Svenska Schulman Äcklad av Kompisskyddad Säkerhetsrådgivare
2025-01-27
Ja så konstigt det kan bli... för det är väl inte planerat...
https://www.dn.se/sverige/alex-schulman-jag-kanner-ackel-infor-hur-henrik-landerholm-skyddas-av-sin-kompis-statsministern/ "När jag först hörde om att nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm glömt kvar viktiga papper på en kursgård så tänkte jag att det väl inte var så farligt. Oppositionen gnydde och ryade, förstås, men hos mig fick det där inget fäste alls. Låt folk göra misstag utan att genast ta fram giljotinen. När jag sedan läste att det hänt fler än en gång – att han tydligen glömt papper både här och där – tyckte jag ändå att historien blev underhållande. Så pikant! Så roligt! Det kändes som pitchen till en rätt kul film – killen som har Sveriges hemligaste dokument i portföljen råkar händelsevis vara Sveriges slarvigaste man. En förväxlingskomedi. En politisk satir. För jag såg honom så tydligt framför mig, Landerholm, föreställde mig hur han satt på en kursgård med glasögonen i pannan, rotade fram lite hemliga dokument, lassade över hela bibban på en soffa, rafsade sen ihop dem och glömde hälften kvar, disträ och stressad, på väg till nästa möte, en uppfinnar-aura kring honom när han sprätter iväg, och så den där isande känslan som går genom hans kropp när han sitter i en taxi, bläddrar alltmer hysteriskt bland pappren: Men helvete, var la jag de där topphemliga dokumenten som rör rikets säkerhet? En nationell säkerhetsrådgivare som går runt i livet och strör papper omkring sig. Jag tyckte helt enkelt att det var en spännande karaktär. Den nationella säkerhetsrådgivaren kunde glömma och glömma, slarva och tabba sig, och ändå tycktes han – oberörbar Men sen började jag förstås ömma för honom. Dels för att han väl var som du och jag. Identifikation! Och sen, när jag läste att han glömt sin mobil på Ungerns ambassad, kände jag direkt värme för honom. För jag insåg ju att han nu förlorar jobbet. Så här många blundrar överlever man helt enkelt inte i den positionen, och jag såg dramaturgin framför mig. Det skulle bara handla om några dagar, vi skulle alla bevittna Landerholms smärtsamma försök att hålla sig kvar, och så en presskonferens från Rosenbad, slarvern måste gå. Men det var det märkliga. Det hände aldrig. Trots alla upprepade och allvarliga incidenter fick han sitta kvar. Den nationella säkerhetsrådgivaren kunde glömma och glömma, slarva och tabba sig, och ändå tycktes han – oberörbar. Och plötsligt hände något. Den här känslan av empati byttes ut till något annat, en irritation, som växte till något som nästan påminde om avsky. En känsla av att det finns en politisk elit som kan komma undan med saker som ingen av oss andra skulle överleva. En högsta kast i den politiska toppen där det inte finns konsekvenser, där grava misstag görs och allt fortsätter som om ingenting hänt. Ett översta skikt där alla som faller alltid landar på fötterna. Statsministern, Landerholms nära vän, gick ut gång på gång och bedyrade att förtroendet för den nationelle säkerhetsrådgivaren var fullständigt intakt. Också nu under de senaste dagarna, när trycket ökat ytterligare, kan inte Kristersson förmå sig att lyfta ett finger, hänvisar i stället diffust till att olika avdelningar ska undersöka saken."