Judiska Hämndplaner

2025-01-26
Mmmmm, kanske bra att låta människor tro på vad de vill som individer för vem kan veta om Q-källan är en lösning på många frågor..
Havvara-agreement var ju vad det var och så var det även med nazismen med sina rasbiologiska tramsigheter.....

https://www.svd.se/a/73Jq3v/recension-den-vilda-hamnden-av-kenneth-hermele
"Kenneth Hermeles ”Den vilda rättvisan. Judisk hämnd efter Förintelsen” har många förtjänster. Författaren tar upp viktiga frågor och intressanta diskussioner som alla har med Förintelsen att göra.
Som frågan om huruvida det tyska folket borde känna kollektiv skuld, för att man tillät det som hände att hända. Eller varför så få förövare fälldes under de många rättegångarna mot nazister efter kriget. Och hur det kommer sig att segrarmakternas påkostade avnazifiering av tyskarna blev ett massivt misslyckande.
Men dessa tänkvärda passager blir en sorts ”utflykter” och har tyvärr inget eller lite att göra med den vilda judiska hämnd som är bokens utlovade ämne, och som vi möter i inledningen, där läsaren lär känna Nokmim, en grupp unga judiska överlevare som beslutar sig för att hämnas, genom att mörda sex miljoner tyskar.
Idén är att förgifta dricksvattnet i München, Nürnberg, Frankfurt och Berlin. Man lyckas skaffa mer än tillräckligt med gift från två judiska kemister i Palestina, men avslöjas och går därefter vidare till Plan B, som går ut på att mörda tillfångatagna SS-män som amerikanerna har spärrat in i ett läger utanför Nürnberg.
Denna gång skaffar man giftet från Paris. Några medlemmar i gruppen lyckas nattetid ta sig in i lägrets bageri, där de stryker stryknin på 12 000 brödbitar.
Men även denna aktion misslyckades, och ledde endast till att 207 SS-män hamnade på sjukhus på grund av ”en märklig magåkomma”.
Efter detta lägger medlemmarna i Nokmim ner och flyttar till Palestina.
Utöver Nokmim redovisas några få andra exempel på vild och gränslös judisk hämnd. Som historien om den 17-årige Herschel Grynszpan, som går in på tyska ambassaden i Paris och där skjuter ihjäl diplomaten Ernst vom Rath, som hämnd för vad nazisterna har gjort med hans föräldrar i Tyskland. Eller som historien om den Mossad-agent som krossar skallen på nazisten Herbert Cukurs i en villa i Montevideo i Uruguay, med en hammare, och sedan lägger honom i en extra stor koffert. Och som historierna om hur soldater i den brittiska Judiska brigaden lämnar förbandet och ger sig ut på egen hand för att hämnas:
”Upplägget var enkelt: leta upp nazister, helst SS-män, fastställ deras identitet, läs domen och avrätta dem omedelbart.”
Slutligen finns exempel på judiska fångar som slog ihjäl sina plågoandar efter att ha blivit befriade av ryska eller västallierade trupper.
Men mycket mer än så blir det inte.
Den judiska hämnden efter Förintelsen är över lag snäll och beskedlig, och den vilda, gränslösa, hatiska, passionerade vedergällning som jag hade väntat mig att få möta i boken är sällsynt. Med andra ord, det finns för lite att säga.
Kenneth Hermele.
Kenneth Hermele. Foto: Fredrik Persson/TT
Författaren löser detta med hjälp av ”utflykter” in i andra ämnen, och genom att kalla efterkrigstidens judiska aktivister för ”hämnare”, vilket känns tveksamt, och aningen orättvist.
Tuvia Friedman, Fritz Bauer, Beate och Serge Klarsfeld samt Simon Wiesenthal var i första hand inriktade på att gräva och avslöja, publicera och medverka till åtal och rättegång. Deras kamp handlade främst om att få in förövarna i en domstolslokal, och det är betecknande att Wiesenthals memoarer hette ”Rättvisa – men inte hämnd”.
Ett annat sätt att fylla på är att göra om definitionen av ordet hämnd, som i Hermeles bok blir omåttligt bred.
Det är till exempel hämnd när en norsk jude som har återvänt från lägren söker upp nazisten Vidkun Quisling i fängelset i Oslo, bara för att få sitta och titta på honom, ”lycklig för att jag var en fri man och han satt i en cell”.
Ett annat märkligt exempel handlar om den judiska hjälporganisationen Joint som efter kriget placerar sitt tyska högkvarter i München, ”nazistpartiets huvudort, och en stad där det efter kriget fanns fler judar än någonsin, även det en sorts hämnd”.
Men det gör inte så mycket.
För Hermele är en seriös, resonerande och noggrann författare, och de många ”utflykterna” gör boken väl värd att läsa, inte minst när han berättar mer eller mindre okända historier, som till exempel den om de judiska hedersdomstolarna som upprättades efter kriget i många uppsamlingsläger, med syfte att straffa judiska kollaboratörer, som kapos, poliser och medlemmar i de judiska råden.
Dessa dömdes till ”inom-judiska” straff; man kunde till exempel bli helt utestängd från den organiserade judiska gemenskapen.
Även i de storstäder som nazisterna hade ockuperat uppstod hedersdomstolar, och i Amsterdam fälls läkaren Elíezer Polak ”för att inte ha sjukskrivit sina friska judiska patienter, vilket han borde ha gjort, för att skydda dem mot tvångsarbete och deportation”.

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Norberg.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram