Oroad Wallström
2025-01-11
"Ett tidigare hemligstämplat dokument visar att chefen för UD:s säkerhetspolitiska enhet ville att Sverige skulle gå med i Nato redan 2014. Men regeringen agerade inte utan höll fast vid alliansfriheten.
Det har snart gått tre år sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina. Bara månader senare ansökte Sverige om att bli medlem i Nato.
Men redan våren 2014, när Ryssland annekterade Krimhalvön, kom UD:s enhet för säkerhetspolitik fram till att situationen krävde en ny analys för Sverige.
I en tidigare hemligstämplad promemoria, daterad den 17 oktober 2014, argumenterar dåvarande enhetschefen Peter Ericson över 16 sidor för att det nya världsläget innebär att Sverige måste gå med i Nato.
”Den säkerhetsordning som skulle trygga vår gemensamma säkerhet i Europa fungerar inte därför att Ryssland inte längre känner sig bundet av den”, skriver han.
Dåvarande chefen för UD:s säkerhetspolitiska enhet, Peter Ericson, är sedan hösten 2024 ambassadör i Finland. Här med republikens president I den interna rapporten listar Peter Ericson flera argument för att Sverige bör gå med i försvarsalliansen:
Ett medlemskap skulle stärka Natos förmåga att försvara de baltiska länderna och därmed stärka avskräckningen. Det skulle i sin tur minska risken för ”Krimliknande scenarier i vårt absoluta närområde”.
Inte ens en fördubbling av försvarsutgifterna skulle räcka för att lösa våra säkerhetspolitiska problem, skriver enhetschefen. Däremot skulle deltagande i Natos försvarsplanering och praktiska förberedelser kunna höja svensk försvarsförmåga.
Ifrågasatte rysk reaktion
Sveriges partnerskap med Nato är osäkert, menar han, och pekar på att flera Natomedlemmar under Krimkrisen har betonat skillnaden mellan att vara allierad och att vara partner.
Peter Ericson tar också upp Rysslands eventuella reaktion på ett svenskt Natomedlemskap i promemorian. Han skriver att Ryssland gärna vill få Sverige att tro att det skulle bli en reaktion, men att det är tveksamt om det verkligen skulle bli så. Risken att dra på sig en samlad respons från Nato skulle verka återhållande. Det är uppenbart, åtminstone för oss själva, skriver han, att ett medlemskap inte har något offensivt syfte utan är av defensiv karaktär.
”Hur som helst kan man fråga sig om det är rimligt att avstå från att sätta lås på ytterdörren bara för att det skulle förarga inbrottstjuven”, står det i rapporten.
Där förs även ett resonemang om att det vore i Sveriges intresse om även Finland gick med, och att noggranna konsultationer måste föras med grannlandet.
Sverige, skriver Peter Ericson, har redan förändrat sin säkerhetspolitik genom EU-medlemskapet och har i Lissabonfördragets solidaritetsförklaring lovat att bistå i händelse av väpnat angrepp mot annat land.
I rapportens sista mening slår han fast:
”I det säkerhetspolitiska läge Sverige befinner sig idag är det av största betydelse att det säkerhetspolitiska paradigmskiftet genomförs fullt ut genom att Sverige ansluter sig till Washingtonfördraget.”
Washingtonfördraget är det fördrag som undertecknades när Nato bildades 1949.
Stred mot regeringsförklaringen
Arbetet med den nya analysen påbörjades under sommaren 2014, då Fredrik Reinfeldt fortfarande var statsminister, men färdigställdes först efter riksdagsvalet samma år.
I regeringsförklaringen sa Stefan Löfven den 3 oktober 2014:
”Sverige ska inte söka medlemskap i Nato.”
Två veckor senare överlämnades rapporten till den nya utrikesministern Margot Wallström, kabinettssekreterare Annika Söder och utrikesrådet för politiska frågor Torbjörn Sohlström.
I ett följebrev skriver Peter Ericson, chefen för den säkerhetspolitiska enheten (SP), också:
”Eftersom mina slutsatser strider mot regeringsförklaringen delger jag det endast till er tre och överlåter åt er att bedöma vad som bör göras med och i anledning av pappret.
