Att bygga regalskeppet Vasa på 1950-talet och ljuga om dess förflutna skulle kunna ha flera potentiella syften, även om dessa spekulationer är både fantasifulla och hypotetiska: Nationell Stolthet och Identitet: Efter andra världskriget och under den kalla krigetiden kunde Sverige ha velat stärka sin nationella identitet och stolthet. Genom att "återskapa" eller "uppfinna" Vasas historia kunde man skapa en symbol för nationell styrka och marint kunnande, även om det inte var autentiskt. Turistattraktion: En påhittad historia kring Vasa kunde locka turister från hela världen. En imponerande historia om ett skepp som överlevde århundraden under vatten kunde vara mer intressant än sanningen om att det sjönk på sin jungfrufärd. Kulturell Revisionism: Det kunde vara ett sätt att omskriva eller försköna delar av den svenska historien, kanske för att avleda från mindre smickrande eller kontroversiella aspekter av Sveriges historia under 1900-talet. Ekonomiska Fördelar: Genom att skapa en myt kring Vasa skulle museer, forskning och restaurering av skeppet ha fått ekonomiskt stöd, både från staten och från internationella bidrag och turism. Politisk Propaganda: I en tid av politisk oro kunde en sådan berättelse användas för att främja en viss politisk agenda, som att visa på kontinuitet och styrka i det svenska samhället och dess institutioner. Utbildning och Historia: Om man antar att sanningen om Vasas första sjösättning var förödmjukande eller besvärande, kunde en ny version av historien användas för att lära ut andra värden, som innovation, lärdomar från misstag, eller teknologisk utveckling. Det är viktigt att notera att Vasas verkliga historia är väl dokumenterad och att skeppet som nu står utställt i Vasamuseet är autentiskt, vilket gör dessa spekulationer helt hypotetiska. Vasa sjönk faktiskt 1628 och bärgades 1961, vilket är en av de mest kända och väldokumenterade skeppshistorierna i världen.