.

https://www.svd.se/a/JbGax7/fem-namn-som-kan-eftertrada-henrik-landerholm
"Skandalen handlar inte bara om Henrik Landerholm. Det är större än så. Kommer Ulf Kristerssons prestigeprojekt överleva?
Den 10 november, hösten 2000, höll Henrik Landerholm, en 37-årig politiker från Sörmland, sitt inträdesanförande vid Kungliga krigsvetenskapsakademiens avdelning VI.
– Ska utövandet av militärt våld betraktas som statskonst eller krigskonst? frågade påläggskalven.
Det var en otippad fråga.
Landerholm, som representerade Moderata samlingspartiet i Sveriges riksdag och var ordförande i försvarsutskottet, hade ju gjort karriär på den stora omställningen. Hans grej var behovet av att lämna enorma och undermåliga värnpliktsförband för att rikta in sig på högteknologi och professionalisering. Han hade grälat med alla farbröder i riksdagen om det.
Han hade röjt en stig till Nato.
Inte bara det att han 1996 grundat Svenska Atlantkommittén, en förening med mål att främja en svensk anslutning, han hade också bedrivit målmedveten opinionsbildning för att förmå moderater att våga ta steget, lagt motioner och tjatat, och faktiskt fått extrastämman 1995 att stryka ordet ”alliansfrihet” ur en av partistyrelsens att-satser.
Inget av detta ville Henrik Landerholm tala om denna dag.
Han ville prata om organisation.
Relationen mellan politiken och försvaret lämnade ”mycket övrigt att önska”, ansåg Landerholm. Det krävdes ”avsevärt rakare rör”. Han ifrågasatte om det alls behövdes en överbefälhavare i Sverige.
Mer makt borde koncentreras till regeringskansliet.
”Jag menar att”, sa Landerholm, ”det är i grunden en politisk uppgift att göra den strategiska avvägningen mellan diplomati, militära insatser, ekonomiska insatser, information och civila insatser.”
Vidare:
”Min uppfattning är att dagens läge kräver både mer politisk ledning och mer av den politiska ledningen.”
Och till det anförandet – till de grandiosa ambitionerna – går det väl spåra allt det som ett kvarts sekel senare slutade i en plågsam och pinsam reträtt från positionen som Sveriges första nationella säkerhetsrådgivare.
”Som jag sagt hela tiden är det viktigt att inte slarva och att inte göra fel.”
Så skrev statsminister Ulf Kristersson i en sparsmakad kommentar i måndags. Pinsamheterna hade blivit för många, och spridit sig internationellt.
Det var över för Henrik Landerholm.
Det är sant att deras vänskap – från skolgården på Edvardslundsskolan i Torshälla i mellanstadiet 1974 över de stökiga åren i Moderata ungdomsförbundets intriger på 1980-talet och de intensiva försöken att bli stora politiker i det gemensamma riksdagsrummet på 1990-talet – är en del av skandalen.
Men att göra detta till en fråga om nepotism och slarv och oaktsamhet är också att förminska det som har skett.
Det handlar inte bara om Henrik Landerholm. Det är större än så.
Det är ett politiskt projekt som har drabbas av ett allvarligt bakslag.
Ett av Ulf Kristerssons viktigaste.
Tre månader hade Ulf Kristersson varit partiledare när han i sitt tal på Folk och försvar i Sälen i januari 2018 pekade ut Moderaternas tre viktigaste säkerhetspolitiska prioriteringar.
Först av allt:
”Sverige behöver ett riktigt nationellt säkerhetsråd.”
Som tvåa och trea nämnde han behovet att öka försvarsutgifterna och att Sverige borde gå med i Nato.
Men viktigast av allt var säkerhetsrådet.
– Vinner vi valet i höst, sa Ulf Kristersson, ska ett nationellt säkerhetsråd inrättas med placering i statsrådsberedningen.
Det fick vara slut på rörig ansvarsfördelning och oklara informationsgångar i regeringskansliet, som vid så många tidigare kriser. Det nationella säkerhetsrådet skulle ”inte bli en formell papperstiger, än mindre en informell diskussionsklubb”.
– Tvärtom: det nationella säkerhetsrådet ska säkerställa att information som rör rikets säkerhet når till rätt person i rätt tid.
Det hade gått nästan två decennier sedan vännen Henrik Landerholm hållit sitt inträdestal vid krigsvetenskapsakademien, men samma anda och samma ambition präglade det som Ulf Kristersson sa.
Makten över säkerhetspolitiken skulle koncentreras.
