Ett Diagnospåhittande
2025-01-10
KULTURDEBATT. Poddserien ”Det sista pillret” berättar den oerhörda historien om hur antidepressiva preparat blev vardagsmat för över en miljon svenskar. Här spelar diagnoserna i sig en avgörande roll. Vi får möta Laura Delano som i sin ungdom fick en massa psykiatriska diagnoser och formade sin identitet genom dem. Hon blev en ”duktig patient” som följde läkarnas ordinationer och reglerade hela sitt känsloliv med dosjusteringar av olika läkemedel. Men i vuxen ålder gjorde hon sig av med alla diagnoser och läkemedel och driver nu ett initiativ som vill hjälpa andra att göra samma sak. Samtidigt har vi i Sverige byggt upp en diagnosmaskin som går på högvarv och spottar ur sig diagnoser helt okontrollerat. Kan vi dra i nödbromsen? Bör vi ens försöka?
Diagnoser är ett påhittat verktyg för intern kommunikation inom vård, forskning och byråkrati. That’s it. Just de psykiatriska diagnoserna är beskrivningar av hur en person känner och beter sig. De fungerar inte som förklaringar till varför vi är som vi är. Ändå är det så de har börjat användas. Därtill erbjuder de hiskeliga profitmöjligheter som marknadsvara.
Diagnosmaskinen är ett ostrukturerat bygge, där olika aktörer bidrar med sitt lilla kugghjul. Den amerikanska psykiatrimanualen ”Diagnostic and statistical manual of mental sisorders” (DSM) utgör maskinens råvara. Freud är ute – DSM är den nya rätta läran.
Läkemedelsindustrin är ett betydande kugghjul. Incitamenten är så många piller som möjligt till så många som möjligt så ofta som möjligt. Det är diagnoserna i sig som marknadsförs. Man levererar gratis ”informationsmaterial” till sjukvården, bistår patientföreningar och lanserar uppmärksamhetskampanjer. Vikten av att ställa diagnos tidigt påtalas, och att grupper där marknadsandelarna fortfarande ligger öppna är underdiagnostiserade, till exempel unga kvinnor. När läkemedelsmarknaden för pojkarna blir mättad måste maskinens öga riktas mot nya målgrupper.
Förr kunde man gå om en årskull, nu får man en diagnos.
Vårt skolsystem är en annan kugge, med sina stora klasser, ökade krav på teoretiska förmågor, mindre auktoritetsrespekt och att diagnoser användas som handelsvaror i kampen om resurser. För lärarna blir det lugnare desto fler barn som får läkemedel. Förr kunde man gå om en årskurs, nu får man en diagnos.
Den lukrativa utredningsmarknaden är nästa kugge, där både psykologer och psykiatriker slår mynt av våra inre liv. Det är lätt att köpa sig en diagnos. Vissa företag erbjuder till och med familjerabatt. Maskinen har fler kugghjul: forskare gör karriärer på diagnoser, i samspel med bidragsgivare som utlyser särskilda satsningar. Lycksökare kommersialiserar olika hjälpmedel. I all välmening försöker politiker olja maskinen, men alla resurser som läggs på att smörja den gör bara att fler diagnoser produceras.
Samhällets blick på barnen letar efter avvikelser, skriver Johan Bengtsson.
Foto: LARS LINDQVIST / DN TT NYHETSBYRÅN
Är det här ett problem? Identitetsbygge utifrån en diagnos är en dålig idé. Självförståelsen grundas i ett cirkelresonemang. Att ställa en DSM-diagnos är att sammanfatta komplexa mönster i ett ord. Men det säger ingenting om varför man har besvär eller varför man är på ett visst sätt. Man kan inte skylla sin värk i huvudet på huvudvärk, lika lite som man kan skylla sina svårigheter att koncentrera sig på koncentrationssvårigheter. Det var för svårt att svara på varför-frågan så man dumpade den när DSM utvecklades. Men nu har den, ironiskt nog, smugit sig in bakvägen och det visar att vi inte kan ducka för den hur länge som helst. Vi har börjat använda DSM-diagnoser som förklaringar.
Motgångar åtgärdas med skärmar eller doshöjning av läkemedel.
Att institutionalisera en sådan förklaringsmodell är en samhällelig björntjänst, framför allt mot våra barn. Deras röst är svag, och vi måste stå upp för deras rätt att få vara som de är. Ett föräldraskap består av att se sitt barns unika förutsättningar, men med dagens språkbruk intalas föräldrar att deras engagemang består av ”anpassningar”. Med diagnosen som ursäkt börjar omvärlden ställa lägre krav. Barnens ramar luckras upp när diagnoserna sänker ambitionerna. Det är ingen idé att säga till, markera gränser, uppmuntra, guida eller bemöta. Motgångar åtgärdas med skärmar eller doshöjning av läkemedel. Genetiska argument fjättrar barnen i tankar om oförbätterlighet.
För över 20 år sedan förutspåddes maskinens allra kusligaste komponent: den totalitära felsökningen. Samhällets blick på barnen letar efter avvikelser – kan här finnas en diagnos? Resurserna flödar bort från de miljöer där misstanken om en diagnos föds och mot utredning, behandling och åtgärder. Läkemedel har vi råd med, men en extra assistent i skolan är uteslutet. Neurovetenskapen drunknar i forskningsbidrag för att hitta defekter som alla är ense om existerar, men som ingen kan bevisa. Psykbabbel om inre konflikter eller kalla mödrar har ersatts av biobabbel om medfödda dysfunktioner och hjärnfel, men så länge forskningen görs på DSM:s diagnoser är det utsiktslöst att hitta några sådana.
Både mäktiga bidragsgivare och forskare vänder sig därför alltmer bort från diagnoser som koncept. Men diagnosmaskinen ångar på för att den tycks ge den samtida människan svar på vem hon är, och avlasta henne från skulden för de tillkortakommanden som det nutida samhället har skapat åt henne. Den snurrar för att diagnoser är så sköna att få, och för att så många tjänar så mycket pengar på dem. Intentionerna med DSM var lovvärda, men det har gått för långt. Sjukvården kan behöva sina diagnoser, men som samhälle behöver vi Laura Delano mer än DSM.
Av Johan Bengtsson
Johan Bengtsson är ST-läkare i psykiatri och postdoc på Uppsala universitet
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.