https://www.svd.se/a/alqrQM/busch-och-andersson-har-det-svart-med-elpriserna "Tillåt mig att stöta bort varje rimlig läsare av dessa veckoliga texter genom att formulera följande fråga: Vad är gott ledarskap? Förlåt, så fruktansvärt tråkigt. Det finns rimligen en särskild plats i helvetet för glåmiga politikreportrar som förfaller till sådan flygplatslitteratur; inspirationsföreläsningar sköter rimligen någon annan bättre. Men jag ignorerade bråken om elpriser häromdagen och såg en Netflix-dokumentär – fyra timmar lång – och det enda som riktigt fastnade var just det: Vad är gott ledarskap? Filmen handlar om Winston Churchill och den var mycket vacker. Kolorerad som det anstår skildringar av andra världskriget nuförtiden, mörkgröna stridsvagnar dundrade fram genom Ardennerskogen och båtar i allsköns färger drog ut över kanalen mot Dunkerque. Churchill– via artificiell intelligens förstås – läste från brev och anteckningar, från sin monumentala memoarsvit, premiärministerns egen röst drev berättelsen framåt. Mycket intrikat. Det förekom talking-heads från Oxbridge också – någon som skrivit en bok om Clementine, hustrun, och någon som skrivit en om Bomben – och så mitt i allt akademiskt tugg tonade ett vitt och mycket yvigt hår fram på skärmen. Boris Johnson. Han och George W Bush ingick i den kommenterande expertskaran. – Churchill är mer relevant idag än någonsin, sa Johnson, för de värderingar han trodde på är allvarligt hotade nu. Det var dokumentärens budskap: Churchill är ledaren Europa saknar. I onsdags, i Bryssel, på en gala där en jazztrio med valthorn stod för mingelmusiken och estniskan Kaja Kallas höll tal, presenterade Politico sin lista över nästa års viktigare europeiska makthavare. Politico, elittidningen i EU-kvarteren. 28 personer i tre kategorier presenterades. Där fanns doers som den spanska chefen för Europeiska Investeringsbanken Nadia Calviño, hon som onekligen kan få en del att göra om Draghi-rapportens storslagna satsningar ska bli verklighet. Donald Tusk, den polske premiärministern nämndes i samma andetag, förstås, liksom chefen för kommissionens handelsavdelning Sabine Weyand, tyskan, som tidningen spådde bli central i försvaret när Trumps transatlantiska handelskrig drar igång. Där fanns också dreamers, till vilka den ungerske nationalisten Viktor Orbán och Andriy Yermak, Zelenskys stabschef, räknades. Samt då Natos chef Mark Rutte och höken Kaja Kallas, som ju blivit unionens utrikespolitiska representant. Vilket kanske säger något om läget för traditionell transatlantisk verksamhet. På tal om Churchill alltså. Den mest intressanta kategorin var emellertid disrupters. Det kan vara en journalistskada, men förmågan att välta bord, vrida opinion, bryta med ordningen, det är ändå kärnan i politisk verksamhet, inte sant? Ledarskap rentav? Här listade Politico Friedrich Merz, den konservative tysken som förväntas vinna valet i februari och göra rent hus med arvet från Merkel. Och Teresa Ribera, den i Bryssel så omtalade spanska socialistiska klimatkommissionären. Och Péter Magyar, ungraren som kanske, kanske kan utmana Viktor Orbán. Till denna grupp måste väl också räknas kvinnan som tidningen pekade ut som Europas allra mäktigaste: Georgia Meloni. I en tid när britter har lämnat och fransmän och tyskar tävlar om vem som kan visa upp störst inrikespolitisk tumult är det till den 47-åriga italienskan som Trump och Musk kommer ringa, skrev tidningen. Och berättade, i ett porträtt, att nästan alla av betydelse i dagens Bryssel fäster sina förhoppningar till premiärministern i Rom. Radikalhögern, som vill tro att hon fortfarande älskar Mussolini, under den polerade ytan. EPP-högern, som förvånats och imponerats av hennes iskalla förvandling från att 2018 jubla över Putins seger i de så kallade ryska valen till att 2024 vara den som piskade in också Ungern till ett ytterligare stödpaket till Ukraina. Är det gott ledarskap? Är det Georgia Meloni som leder Europa fram till ett nytt blocköverskridande styre, där den gamla högern gör upp med den nya, ett brysselskt Tidö om du så vill? Jag hör invändningarna. Frågar man en liberalkonservativ – en svensk moderat till exempel – vill de ju göra gällande att de ju själva utgör den nya samlingen, mittemellan socialdemokrater och nationalister. Det är vad Ulf Kristersson brukar säga. Och vad generalsekreteraren i EPP, greken Thanasis Bakolas, sa i våras under en intervju om det politiska läget i Europa: – Det är lätt att gå vilse ibland i ansträngningar att nå konsensus. Det är lätt hänt att det blir viktigare än ledarskap, viktigare än att visa på en riktning. Är det så? Står sant ledarskap i konflikt med ambitionen att nå enighet? Ja, skulle en Churchill-kännare som vill betona 1930-talet hävda. Det var ju då som den utstötte parlamentsledamoten i motvind och häckel i högstämda tal varnade för Hitler. Folk skrattade åt den tyske ledaren då, men Churchill höll kompromisslöst fast och vann vartefter opinionen. Nej, skulle en Churchill-kännare som vill betona 1940-talet säga. Det var ju en samlingsregering som han ledde. Och moralen under blitzen – den som historiker i Netflix-dokumentären lyfter upp som remarkabel – formades i samråd med arbetsmarknadsministern Ernest Bevin. Churchill begrep att en fackpamp, snarare än han själv, kunde förmå den brittiska underklassen att uthärda eländet. Bevin organiserade det civila försvaret, fick kvinnorna till industrierna och säkrade den inhemska produktionen av kol. Fast det nämner förstås inte Netflix-dokumentären. Det passar så illa i vår digitala tid, där organisationer och partier, att representera någonting, tillmäts lågt värde, men individer som representerar sig själva däremot passar in. Jag råkar, när jag skriver detta, se veckans rubriker i inhemska tidningar. De om elpriserna. Vad är ledarskap egentligen? I energipolitiken, till exempel? Är det, att som Ebba Busch, i val hävda att ”oändliga stålskogar av vindkraftverk” kommer att ”tryckas på svensken” om motståndaren segrar och att sedan vinna opinionen men börja säga att det är dumt att skapa konflikt mellan energislag? Är det, att som Magdalena Andersson, i en intervju i tv säga att ens parti varit för kärnkraft i nio år, fast man tre år tidigare stått på en partikongress och sagt att någon ny kärnkraft kommer det inte bli i Sverige? Det är svårt det där med ledarskap, tydligen. George W Bush, som är med i dokumentären om Churchill, fick se två flygplan krascha in i World Trade Center och som började bomba Irak, ett beslut som – får man väl säga – fick en del oönskade konsekvenser. Han säger så här: – Ett problem med ledarskap är när man är full av självömkan. Varför jag? Varför hände inte detta när någon annan hade makten?"