Dick & Julen I SvD
2024-12-30
"Att julen har äldre anor än de senaste seklernas innovationer – julgranar, jultomte, julsånger, julmat och så vidare – torde vara allmänt bekant, men vad vet vi egentligen om högtidens äldsta föregångare? Hur firades jul innan högtiden togs över av de kristna, och innan vi fick råd och möjlighet att skapa nutidens seder?
Några som definitivt firade stort vid denna tid på året var romarna, och deras fester är väldokumenterade. De hade två huvudevenemang: saturnaliefesten och kalendefesten. Den förstnämnda var äldst. Enligt forskarna sammanhängde saturnalierna med jordbrukets årliga arbetscykel: bönderna var färdiga med sådden och ville festa, formellt för att hedra guden Saturnus, som förknippades med jordbruksrelaterade företeelser.
I de första dokumenterade faserna av festens historia inföll högtiden endast den 17 december, då folk åt en stor måltid framför Saturnustemplet i Rom, men eftersom detta blev så populärt utsträcktes festen i tiden och omfattade slutligen mer än en vecka. Man spelade spel, drack för mycket vin och upphävde den gängse ordningen mellan herrar och undersåtar.
Tillställningarna var uppsluppna, ibland lite väl så; det hände att hedervärda romare satte i system att lämna Rom av rädsla för pöbelhopar på gatorna. Ett intressant inslag i saturnalierna var presentgivandet, som påminde om senare tiders julklappar: ägare och patroner delade ut gåvor, till exempel pengar, till slavar och klienter. Både detta och den allmänna uppsluppenheten kom att gå igen i det kristna julfirande som utvecklades under medeltiden.
Kalendefesten var knuten till nyåret, som först firades den 1 mars men senare flyttades till den 1 januari. Under kejsartiden kom högtiden att sammanfalla med en annan högtid, som var avsedd att hedra kejsaren. Även i samband med dessa fester delade man ut gåvor, på latin kallade strenae.
Nyårsfesternas popularitet växte kontinuerligt, och så småningom gled många av de livligare inslagen i saturnalierna över på dessa. I den sista fasen växte högtiderna samman till en lång, utdragen fest, motsvarande tidsspannet mellan dagarna före jul och trettondagen. (En särskild aspekt, som kan vara värd att notera med tanke på senare tiders julbockar, jultomtar och luciatåg, är att kalendefesten under senantiken också kom att förknippas med maskeradupptåg. Folk klädde ut sig, bland annat till hjortar och kalvar.)
Parallellt med detta utvecklade också de gamla nordborna ett förkristet julfirande. Termen ”jul” härstammar från denna praxis, som vi delade med mängder av folk på den europeiska kontinenten och på Brittiska öarna. Under senantiken hade således goterna använt termen fruma jiuleis för att beteckna november, medan den fornengelska termen giuli på 700-talet syftade på december-januari.
Vi vet i grund och botten bara en sak med visshet: folk drack kopiösa mängder starka drycker, varav termen ’att dricka jul’.
Vår äldsta jultid eller julmånad är med andra ord omöjlig att tidfästa exakt, än mindre den centrala högtiden. Av det förkristna julfirandets konkreta innehåll vet vi i grund och botten bara en sak med visshet: folk drack kopiösa mängder starka drycker, varav termen ”att dricka jul”. Dryckesseden försvann inte när kristendomen etablerades utan fortlevde genom hela medeltiden och tidigmodern tid (många skulle antagligen hävda att den lever vidare än i dag).
Huruvida drickandet även var kopplat till blodiga offer (”midvinterblot”) är dock okänt. Uppgiften förekommer ofta i litteraturen, men den kan inte beläggas i trovärdiga källor.
Den enda detaljerade information vi har om en stor nordisk vinterfest kommer från den isländske hävdatecknaren Snorre Sturlasson, som under första hälften av 1200-talet berättade om en högtid i 900-talets Norge, när kung Håkon den gode regerade: ”men förut hade julen börjat vid hǫkunótt, det var midvinternatten, och varat tre nätter”. De nordiska hedningarnas stora festlighet skall alltså ha ägt rum på ”haknatten”/”höknatten”, men ingen vet vad termen syftar på. En hypotes är att årets längsta natt avsågs, en annan hypotes att termen syftade på årets sista natt, som ”hakade på” det nya året.
Ett källkritiskt påpekande är på sin plats. Det ligger 300 år mellan Snorres kortfattade påpekande och de begivenheter han uttalar sig om. Följaktligen är hans skrift en besvärlig källa. Vi vet inte hur mycket han själv lade till efter mönster från medeltida julfirande på Island. Dessutom kvarstår tidsproblemet: även om vi antar att Snorre har fått korrekta uppgifter vet vi ingenting om exakt när festen skall ha ägt rum – det kan ha varit både vid midvintersolståndet i december och i mitten av januari – och om det verkligen har rört sig om ett blot, det vill säga en hednisk offerritual.
Kort sagt: vi vet att nordborna firade jul, och att de drack, men i övrigt famlar vi i blindo.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.