Äganderättsligt Meteoritnedslag I Högsta Domstolen

2025-01-26
Men nu jävlar så läs hela denna artikel och tänk efter noga, det är nog rätt så viktigt att ha en konstitution värd namnet... det handlar om det...

https://www.svd.se/a/nybpW5/meteoriten-som-slog-ned-i-hogsta-domstolen
"Vem äger en meteorit som faller ned och lägger sig på marken? En mörk lördagskväll i november 2020 slog en stor järnmeteorit från ett asteroidbälte ned i skogen i Fjärdhundra mellan Sala och Enköping. Det är ovanligt med fallande meteoriter. Den här visade sig väga hela 14 kg och var den största som hittats i vårt land på närmare hundra år. Meteoriten slog ned på mark som tillhör en av Upplands största privata markägare och han kände först inte till att den hamnat i hans skog. Det är upprinnelsen till den kniviga juridiska tvist som nu fem justitieråd i Högsta domstolen tvingas avgöra.
Runtom i världen finns många kunniga ”meteoritjägare”, som är amatörer som gärna lägger ned tid på att leta efter nyligen fallna meteoriter. De samarbetar i olika nätverk och har särskilda uppsatta kameror, som automatiskt registrerar meteoritfall och andra fenomen på himlen. Den aktuella kvällen låg ett tätt molntäcke över Mellansverige, men norska meteoritkameror och instrument hos amerikanska Nasa kunde registrera meteoritens bana och nedslagsplatsen kunde därför beräknas på några kilometer när.
Snart letade många i skogarna efter rester av meteoriten. Ofta finner de endast små skärvor; det mesta av en meteorit brukar brinna upp under färden ned genom atmosfären. Efter några veckor fann två av dem meteoriten, som låg helt öppet i mossan på en liten berghäll. De lyckliga upphittarna tog hand om den tunga klumpen. Efter ett par månader lämnade de fyndet till Naturhistoriska riksmuseet för vetenskaplig analys och bedömning. Därmed blev det känt i medierna att en mycket stor meteorit hade hittats.
Markägaren måste ha rådfrågat jurister och fått beskedet att meteoriten, som visserligen kom från yttre rymden, ändå var en del av hans fasta egendom och således tillhörde honom. Han hörde genom sin advokat snabbt av sig till museet och hävdade att fyndet var hans. Upphittarna menade dock att de ägde meteoriten eftersom de hittat och tagit hand om den. Museet, som är den vetenskapliga institution som tar emot och analyserar meteoriter och mineralfynd, ställdes mot väggen. Båda parter gjorde gällande att de ägde fyndet. Museet gav då i uppdrag till en advokat att reda ut vad som gäller juridiskt. Utredningen kostade 100 000 kr men det enda man kom fram till var att frågan om äganderätten till nyligen fallna meteoriter inte finns reglerad i svensk lag. Utredningens enda slutsats blev att det inte gick att avgöra vem som var ägare utan frågan måste prövas i domstol, innan museet kan lämna ut den.
Uppsala tingsrätt prövade frågan om äganderätten i en förhandling som pågick i två dagar. Upphittarnas advokat argumenterade för att det var praxis hos Naturhistoriska museet att köpa in skärvor av meteoriter från upphittare och inte från markägare. Museet hade tidigare inte ens kommit på tanken att fråga markägarna om de fick köpa in meteoriter av upphittare. Museet har dessutom haft och har statliga anslag för att kunna betala upphittare ersättning för meteoritfynd som frivilligt lämnas in. Dessutom kunde allemansrätten tolkas som att upphittarna blev ägare.
Begreppet ’meteorit’ förekommer bara på ett enda ställe i svensk lagtext.
Markägarens advokat hade å sin sida många argument för att ”rymdstenen” skulle jämställas med vilken naturlig sten som helst. Han pekade även på att det finns straffbestämmelse som uttryckligen förbjuder någon att ta stenar från annans mark, om det inte rör sig om sådana med helt obetydligt värde. Meteoriten har ett betydande värde.
Uppsala tingsrätt dömde med tre domare som enhälligt fann att meteoriten var så särpräglad till sin natur och ursprung att den inte kunde anses utgöra en del av fastigheten utan därför kunde förvärvas av den som hittade den. Alltså var upphittarna ägare.
Andreas Forsberg och Ander Zetterqvist med järnmeteoriten som föll den 7 november 2020.
Men markägaren ville ha frågan prövad i Svea hovrätt. Hovrätten dömde med fyra ledamöter, som helt ändrade tingsrättens dom. Enligt hovrätten kunde en meteorit, som hittats på marken, inte anses vara annat än en sådan sten som helt naturligt och enligt de grundläggande fastighetsrättsliga reglerna anses utgöra en del av fastigheten. Hovrätten fann därför att ”rymdstenen” tillhörde markägaren. En ledamot i hovrätten ville dock tillerkänna upphittarna rätten med hänvisning till en besläktad sedvanerätt i allemansrätten.
Nu var rättegångskostnader uppe i närheten av en miljon kronor och meteoriten började bli dyr för den förlorande parten. Sju domare i två instanser hade kommit till tre helt olika domslut när de prövat exakt samma rättsfråga.
Men upphittarna gav sig inte och lyckades få prövningstillstånd för målet i Högsta domstolen, som egentligen bara ska pröva mål som behövs för att fastlägga praxis när sådan saknas eller när de lägre domstolarna har dömt fullkomligt fel. Det förhållandet att meteoriten slagit ned i Högsta domstolen beror på att det helt saknas lagstiftning och praxis i frågan. Målet ligger nu för avgörande i domstolen och kommer sannolikt att avgöras under år 2025.
