Barnförlamningen var gåtfull. Den härjade godtyckligt, ett syskon kunde smittas, ett annat klara sig. Den drabbade fattig och rik lika hårt och den slog oftast till på sensommaren. Detta var tvärtemot alla andra farsoter som alltid drabbade de fattiga hårdast och i regel inte på sommaren när folk var som friskast. Ökad utsatthet med renare miljö Långt senare skulle man förstå att det var den allt bättre hygienen som gjorde att polion ökade så kraftigt. Nyfödda barn är skyddade av antikroppar de får via modersmjölken och i miljöer med dålig hygien smittades nästan alla spädbarn snabbt men utan att bli sjuka på grund av skyddet. Med renare miljö minskade risken att de spädaste barnen smittades. Sjukdomen slog till senare under barnaåren med sitt ofta ohyggliga resultat. År 1909 svepte den första riktigt stora epidemin över många länder och med allt fler offer framträdde ett mönster allt tydligare. Den som en gång haft polio var skyddad. Ingen drabbades två gånger. Mönstret skulle så småningom visa sig vara den blotta forskarna behövde för att besegra poliosmittan. Tanken på ett möjligt vaccin växte sig allt starkare. Ett vaccin fungerar så att ett sjukdomsframkallande virus först görs ofarligt och sedan sprutas in i kroppen. Då lär sig vårt immunförsvar hur smittan ser ut och tillverkar antikroppar. När den ”vilda”, farliga smittan senare slår till finns redan antikropparna på plats och bekämpar infektionen. Men för att tillverka ett vaccin krävs ett smittämne och polions var okänt. Det skulle dröja flera decennier innan fienden var identifierad. Lyckades infektera apor Ett spår i jakten på smittan troddes ha upptäckts när den österrikiske läkaren Karl Landsteiner tog smittan från en poliodöd pojkes ryggmärg och lyckades infektera två apor. Nu visste forskarna att inte bara människan kunde få polio, nu kunde de smitta djur att experimentera med. Det var ett framsteg, men apor är dyra försöksdjur. Amerikanen Edwin Schultz bidrog med en annan ledtråd när han borrade hål i pannbenet på apor och förstörde deras luktnerv. Sedan var det omöjligt att smitta dem med polio. Där luktnerven mynnar finns en direktväg genom nervens små kanaler direkt upp i hjärnan. Mikroben kunde enbart leva av nervvävnad – det var där den förökade sig, förstörde vävnaden och åstadkom förlamningar, antog man. Var det så att den ännu okända dvärgmikrobens väg in i kroppen inte var via blodet utan via näsan?
Frågan var hur Schultz upptäckt skulle kunna användas på människor. Man kunde ju inte förstöra luktnerven på alla barn, menade de flesta – fast det fanns forskare som pläderade för det. Frätande syra i näsan I den amerikanska södern genomfördes sommaren 1936 det kanske största vetenskapliga experimentet någonsin när nästan två miljoner människor, merparten barn, fick frätande alun och pikrinsyra insprutad i näsan. Efter otaliga test på apnäsor hade det visat sig att blandningen skyddade mot polio utan att skada luktnerven mer än försumbart. En uppföljning inom ett begränsat område gav ett tvetydigt resultat som kanske kunde skyllas på att kampanjen hade genomförts slarvigt. Folk hade sprutat sig själva, sina familjemedlemmar och grannar. Många insprutningar var antagligen inte korrekt genomförda, men även alun-pikrinsyran kunde vara anledning till det osäkra resultatet. Sommaren därefter användes en specialdesignad spruta och bara sjukvårdsutbildad personal administrerade insprutningarna. Det var ett hårt arbete och många barnnäsor skadades i det tumult som ofta uppstod. Resultatet var lika magert den här gången och alltfler började mena att Schultz spår var ett villospår. Genombrott i Boston År 1949 kom det genombrott som skulle leda till ett effektivt vaccin. Då hade amerikanerna John Enders, Thomas Weller och Frederick Robbins vid barnsjukhuset i Boston arbetat i tre år med att försöka tämja polioviruset. Konsten att odla virus, antingen på nervvävnad eller på mustarm, var känd men ett av de största problemen för forskarna var att hålla bakterier borta från virusodlingarna. 