Krishanteringen i regeringskansliet hade länge varit ett sorgebarn, och en märkligt politisk tvistefråga. Göran Perssons misslyckande med tsunamin fick Fredrik Reinfeldt att inrätta ett krishanteringskansli på statsrådsberedningen. Det flyttade sedan Stefan Löfven till inrikesministern på justitiedepartementet. Däremot inrättade han ett säkerhetspolitiskt råd – ett forum där ministrar fick underrättelser och dragningar från myndighetspersonal – efter en u-båtskränkning 2014. Men det tyckte den moderata oppositionen var ostrukturerat och saknade formell tyngd. De klagade på brist på insyn och dokumentation. Och inte blev situationen kring organisationen mindre tjafsig av att en del moderater var sura över att Fredrik Reinfeldt, trots påstötningar, vägrat att inrätta ett sådant råd, eller av att Magdalena Andersson senare underkänt det Löfven gjort och flyttat tillbaka krishanteringskansliet till statsrådsberedningen.
Ett sorgebarn, som sagt.
Allt detta ville Ulf Kristersson lösa med ett alexanderhugg.
Han blev inte statsminister 2018.
Men fyra år senare, efter Tidöavtalet, kunde prestigeprojektet till slut bli av.
Drömmen var ett nationellt säkerhetsråd av internationellt snitt, likt det i Storbritannien eller USA. Det skulle samla allt av värde på området och ledas av Sveriges första nationella säkerhetsrådgivare.
Henrik Landerholm fick, utan att tjänsten utlyses, jobbet. Nu skulle de arbeta sida vid sida igen. Och Landerholm började bygga.
Henrik Landerholms avgång är ett allvarligt bakslag för Kristerssons projekt.
'
Efterhand växte hans avdelning till sjuttio personer. Det stora krishanteringskansliet flyttade in under Landerholm. Statsrådsberedningens tidigare utrikeskansli, betydligt mindre, blev han också chef över.
Och så skapade han två helt nya kanslier.
Ett för underrättelser, som för första gången skulle samla de hemliga uppgifter som annars ligger utspridda på myndigheter under olika departement. Och ett kansli för vad man kallar ”strategisk analys och samordning av frågor om nationell säkerhet”. En slags tankesmedja, egentligen, som skulle kunna spana på trender och se runt hörn.
Landerholm reste till Vita huset och till brittiska ”Cabinet Office Briefing Rooms” för inspiration. Det byggdes ett ”situation room”, en lägescentral.
Och så blev säkerhetsläget successivt sämre.
Problemen var två.
För det första muttrade en del socialdemokrater. De hade respekt för Henrik Landerholms kompetens och meriter, men tyckte att inrättandet av den nya institutionen gått till på fel sätt. Svenska statsministrar brukade ha en statssekreterare med utrikespolitiskt ansvar. I övrigt skötte fackdepartmenten sådana här frågor, det var där kanslier och tjänstemän skulle finnas, ansåg socialdemokrater.
För det andra gjorde Henrik Landerholm bort sig.
En nationell säkerhetsrådgivare ska kanske verka utan att synas – där skiljer sig olika länders traditioner något – men det ska i alla fall inte bli som för Henrik Landerholm. I somras la han fram en ny nationell säkerhetsstrategi, vilket får sägas vara det mest offentliga resultatet av hans verksamhet.
Om man nu inte ska räkna glömda papper, anteckningsboken i taxin och mobilen på Ungerns ambassad.
Kommer det moderata projektet överleva sin inspiratör? Det är frågan nu.
Om Socialdemokraterna vinner nästa val är det oklart om de ens vill behålla det nationella säkerhetsrådet.
– En fråga som man kan ställa sig är hur effektiv den här nya säkerhetsorganisationen är. Vad den producerar för säkerhetsanalyser som vi inte har haft tidigare, sa förre försvarsministern Peter Hultqvist till TT i veckan.
Det där är oppositionella slag i luften, invänder också opolitiska tjänstemän i regeringskansliet. Visst präglades den inledningsvis häftiga omläggningen av revirstrider, erkänner de, men lägger tyngd vid hur väl det nu fungerar och vilket tillskott den nationella säkerhetsrådgivaren blivit.
Henrik Landerholm och Ulf Kristersson på 2022 års JEF-möte i Riga, staden där Landerholm tidigare varit Sveriges ambassadör.
Ringer man runt bland diplomater och byråkrater och politiker den här veckan får man delvis disparata utsagor.
Där finns moderaten som tycker att säkerhetsrådgivaren har underutnyttjats. Varför har utrikesminister Malmer Stenergard eller statsminister Kristersson varit ute i medierna om kabelbrotten Östersjön och inte Landerholm? Hans motsvarigheter i andra länder agerar ju ofta spelare på internationella scenen.
Där finns också den person med erfarenhet på området som påpekar vilken vinst för Sverige det är att regeringskansliet till slut har lyckats samordna landets underrättelseverksamhet.
Där finns någon som vill påpeka att det som Kristersson och Landerholm har velat beskriva som en revolution egentligen är något som vuxit fram, i hög grad av kontinuitet. Över åren har statsrådsberedningen, steg för steg, trots offentliga munhugg mellan partier, stärkt sin säkerhetspolitiska profil under flera regeringar.
