Mussolini Mot Hitler

2025-01-13
Ja det är ju det där med nyanserna, men det gäller även att förstå de dolda gemensamma nämnarna.

https://www.nt.se/ledare/ledarkronika/artikel/en-areraddning-av-det-italienska-folket/lz4gw7pr
"Italiens öde före och under andra världskriget har belysts många gånger och jag visste att den italienska fascismen, i princip, inte var antisemitisk som den tyska nationalsocialismen. Fast båda ideologierna var totalitära. Efter att ha läst Mussolini mot Hitler – Judarnas öde i fascismens Italien av Anders Carlberg (Santérus förlag) blir jag ändå överraskad. Den påvisar en sida av Italien som sällan uppmärksammats över huvud taget. Det Italien som också under fascismen tog avstånd från antisemitism.
I själva verket fanns det länge judar som var organiserade fascister, ja i Mussolinis tidiga regeringar fanns det till och med judiska ministrar. Även om det fanns fascister med antisemitiska böjelser var detta något rörelsen i allmänhet inte stod bakom. Detta faktum präntades tidigt in av ingen mindre än il Duce själv – Benito Mussolini.
Det är onekligen inte riktigt den bild av Adolf Hitlers framtida lydrike som präglat oss genom populärkulturella framställningar. Men så hade också Mussolini länge lite över för korpralen i norr. När Hitler (som beundrade Mussolini) skrev brev till den italienske diktatorn kastade han dem i papperskorgen.
När det senare stod klart att Hitler faktiskt var att räkna med i den europeiska storpolitiken var det initialt inte heller som allierad Mussolini såg sin nordliga kollega. Framför allt hade han inte något över för den nazistiska antisemitismen, den var bara "dum och barbarisk".
Ändå skulle det bara gå några år till att också Italien skulle införa egna raslagar enligt tyskt mönster och bara ytterligare några år innan Förintelsen skulle nå Italien under den hitleristiska så kallade Salò-republiken. Då hade Mussolini redan hunnit störtas av de egna fascisterna och politiskt bara återuppstått som en tysktrogen marionett i husarrest. När också detta patetiska försök till statsbildning föll försökte Mussolini fly, men tillfångatogs av partisaner och avrättades mindre än två veckor innan krigsslutet 1945.
Hur kunde det gå så illa?
Den punkten är egentligen inte bokens huvudfråga, men klart är att Tyskland länge sågs med fientliga ögon i Rom. Omsvängningen kan sökas såväl i den kostsamma italienska kolonialpolitiken, som nationens tilltagande europeiska isolering under 30-talet och förhoppningarna om att Tyskland skulle vara en bättre allierad än de motvilliga västdemokratierna. I Spanien slogs Mussolinis och Hitlers trupper tillsammans med Francisco Francos. Bara genom vänskapen med Hitler skulle Mussolini kunna förverkliga sina imperialistiska ambitioner och bara genom denna vänskap kunde han samtidigt skydda Italien mot ett allt starkare Tyskland. Inbillade sig han alltså.
Priset för kompanjonskapet var att Mussolini offrade judarna. Fast inte utan motstånd, varken från egen eller framför allt andra italienska aktörers sida. Det är nu boken blir riktigt intressant.
Mussolini fick helt enkelt övertalas och ofta gick det trögt. Ärkeopportunisten kunde byta åsikt flera gånger. Bland underlydande försökte många mildra eller omintetgöra de tyska planerna. Det fick betydande konsekvenser för de italienska judarna, men också judar i de delar av andra länder som var under italiensk ockupation. Sålunda räddades tusentals judar från kroatiska Ustaša längs Adriatiska havet och denna förhalningspolitik gentemot tyska intressen var lika effektiv i det av Italien ockuperade Nice. Detta i anmärkningsvärd kontrast till fransk polis, som utan större betänkligheter ofta gick nazisterna till mötes.
Italienare på ledande politiska och militära poster betraktade, med påfallande få undantag, den tyska utrotningspolitiken som vedervärdig. De utnyttjade det faktum att det tyska handlingsutrymmet förblev mycket begränsat på italienskt territorium – men de tvingades ofta slåss mot, snarare än med, den gentemot nazisterna alltmer eftergivlige Mussolini. Inte ens när denne föll, Italien kapitulerade och SS fick fritt spelrum i det nu tyskockuperade Norditalien förändrades de folkliga attityderna särskilt mycket. De antisemitiska medlöparna fanns, men de var förhållandevis få.
Detta äreräddar knappast Mussolinis minne! Eller för den delen nödvändigtvis särskilt många andra italienska fascister. Däremot det italienska folket, som inte bara i jämförelse med stämningarna i Tyskland utan också många andra tyskallierade stater framstår som långt mindre påverkade av den antisemitiska smittan. Inte minst gällde detta många officerare inom den italienska krigsmakten.
Carlberg har skrivit en viktig bok, som påvisar behovet av att studera varje nations historia utifrån dess egna förutsättningar och – som så ofta då blir fallet – kan det visa sig att denna historia faktiskt är mer komplex än man kanske kan ana. Italienarna förtjänar ett bättre minne än att blott betraktas som det tyska barbariets mindre begåvade springpojkar."

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Norberg.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram