Schulman & Korv-Johan
2024-12-16
"Ett minne från studentåren, av mamma, när hon en gång var olycklig över hur misslyckad jag var. Irriterad och lättantändlig satt hon och sörjde att det ingenting blev av mig, och i ett plötsligt utbrott av missriktad omtanke skrek hon: ”Du måste plugga, Alexander! Och tjäna pengar!”
Detta att jag måste göra det ena och det andra, i någon mening varandras raka motsats, samtidigt.
Minnet kom till mig när jag för ett par dagar sedan läste ett reportage där DN följde Liberalernas Johan Pehrson under en dag i en skola i Rinkeby. Pehrson hade hojtat i korridoren till två elever: ”Man måste läsa! Men glöm inte bort matten heller!”
Jag tyckte det var spännande. Inte ens till elever kan Pehrson ge raka besked.
Jag tänkte på honom sen, Pehrson. Vad är det för egenskap han egentligen har, detta att allt han säger blir till en sörja, liksom går sönder i hans mun. Jag tycker nog, nu när man lärt känna honom, att Pehrson framstår som helt unik i sin dunkelhet inom svensk politik. Till och med de mest klassiska liberala ståndpunkterna blir grus bara han kommer i närheten av dem.
Han kan inte ens uttrycka att han är emot tiggeriförbud utan att börja slarva fram obegripligheter om att han vill avvakta en utredning. Samma sak med informationsplikten, förslaget om att lärare ska tvingas ange papperslösa barn, som Liberalerna motsatt sig från första början, men som Pehrson plötsligt inte RIKTIGT kan ta avstånd från. Han vill vänta, han säger att det ska förhandlas.
Ju luddigare han uttrycker sig, desto mer uppmärksamt måste vi lyssna
Det slår mig plötsligt: Han kan inte säga ett ord! Inte uttala en åsikt i en enda fråga utan att snart komma med ett förbehåll. Tycker mannen nånting på riktigt, i någon enda fråga? Vad står han för?
Länge tänkte jag att Jimmie Åkessons krav på att få sitta i nästa regering var en röd linje för Pehrson, något som verkligen betydde något för honom. Det fanns en hållning här, tänkte jag, som var sann och grundad i honom själv och hans övertygelse. ”Jag kommer inte sitta i en regering med Jimmie Åkesson”, sa han häromveckan i SVT:s ”30 minuter”, i en för honom extraordinär tydlighet. Det var tillfredsställande, för det kändes som att man nått Pehrsons botten. Han hade äntligen mark att stå på. Det kändes tryggt, också för mig.
Men så kom luddigheterna också i den frågan, bara några veckor senare, och det var då jag förstod nåt viktigt om Johan Pehrson. Det är i de diffusa förskjutningarna vi måste vara vaksamma. Ju luddigare han uttrycker sig, desto mer uppmärksamt måste vi lyssna. Det är när han knappt längre gör sig förstådd, i glipan mellan det diffusa och det dunkla, som hans riktiga politiska väsen visar sig. Bara i de brinnande ordstumparnas nonsens kan vi se honom klart.
Till DN säger han återigen att han inte vill sitta i samma regering som Jimmie Åkesson. Men så kommer det, tillägget: ”Med det sagt så måste jag som partiledare vara beredd att hela tiden göra vissa omprövningar.”
Det är där vi får syn på honom.
Vi ska inte släppa in SD i regeringen.
Men kanske ska vi det ändå.
Ingen fattar. Vad vill han? Vad står han för?
Jag tänker på Alexander Hamilton, en av USA:s grundare, som en gång sa: ”Those who stand for nothing, fall for anything.”"
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.