Där finns den som oroar sig över det synnerligen otajmade avbrottet: Vem ska i detta kritiska skede av transatlantiska relationer nu lyckas skapa en relation med Michael Walz, president Trumps nationella säkerhetsrådgivare?
Där finns socialdemokraten som också kan erkänna att det var klokt av Kristersson att stärka upp Löfvens säkerhetsråd.
Men nästan alla är överens om en sak: Henrik Landerholm har hela tiden haft ett problem. Han tillträdde på en opolitisk tjänst, men som en uppenbart politisk person.
Den nationella säkerhetsrådgivaren sitter i samma korridor som statsministern och har hans öra.
Det var grundtanken.
Därför reagerade många på att rådgivaren skulle vara opolitisk, en slags chefstjänsteman i regeringskansliet. Sådana personer har i Sverige vanligtvis inte direkt tillgång till en statsminister, och bygger inte sin relation med chefen på personligt förtroende.
Var Henrik Landerholm någonsin en opolitisk tjänsteman hos Ulf Kristersson?
Kristersson har motiverat vägvalet med att han just inte ville göra partipolitik av posten. Det kansli han inrättade skulle bevaras. Också efter ett regeringsskifte skulle Landerholm sitta kvar, tänkte han sig, och gav honom ett förordnande till 2028.
Märkligt då, påpekar socialdemokrater, att Kristersson valde en gammal politisk allierad, en vän vars barn statsministern var gudfar till. I bakgrundssamtal säger samma socialdemokrater att en nationell säkerhetsrådgivare i deras regering i alla fall måste vara en politiskt tillsatt statssekreterare för att fungera i regeringskansliets rutiner.
En del av dem tillstår att titeln nationell säkerhetsrådgivare har sin poäng. Andra länder begriper vad det är. En statssekreterare är en märkligare sak att komma dragande med i internationella sammanhang.
Så kanske kan institutionen trots allt bli kvar, också efter Henrik Landerholms magplask, och också efter framtida regeringsskiften.
Och frågar man Henrik Landerholm själv – åtminstone den 37-åring som höll inträdestal vid Kungliga krigsvetenskapsakademien 2000 – var ju själva poängen att den politiska viljan och makten över säkerhetspolitiken borde förstärkas i regeringskansliet.
Vem Kristersson väljer som efterträdare kommer att peka ut riktningen och säga något om överlevnadspotentialen.
Blir det den ställföreträdande säkerhetsrådgivaren Annika Brändström så innebär det att Kristersson väljer tjänstemannavägen. Hon har varit med och byggt upp krishanteringskansliet i regeringskansliet, men saknar något av politisk och diplomatisk tyngd. En annan tjänsteman, nuvarande FRA-chefen Björn Lyrvall, har allt det, men är möjligen – säger moderater – för hårt sammankopplad med Carl Bildt. Veronika Wand-Danielsson, i dag ambassadör i Berlin, har rätt kontaktnät, men kommer med den svagheten att hennes man Christian Danielsson är statssekreterare åt EU-ministern. Och en ny vända med nära relationer på statsrådsberedningen vill kanske Kristersson undvika.
Det fjärde namn som nämns – Diana Janse – skulle tvärtom vara en fortsatt politisk inriktning. Hon är statssekreterare åt handels- och biståndsministern, och den som en gång lärde upp Kristersson om säkerhetspolitik. Hon var med och skrev Sälentalet åt honom, det där med de tre säkerhetspolitiska prioriteringarna.
Ett femte namn skulle möjligen påminna om Landerholm på ett annat sätt. Hans-Christian Hagman, i dag chef över strategikansliet under Landerholm, en färgstark personlighet som väcker känslor, intressen, och går att ställa framför en kamera.
För det ska ju inte underskattas i den här affären.
Henrik Landerholm hade en tjusig framtoning och var något av en linslus. För alla dem som läst och hört om vänskapen med statsministern, om hur de båda i unga år gjort en pilgrimsresa till Oxford och gått i romanförfattaren Evelyn Waughs fotspår och letat efter ”En förlorad värld”, för alla dem gick det ju också att se det tragiska en sådan här vecka, när Charles Ryder till slut fick ge upp om Sebastian Flyte.
”Vi är överens om att jag under rådande omständigheter inte längre kan lösa mina arbetsuppgifter”, skrev Henrik Landerholm i måndags
Kort och torrt och kanske just så opersonligt som många förväntar sig av en nationell säkerhetsrådgivare.
När han tillträtt jobbet var han mer flamboyant. Då sa han om sig själv:
– Jag vill inte säga att min talang är speciellt rå, men jag har aldrig ägnat mig åt några mer ambitiösa studier. Jag mötte fysiken, latinet och juridiken på samma sätt: min förväntan var att det skulle gå ganska lätt, men man måste sitta på sin stjärt och plugga. Det gör inte jag. Jag är ett naturbarn."

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Norberg.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram