På temat märkliga omständigheter med trovärdiga källor, så vann väl några andra med militär anknytning som också hette De Geer stort på Lotto, var för sig
https://www.svd.se/a/W0Wmkg/recension-karnvapen-pa-svensk-mark "Historien om U 137 som fastnade på en grynna i Gåsefjärden utanför Karlskrona 1981 hade allt man kunde önska. Bilderna var spektakulära, dramaturgin rafflande. I konungariket Sverige fanns ännu vänsterdebattörer som tyckte att Sovjetunionen var alla tiders, åtminstone bättre än USA, och i motsatta sidans härläger hukade högermän med ambitioner. För dem var ubåten som gudasänd. Debatten spårade ur tämligen omgående. Inte ens marinens kommendörkaptener kunde enas om vad som egentligen hänt, eller varför, fastän ubåten stod stadigt på grundet och inte släpptes iväg förrän efter en dryg vecka. Att hela dramat nu sent omsider skildras i den underhållande satiren ”Whiskey on the rocks” (SVT Play) är ingen tillfällighet. De senare ubåtsjakternas legering av komik och gravallvar fanns redan dag ett. Att grundstötningen berodde på en felnavigering kunde förstås ingen förneka, men sedan gick åsikterna isär. Många menade att ryssarna inte ens visste var de befann sig, möjligen på grund av en fyllekörning. Andra påstod att kränkningen var avsiktlig, en attack med syftet att underminera vårt försvar. Vid samma tid hade Polen börjat vrida sig ur den ryska björnens famn, varför Sovjet enligt kalla krigets logik flyttade fram sina positioner. Att Sverige hörde till Nato i smyg visste alla. Journalistkåren gick upp i stabsläge när statsminister Fälldin sa att U 137 var bestyckad med kärnvapen. Det lät lite konstigt med tanke på att ubåten var en skorv från 50-talet, men belägg fanns. En kärnfysiker från Försvarets forskningsanstalt hade på plats i Blekinge spårat radioaktiv strålning som sades bevisa att minst en kärnladdning fanns ombord. Han hette Lars-Erik De Geer. I boken ”Kärnvapen på svensk mark!” beskriver han sin roll i dramat och redogör ingående för tolkningen av mätningarna. Alltför ingående. De Geer må vara kunnig inom sitt gebit, men kryptiska teknikaliteter blir inte begripligare av att blandas med ovidkommande minnen av ditt och datt. Någon redaktör torde inte ha varit i närheten av manuskriptet, och somliga fotografier är så suddiga att man undrar om ens en påtänd swedenborgare kan gissa vad de föreställer. Utropstecken redan i boktiteln och förord av någon kändis (här Carl Bildt) är alltid illavarslande, och ingen av dessa varningsflaggor är hissade i onödan, men med det sagt bör påpekas att boken lika fullt pryder sin plats i ubåtsbiblioteket. Många har skrivit om de där kärnvapnen genom åren, men ingen vet rimligen mer än De Geer. Vidare kan boken inte frånkännas viss charm. Den sjösjuke strålningsexperten i tv-serien ”Whiskey on the rocks” blir begripligare nu, och en del anekdoter är mycket minnesvärda. Ärligt talat lämnar mig läsningen lika osäker som innan. Utvidgningen av Sveriges territorialgräns till tolv sjömil visar sig till exempel stå i nära förbindelse med en riksdagsmotion rörande etablering av Systembolagsbutik i Laxå. Sådant gör att man lätt förlåter en splittrad komposition. En annan guldstjärna hamnar intill det ovanliga verbet fotgå. Bengå har jag sett, men inte det. Vad Lars-Erik De Geer har ”hört från en trovärdig källa som i sin tur hört från en trovärdig källa” ter sig emellertid inte alltid stensäkert. Ärligt talat lämnar mig läsningen lika osäker som innan. Hade U 137 verkligen kärnvapen? Vidare bör nämnas att bokens politiska analyser är i bästa fall häpna. ”Det som förvånar mig är hur allt sånt här blir så polariserat, särskilt på förnekarsidan.” Författaren själv tycks likt 1995 års ubåtskommission vara trygg i förvissningen att U 137 gick in i den hopplöst grunda Gåsöfjärden i akt och mening att placera ut atombombsminor eller gömma förprogrammerade torpeder i stenskravlet. Att ubåten dumt nog gick på grund kom sig enkom av ett nedblåst ensmärke på den trista kobben Flakskär. Den teorin har aldrig övertygat."