Schulman Utan Det Subtila

2024-12-23

Nu så är det subtila i signalerna slut..

https://www.dn.se/sverige/alex-schulman-jag-laser-dn-pa-sajten-men-papperstidningen-ar-anda-en-livskamrat/
"Jag började titta på tv-serien ”Silo”, gjorde genast många spektakulära försök att sluta titta, men det gick inte, det var så spännande. Människor bor i en gigantisk silo, en cylinderformad cistern i underjorden. Ingen vet varför. De vet inte vad som hänt där utanför, bara att de inte kan gå ut med mindre än att de dör. De är fast och har inga minnen, vet ingenting om sin egen historia, om vad som hände innan silon byggdes. En dag hittar någon en Pez-figur och folk samlas häpna runt den, de vänder och vrider på den, rycker och drar i den, undrar vad man kan ha använt den till en gång i tiden.
Jag kom då att tänka på när jag i barndomen ägnade en vecka åt att skapa en tidskapsel. En gammal brödlåda i plåt som jag grävde ner i jorden, så att människorna i framtiden kunde förstå oss, hur vi levde våra liv. I burken stoppade jag ner en tiosedel, för att visa att vi bedrev handel. Jag stoppade ner en kortlek, för att visa hur vi underhöll oss. Och ett exemplar av Dagens Nyheter. Förundrat skulle framtidsmänniskorna bläddra bland sidorna och undrat vad man kan ha använt den till en gång i tiden.
Jag tänkte förstås att DN inte skulle finnas i framtiden, en åsikt jag uppenbarligen var tidig med, och som sedan fick fäste hos väldigt många fler. Jag vet inte hur många gånger jag sedan 2000-talets början hört en medieexpert göra klart att papperstidningen snart är borta. Och ändå – 40 år efter min tidskapsel noterar jag att i vårt hem ser frukostbordet likadant ut nu som då. Där ligger DN på hallmattan i gryningen, bärs till frukostbordet. Min fru läser den ord för ord, jag läser aldrig en rad, och ändå känns den viktig, jag antar att den fyller en annan funktion för mig.
Jag minns den som en del av barndomens frukostar, med apelsinmarmelad som glittrade i låg morgonsol
Kanske är det en förbindelse till barndomen, jag kommer nära en massa människor som inte finns kvar i livet, jag får träffa dem igen. Jag minns hur mycket plats den tog på bordet. Jag minns mammas kafferingar över korsordet. Jag minns den som en del av barndomens frukostar, med apelsinmarmelad som glittrade i låg morgonsol. Stumpar av rostat bröd på en assiett. En bränd doft plötsligt, det ryker ur rosten, och när pappa försöker ta upp de kolsvarta rostisarna bränner han sig och väser ”helvete”. Och en stillsamhet lägger sig sedan över köket, mamma och pappa läser DN och får inte störas.
Jag minns prasslet, bladvändningarna var stora projekt, rummet förmörkades ett ögonblick varje gång pappa bytte sida. En hierarki och ordning i hemmet som tydliggjordes när DN hamnade på köksbordet. Mamma och pappa byter del 1 och 2 med varandra, de båda delarna är därför upptagna under överskådlig tid. Jag vill läsa Tom Puss, den tecknade björnen i slutet av del 2. Jag väntar tålmodigt på min tur. 1990 är ett stort år, för då inför DN del A, B, C och D. Nu får jag omedelbart en del vid frukostbordet. Jag blir en del av familjeintelligentian, jag sitter i samma stillsamma tystnad och läser.
Jag flyttar hemifrån när jag är 18, och pappas inflyttningspresent till mig är en prenumeration på DN. Den förlänger han varje dag till sin död. Jag får sen råd att ha en egen prenumeration. Långsamt utvecklas tidningen till en sorts livskamrat, en vän man tar så mycket för given att man knappt behöver prata. Jag läser i papperstidningen mer och mer sällan, till slut läser jag inte en rad – varför skulle jag, jag har väl redan läst allt på nätet igår?
En dag i höstas dyker inte tidningen upp. Något fel hos distributören. Min fru irriterad, vill ringa kundtjänst och ställa till en scen. Mig bör det inte störa alls, tänker jag. Men nu ligger inte DN på köksbordet. En relation med något avlägset är bruten, en kontakt som är så bekant att jag inte ens noterat den förrän nu när den är borta. Jag tänker att det finns något, som Gunnar Ekelöf skrev, som märks först när den inte märks, som tystnaden."

================================================================

M
en vänta lite här nu - tänk om det finns prenumerantbotar..."I dag är det Peter Wolodarski, 46, som håller i DN:s roder. Han började på ledarredaktionen år 2001 och blev chefredaktör 2013. I den rollen har han blivit en av Sveriges mest inflytelserika opinionsbildare. Hur ser han på tidningens framtid?När du tillträdde som chefredaktör kom 80 procent av Dagens Nyheters intäkter från annonser, 20 procent från prenumeranter. I dag är det tvärtom. Vad är det som hänt?– Då, för drygt tio år sedan, var den allmänna uppfattningen att journalistik på nätet skulle vara gratis. Våra konkurrenter tog inte betalt för sitt material. Verksamheten skulle finansieras med annonspengar från webbtidningen, var tanken.– Men den modellen gick inte ihop för DN. Vi behövde få läsarintäkter från den digitala upplagan. Förutsättningen är förstås att läsarna har varit villiga att betala. I dag närmar vi oss 400 000 prenumerationer totalt, varav cirka 300 000 kommer att vara helt digitala.Hur länge kommer DN:s papperstidning att finnas kvar?– Vi har inga planer på att lägga ner. Men det hänger på att produktionen och distributionen kan bedrivas så rationellt och kostnadseffektivt som det bara går.Vad ser du som den viktigaste journalistiska frågan de närmaste åren?– Hotet mot pressfriheten. Det är bara att se till den globala tillbakagången för demokratin och det faktum att Donald Trump, som hetsar mot medier, valdes till president i USA. När jag pratar med amerikanska kolleger hör jag deras oro för att angreppen mot massmedier kan leda till angrepp mot enskilda journalister.Är det något du är särskilt stolt över under dina år som chefredaktör?– Att vi öppnat redaktioner utanför Stockholm: i Malmö, Göteborg, Umeå och Luleå – och etablerat oss i Svenskfinland. Och att vi kunnat använda DN:s goda ekonomiska resultat till att investera i vår journalistik: jag har varit med om att nyanställda uppemot hundra journalister under de senaste tio åren.Något som du ångrar?– När jag tillträdde pågick en omställning där den redaktionella kapaciteten skulle minska med 20 procent. Medarbetare behövde sluta, behandlingen av dem var inte alltid schysst. Det hade blivit annorlunda om vi haft bättre samverkan med de fackliga representanterna, vilket vi har i dag.Artificiell intelligens (AI) diskuteras ofta i dag. Vad kommer AI att betyda för Dagens Nyheter?– Det blir en stor förändring, lika stor som när internet kom eller de smarta mobiltelefonerna slog igenom. Men jag tror inte att vi blir utkonkurrerade av AI om vi är noggranna med vad vi ägnar vår journalistik åt. Ta en sådan sak som att Emma (Bouvin, Mellanösternkorrespondent) och Alexander (Mahmoud, fotograf) varit på plats i Damaskus och rapporterat. Det kommer inte någon AI att kunna ersätta."

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Patreon

Bli månadsgivare

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.

« Trump & Grönland

Om Tulsi I DN »

Carl på social media

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Norberg.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!