1949 fanns penicillinet och Enders och de andra kom på att de kunde droppa penicillin i odlingen. Det fungerade. Bakterier dog men inte virus. Deras första rapport i tidskriften Science i januari 1949 väckte enormt uppseende. Amerikanerna hade med sina experiment visat två saker. Poliovirus gick att odla i provrör och det var möjligt att se om det fanns virus i ett provrör utan att först injicera det på försöksdjur. Plötsligt hade poliosmittan blivit hanterbar. Tack vare upptäckten kunde andra forskare kasta sig in i jakten på ett vaccin och nu var förutsättningarna så mycket bättre. År 1954 fick Enders, Weller och Robbins nobelpriset för att de utvecklat tekniken att odla poliovirus. Nobelkommitténs tajmning kunde inte ha varit bättre. Fyra månader senare, den 12 april 1955, dånade stora tidningsrubriker ut den sedan decennier efterlängtade nyheten – ”Vaccin mot polio!”. Början på slutet av barnförlamningens härjningar fanns i sikte. Två forskare hade oberoende av varandra löst gåtan med vaccinet. Den ene var Jonas Salk. Han använde poliovirus som han först dödade och sedan injicerade på apor. Djuren verkade inte ta någon skada av vaccinet men de byggde upp mängder av antikroppar mot polio i sitt blod. Därefter injicerade Salk sig själv, sedan sin fru och sina tre barn. Alla bildade antikroppar men ingen av dem fick polio. Skulle han våga gå vidare? Poliovirus, låt vara avdödat, är en opålitlig partner. Tänk om inte allt virus var dött, tänk om han i stället för att skydda människor mot polio smittade dem med sjukdomen? Men det fanns ingen tid att förlora, sommaren närmade sig och i april 1956 startade en gigantisk kampanj. 441 000 amerikanska skolbarn vaccinerades och sedan följde en spänd väntan under sommarmånaderna. Till hösten kunde kampanjen utvärderas. Vaccinet skyddade mot polio – inte alltid och inte fullständigt, men det var långt bättre än insprutningar i näsan. När resultaten av Salks vaccinationer blev offentliga ljöd kyrkklockor och sirener över hela USA, folk strömmade ut på gatorna och hurrade. Kunde tas via munnen Det andra vaccinet, som Albert Sabin tagit fram, var inte avdödat virus utan försvagat men levande virus. Sabins vaccin hade en stor fördel vid masskampanjer. Det behövde inte injiceras utan kunde tas via munnen. De amerikanska barnen var redan vaccinerade så Sabin gav sig ut i världen för att testa sitt vaccin. Under två års tid vaccinerades 15 miljoner barn i Ryssland, Polen, Mexiko och Singapore. Vaccinet var dolt i en karamell. Så småningom gick även USA över till Sabins vaccin och 1960 tog över 70 miljoner barn ”Sabins karameller”. I Sverige fortsatte man dock att använda Salks vaccin som måste injiceras. Nu var polion på reträtt och för vetenskapens del var frågan klar. Nu fanns det ett säkert skydd och det var fullt möjligt att rädda alla människor från polio. Med en världsomfattande vaccinationskampanj skulle den mångtusenåriga plågan kunna utrotas på en enda generation. Att det inte blivit så beror på ekonomi och politik, inte på bristande läkekonst. Än i dag är polio den vanligaste orsaken till rörelsehinder i tredje världen. Många forskare menar att polion står i tur att utrotas som den andra stora smittan (först var smittkopporna). Eftersom poliovirus bara kan leva hos människor och apor vore det fullt möjligt att utrota det. Publicerad i Populär Historia 4/1997