SP kommer naturligtvis att, inom ramen för vårt breda ansvarsområde, utarbeta andra förslag på hur Sverige ska kunna agera för att motverka eller mildra den situation som uppstått.
Självklart agerar jag och enheten bara inom de ramar som ni och regeringen fastställer.”
Promemorian från säkerhetspolitiska enheten hamnade i ett skåp på UD och blev aldrig känd för allmänheten.
Ericson: ”Min plikt som tjänsteman”
Året efter, 2015, svängde både Centerpartiet och Kristdemokraterna och fyra borgerliga partier blev då för ett Natomedlemskap. Efter krav från oppositionen tillsatte den dåvarande regeringen en utredning för att genomlysa svensk säkerhetspolitik, under ledning av Krister Bringéus.
Utredningen skulle inte ta ställning till ett Natomedlemskap, men landade ändå i slutsatsen att det fanns fler fördelar än nackdelar och att den gemensamma konfliktavhållande förmågan runt Östersjön skulle öka med ett svenskt medlemskap.
”Att förändra den svenska säkerhetspolitiska doktrinen skulle uppfattas som dramatiskt och omvälvande. Därför är det inte aktuellt med några tvära kast i den svenska säkerhetspolitiken”, skrev dåvarande ministrarna Margot Wallström och Peter Hultqvist på DN debatt samma morgon som Bringéus utredning presenterades.
Peter Ericson, som 2015 blev ambassadör i Moskva och i dag är ambassadör i Helsingfors, skriver i ett mejl att han inte vill kommentera vad som hände med hans papper 2014.
”Jag ville alltså inte skapa offentlig debatt, utan bara se till att ledningen fick del av min analys att vårt säkerhetspolitiska läge hade förändrats i grunden, vilket jag ansåg vara min plikt som tjänsteman.”
Wallström: ”Var inte moget då”
Margot Wallström säger i dag att Natofrågan hela tiden fanns med som en fond i UD:s arbete och i den utrikespolitiska debatten efter Krimannekteringen, men att hon då inte ansåg att det var rätt att gå med.
– Vi förstod att det krävde ett djupare och mer långsiktigt arbete att ändra vår säkerhetspolitiska position. Den frågan kunde inte avgöras på en kvart. Man var tvungen att fråga svenska folket, så såg vi på den då. Det fanns heller ingen majoritet i riksdagen för Natomedlemskap.
Nu låter det som att du egentligen ville gå med i Nato redan då?
– Nej, jag ville behålla den militära alliansfriheten. Den har tjänat oss väl och gjort att vi har varit uppskattade i många sammanhang och kunnat driva frågor om fred och nedrustning. För min egen del var det våren 2022, när Finlands president sa att nu går det inte längre, som jag ändrade mig.
Margot Wallström var utrikesminister 2014–2019.
Hur agerade regeringen på den här rapporten?
– Det var ju tjänstemännens uppgift att komma med handlingsalternativ och jag var inte förvånad över att det fanns stöd för Natomedlemskap bland UD-tjänstemän. Men ytterst var Nato en politisk fråga.
– Och det var inte så att vi inte agerade. Rysslands agerande dominerade arbetet på UD. Vi fördjupade samarbetet i EU och försvarssamarbetet med Finland och en rad andra länder. Vi tittade på olika alternativ. Men det var en stor fråga som krävde tid och eftertanke. Vi tillsatte också Bringéus-utredningen då.
Även efter den utredningen var ni tydliga med att linjen inte skulle ändras.
– Det var inte moget då. Man måste förstå hur stor sak det var. Dessutom blev Trump vald till president och det var inte direkt ett argument för att bli Natomedlem.
Men även utan Natomedlemskap byggde ju försvaret på att Sverige var beroende av stöd från USA?
– Så är det. Det var diskussioner om det också. Hur ska vi hantera det? Hela världen var tvungen att förhålla sig till det faktum att Trump var president, men det försvårade avsevärt. Saker vi tidigare tagit för givet, deras stöd för internationella samarbeten, var inte längre givet. Vi får väl se nu vad som händer med Nato. Den här gången kommer Trump in med ett mycket större självförtroende.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.