Rättsrötlig Psykoanalys
2024-12-21
https://www.svd.se/a/8q7WVG/sa-bidrog-psykoanalysen-till-rattsrotan-i-fall-som-da-costa-och-quick
-Christian Dahlströms bok ”Den enda rätta läran” visar att vi har alltför lätt att tro på berättelser, också i det svenska rättsväsendet.
"Fantasilösa människor hävdar emellanåt att vi lever i en tid av tomhet och utan mening. Till standardrepertoaren hör att klaga på frihet och individualism. Ofta hör man även en efterlysning av berättelser eller ”narrativ” som vi kan enas kring, något att tro på och hålla fast vid.
Freud drog helt enkelt till med teorier han märkte fascinerade publiken.
Efter att ha läst frilansjournalisten Christian Dahlströms bok ”Den enda rätta läran: Så förblindade psykoanalysen det svenska rättsväsendet” (Mrs Hyper) lutar jag snarare åt motsatt håll.
Är det något som psykoanalysen har kunnat erbjuda, från Sigmund Freud och framåt, är det just berättelser. Genom exkursioner i människors innersta har den avtäckt hemliga sexuella drivkrafter, härlett trauman och psykiska problem till våra föräldrars agerande när vi var små och hittat bortträngda minnen av fruktansvärda övergrepp. I sina mest grandiosa stunder på 1960- och 1970-talen har den rentav självsäkert kunnat konstatera att det inte är patienterna det är fel på utan samhället som är sjukt (på grund av kapitalismen).
Fascinerande och fängslande narrativ som kittlar fantasin och som onekligen gjort kulturlivet färgstarkare och tidningarnas livsstilssidor intressantare.
Men allt är väsentligen fluffiga luftslott. Freud drog helt enkelt till med teorier han märkte fascinerade publiken. Han fabulerade fritt om botade patienter och framgångsrika behandlingsmetoder mot exempelvis drogmissbruk – och bytte friskt teorier, samtidigt som han korrigerade och sopade igen spåren för att inte bli påkommen med motsägelser. Först långt i efterhand har forskare mödosamt kunnat avtäcka bristen på bevis och framsteg.
Så har det fortsatt. Nya starka personligheter har lanserat nya teorier, delvis i polemik mot Freud, men väsentligen utifrån samma metod.
Den som idag går tillbaka kan bara skaka på huvudet åt hur undanglidande till och med ledande psykoanalytiker varit, när de efter decenniers praktik avkrävts bevis och svarat med att svepande underkänna all slags empiri. Psykoanalytikern Clarence Crafoord slog exempelvis i DN 1975 nonchalant fast att ”effektiviteten i att bota symptom är ointressant i psykiatrisk behandling”, för att sedan flumma ut i förment djupsinniga frågor som: ”Vilken människosyn finns underförstådd i vården? Eller tydligare: Vilken slags människa utgör ett 'gott behandlingsresultat'?”
Mycket annat har varit direkt skrattretande, som de psykoanalytiska interndebatterna kring om terapeuten får somna om patienten är för tråkig (det gjorde redan Freud). Eller förmaningarna om att inte inleda sexuella relationer med patienterna, vilket många ledande profiler ändå har ägnat sig åt.
Att måla tavlor med sin avföring och andra socialistiskt influerade utlevande behandlingsmetoder tillämpades på 1970-talet.
För att inte tala om att måla tavlor med sin avföring och andra socialistiskt influerade utlevande behandlingsmetoder som tillämpades av skotten Ronald Laing på 1970-talet. Hans patienter uppmuntrades att återgå till barnastadiet eftersom det var samhället och särskilt familjen som gjorde människor sjuka. För sådana analyser och experiment hyllades Laing i svenska vänster- och kulturkretsar, en av hans böcker blev en dansföreställning på Dramaten och sändes i SVT.
Samtidigt går det förstås inte att blunda för tragedierna det medfört att dessa metoder tillämpats på människor med verkliga psykiska problem, särskilt som det på senare decennier funnits en växande kunskap om fungerande behandlingsmetoder.
I min hemstad Karlskrona förekom så sent som 1989 att schizofrenipatienter fick ligga timmar i sträck skrikande av skräck inlindade i våta lakan, för att på detta sätt återvända till spädbarnstiden. Det påminner om de känslokalla och plågsamma metoder som den traditionella psykiatrin med rätta kritiserats för tidigare under 1900-talet.
En särdeles elak häxbrygd av vilda teorier och grupptänkande kom att påverka svenskt rättsväsende under några decennier.
Till tragedierna hör förstås också psykoterapins intåg i rättsprocesser. Som domen mot den påstådda seriemördaren Thomas Quick, vars påtända babbel accepterades som erkännanden. Hit hör också en påtagligt kreativ och styrande behandling av barns vittnesmål, betydande för exempelvis utpekandet av två barn för Kevin-mordet och det nu uppmärksammade skuldbeläggandet av allmänläkaren och obducenten för Catrine Da Costas död 1984.
Några inflytelserika psykoanalytikers teorier om bortträngda minnen ihop med ledande frågor och fantasifulla tolkningar blev här en del av den ”expertis” som dömde oskyldiga människor till straff och vanära. Som Christian Dahlström pedagogiskt visar är detta arbetssätt psykoanalysens själva grund, även om det var en särdeles elak häxbrygd av vilda teorier och grupptänkande som kom att påverka svenskt rättsväsende under några decennier.
Så nej, vi behöver inte mer av fantasieggande berättelser. Sådana har grandiosa personligheter, med ett ovarsamt förhållande till fakta och belägg, bara alltför lätt att producera. Och vi andra är både som allmänhet och i våra yrkesroller ofta alltför benägna att tro på dem. Det har i alla fall psykoanalysen producerat ovedersägliga empiriska belägg för."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.