Begreppet ”meteorit” förekommer bara på ett enda ställe i svensk lagtext. Eftersom det finns ett fördrag mellan stater om mänsklig verksamhet på Antarktis har Sverige i sin lagstiftning implementerat en traktatregel som anger att det är förbjudet att leta efter och bortföra meteoriter från Antarktis. Men den regeln säger inte något om vem som blir ägare till en meteorit som faller ned i Sverige. Några markägare finns det inte i Antarktis.
Som ofta inom juridiken står olika intressen hårt mot varandra. Vetenskapliga institutioner och museer har intresse att få ta hand om och analysera särskilt intressanta meteoriter. Upphittare vill ha ett incitament för att alls söka i markerna. Markägare kan sägas ha ett intresse eftersom det ändå rör sig om fynd med ekonomiskt värde som fallit ned på deras mark, trots att de aldrig aktivt letar efter nedfallna meteoriter. Inom juridiken löser man intressekonflikter genom lämpliga avvägningar mellan intressena.
Det är märkligt att många stater helt saknar rättslig reglering av vem som har rätt till meteoriter. I en del länder blir upphittaren ägare, men i en del andra är det markägaren som blir ägare. I de nordiska länderna saknas lagreglering och praxis utom i Danmark, det till areal minsta landet. Danmark har en modern lagreglering från 1980-talet som klart anger vem som blir ägare till en nyligen nedfallen meteorit. Förklaringen till att det minsta landet fått en modern lag har sin förklaring i att dansk lag gäller på Grönland, som hela året har stor istäckt areal. Det är lättare att med flygspaning finna meteoritnedslag på stora vita ytor än i skogklädda landskap. Det är även en del av förklaringen till förbudet i svensk lag att leta efter meteoriter på Antarktis. Den danska lagen säger i korthet att upphittaren blir ägare, men att denne måste hembjuda fyndet till Naturhistoriska museet i Köpenhamn mot en marknadsmässig ersättning. Markägaren har inte någon rätt till fyndet.
Många grundläggande rättsregler i den germanska rätten, dit svensk rätt hör, härstammar från den romerska rätten. I den finns regler om res derelictae (”herrelöst gods”), vilka avser egendom som någon kastat bort eller övergivit. Skolboksexemplet är en kvarlämnad kvällstidning på en parkbänk, vilken vem som helst ”saklöst” kan tillägna sig. Men sådan egendom har ändå egenskapen att den tidigare tillhört någon som givit upp sin rätt, vilket man i vetenskaplig mening inte kan säga om meteoriter.
Men det finns även en annan kategori av egendom i den romerska rätten som går under begreppet res nullius (”sak som inte tillhör någon”). Det rör sig om sådant som av rättsordningen tillerkänns egenskapen att inte ha tillhört någon, men genom besittningstagande (”ockupation”) kan bli någons egendom. Regeln innebär att vem som helst, den som först tar hand om föremålet, blir ägare. När det gäller meteoriter skulle regeln innebära att upphittaren blir ägare.
Den romerskrättsliga regeln om res nullius var också bakgrunden till den tidigare inom folkrätten rådande uppfattningen att outforskat land, terra nullius, kunde bli föremål för ockupation och kolonisering (utan hänsyn till den lokalbefolkning som fanns). Danmark erhöll en gång i tiden Grönland som terra nullius, även om Norge så sent som 1931 försökte hävda rätt till östra Grönland med hänvisning till terra nullius-regeln.
Den väl elaborerade romerska rätten har emellertid en särskild kategori av res nullius, benämnd res extra commercium (”sak som inte kan vara föremål för handel”), som har egenskapen att aldrig kunna ägas av någon och alltså inte ens kan förvärvas genom ockupation. Detta därför att föremålet, eller nyttigheten, anses ha sådant särskilt högt värde att det i naturrättslig mening anses tillhöra mänskligheten som sådan eller, som vi i vår tid skulle uttrycka det, tillhöra det allmänna. I den romerska rätten ansågs tillgångar som luft, vatten, hav, floder, flodmynningar och naturliga hamnar vara sådana tillgångar som inte alls kunde bli föremål för ägande. Inte ens av den romerska staten själv eller annan stat.
Dagens svenska rätt är inte helt främmande för att finna stöd i den romerska rätten. Anglosaxisk rätt är än mer benägen att luta sig mot romersk rätt. Skulle regeln om res extra commercium tillämpas av Högsta domstolen avseende meteoriten skulle tillämpning dock halta något eftersom en sådan sak inte ens genom hembud skulle kunna förvärvas av museet. Men museet skulle kanske kunna finna att, eftersom meteoriten inte kan tillhöra någon, den ändå hör hemma i museets monter. Möjligen skulle ett ombud för upphittarna kunna argumentera för att ”det allmänna” mot ersättning bör få förvärva särskilt intressanta meteoriter, bara alla andra fynd får behållas av upphittare. Vilket för övrigt överensstämma med de regler som numera gäller i Danmark. Det skulle kanske framstå som märkligt om olika regler gäller beroende på vilken sidan om Öresund nästa meteorit slår ned."

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Norberg.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram