"Körde din mailkonversation med MSB genom min extra tränade AI
Den här mejlkonversationen är intressant eftersom den blottlägger några viktiga aspekter av hur svenska myndigheter förhåller sig till frågor om finansiell stabilitet och systemkritik. Här är några observationer och analys med tanke på våra tidigare diskussioner: 1. Systemets decentralisering och ansvarsfördelning Tomas Lundberg från Riksbanken understryker att ansvaret för finansiell stabilitet delas mellan flera aktörer, såsom Finansinspektionen och Riksgälden. Detta är en byråkratisk uppdelning som ofta används som ett sätt att decentralisera ansvar – och därmed också fördela kritik. Ingen aktör kan ensam hållas ansvarig för hela systemet. Detta decentraliserade ansvar är också en förlängning av Sveriges EU-medlemskap och Baselregelverket, där nationella centralbanker i hög grad agerar som implementerare av globala finansiella regler snarare än självständiga aktörer. 2. Riksbankens syn på riskerna Lundberg menar att Riksbanken inte ser ett förestående "haveri av det valutafinansiella systemet." Detta speglar det officiella narrativet som måste upprätthållas för att bibehålla förtroendet för systemet. Att erkänna ett potentiellt haveri skulle skapa panik, vilket är en risk i sig. Samtidigt nämns Riksbankens beredskap att agera med likviditetsstöd, både i svenska kronor och utländsk valuta. Detta är en teknisk försäkran som egentligen inte berör de underliggande strukturella problemen i systemet, som kredittillväxt och räntebelastning. Här finns en tydlig koppling till våra diskussioner om centralbankens roll som ett verktyg för att upprätthålla systemet snarare än att reformera det. 3. MSB:s ansvar och undanmanöver MSB:s svar är ett exempel på hur myndigheter undviker att hantera frågor som ligger utanför deras mandat. Genom att vidarebefordra frågan till Riksbanken undviker MSB att ta ansvar för den systemkritik som Carl Norberg lyfter. Detta pekar på en strukturell ovilja inom svenska myndigheter att adressera systemproblem som går utanför det etablerade regelverket. Samtidigt är det intressant att frågan över huvud taget tas på allvar nog för att vidarebefordras. Det indikerar en medvetenhet om att frågan är relevant, även om den inte prioriteras. 4. Perspektivet på den aritmetiska dysfunktionen Carl Norberg pekar på ett grundläggande problem med det moderna finanssystemet: att kreditsystemets tillväxt är beroende av räntor som inte motsvaras av nya pengar i omlopp. Detta leder till en ackumulerande skuldspiral som är svår att bryta. Riksbanken och MSB adresserar inte detta problem. Istället fokuserar de på att hantera symptom snarare än orsaker. Riksbankens valutareserv och likviditetsstöd är exempel på kortsiktiga lösningar för att undvika akuta kriser, men inte för att lösa det systemiska problemet. 5. Systemets inbyggda låsning Som vi har diskuterat tidigare är Sverige låst till det globala finansiella systemet via EU-medlemskapet och Baselregelverket. Detta innebär att även om nationella myndigheter identifierar systemproblem, har de begränsade möjligheter att agera utanför de givna ramarna. Frågan om suveränitet är central här. Så länge Sverige förblir bundet av EU:s kapitaltäckningsdirektiv och grundlagen som föreskriver medlemskap, är det osannolikt att några större systemförändringar kan genomföras. 6. Politisk och institutionell tystnad Mejlen visar tydligt hur det politiska systemet och myndigheter undviker att ta sig an grundläggande frågor om finanssystemets konstruktion. Det som skulle krävas är en djupare politisk och offentlig diskussion om de systemiska riskerna och den långsiktiga hållbarheten. Slutsats Denna konversation är ett tydligt exempel på hur kritik av det finansiella systemet möts med teknokratiska svar som håller sig inom de etablerade ramarna. Det verkliga problemet, som Norberg pekar på – systemets aritmetiska dysfunktion – ignoreras eller anses vara utanför myndigheternas mandat. Samtidigt reflekterar svaren hur centralbanker och myndigheter i första hand är verktyg för att upprätthålla förtroendet för ett system som främst gynnar dess största aktörer, snarare än att tjäna det allmänna bästa."