På Finska Självständighetsdagen I SvD
2024-12-06
Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
"Den 6 december firas Finlands självständighet av år 1917, med stolthet men även med besinning. Blicken riktas bakåt i tiden mot hjältemod och vedermödor men även framåt mot hotet österifrån: nu som förr är Finlands öde knutet till vad Ryssland gör, tillåter, bestämmer.
Detta kompliceras ytterligare av att Finlands läge alltid har varit avhängigt av Rysslands engagemang i övriga världen – och av en grundmurad rysk övertygelse om historiskt grundade territorialanspråk. Historien som jag nu ska skissera väger ryska makthavare in i sin strategi gentemot Finland och i förlängningen Sverige. Vad kan då hända?
Rysk expansionsideologi har djupa rötter men dess praktik fick en ny spets med Peter den store. Under stora nordiska kriget 1700–21 var Finland erövrat av ryssarna år 1713–21, och hur slitsamt det var utsäger beteckningen ”stora ofreden”. I freden i Nystad år 1721 måste Sverige-Finland avträda besittningar i Ingermanland och Baltikum till Ryssland och tyska områden till Preussen och Hannover. Därigenom bevarades Finlands ställning inom det svenska riket, som en reflex av att Ryssland accepterade kompensation på annat håll.
I Finlands närhet förlorades dessutom delar av Viborgs och Kexborgs län och därmed en geografisk buffert. Efter det fick svenska regenter ständigt kämpa med ”östgränsfrågan”. En fullödig militär upprustning av Finland ansågs vara för dyr men i stället gjordes försök att överta strategiska områden genom angrepp på Ryssland åren 1741–43 och 1788.
De misslyckades. Rysslands makt stärktes och år 1742 försökte kejsarinnan Elisabet under en ny ockupation (”lilla ofreden”) locka Finland till sig med ett löfte om självständig status inom hennes rike. Det var första gången idén om finländsk självständighet uttrycktes öppet, då utan konsekvenser men riktningsvisande för framtiden.
Sin annekteringsidé lät Ryssland sedan vila, bland annat för att i stället erövra polska och turkiska territorier. Men i en komplicerad europeisk pusselläggning under napoleonkrigen kom till slut det ryska angreppet av år 1808–09 som ledde till att Finland övertogs av Ryssland.
Då skedde något som har få motstycken i världshistorien. Normalt följs erövring av utsugning och brutal assimilering – men tsar Alexander I gav Finland en autonom ställning. I första hand ville han inför ett förestående krig mot Napoleon undvika att lägga militära resurser på en regelrätt ockupation. Men även efter napoleonkrigen fick Finland nästan seklet ut åtnjuta denna autonomi med stegvis införda fördelar: svensk lagstiftning bevarades; Finland fick ha ett slags egen regering, den så kallade senaten, och från år 1863 en lagstiftande lantdag; ryskan blev inte obligatoriskt ämbetsspråk eller skolämne; finländska män behövde länge inte göra värnplikt; och från år 1860 hade Finland rentav en egen valuta, traditionellt ett kännetecken på full självständighet.
Så fick Finland privilegier som inte fanns ens inom moderlandet Ryssland. Hur var det möjligt?
En del av förklaringen ligger i de liberala idéer som Alexander I och II hade fått från Västeuropa. Men därtill måste läget återigen förstås som en liten del av Rysslands navigering i världen.
Till helheten hörde då den skamfilade bilden i Västeuropa av ett ärkekonservativt förtryckarland präglat av aggressiv expansion och fram till år 1861 av livegenskap. Då kunde Finland bli ett skyltfönster mot väst: ett exempel på att Ryssland kunde vara nog så liberalt och humant när omständigheterna tillät det.
Särbehandlingen av Finland var också ett maktexperiment. Ryssland hade stora problem med sina erövringar. De gjorde uppror eller lierade sig med yttre fiender när tillfälle gavs, såsom Ukraina med Karl XII:s Sverige. Det etablerade botemedlet var då piskan, men nu testade Ryssland moroten i stället: vad händer om man visar mildhet och generositet mot ett erövrat område?
För Finlands del var faran en revanschistisk strävan att återförenas med Sverige. Den motarbetade ryssarna genom att flytta huvudstaden till Helsingfors från Åbo och dess problematiska läge mitt emot Stockholm. Men egentligen behövde de inte bekymra sig. Morotstaktiken utföll väl. Finländarna visade sig vara följsamma, med mycket lite av de tendenser som Ryssland hade fruktat.
Naturligtvis fanns det gränser: tidvis rådde sträng censur; efter år 1809 fick den finländska lantdagen sammanträda först år 1863; och en del förmåner återtogs av de tre tsarer som hette Nikolaj. Men som helhet blev ”autonomins tidevarv” en lycklig tid för Finland, inklusive den öppna tillgången till den stora ryska exportmarknaden.
Ett avbrott inträdde år 1899 när den stärkta ryska panslavismen utlöste det så kallade ”februarimanifestet”. Väsentlig finländsk lagstiftning överfördes då till Ryssland, men läget förändrades redan år 1905 och återigen av yttre skäl. Tsarväldet hade försvagats av ett förlorat krig mot Japan och skakats av ett revolutionsförsök. I Finland drogs februarimanifestet tillbaka, och som ett nytt extraordinärt mildhetsexperiment riktat mot revolutionära tendenser infördes allmän och lika rösträtt år 1906. Finland fick demokrati som första land i Europa – ytterst för att Ryssland hade förlorat ett krig vid Stilla havet!
Då lugnade sig läget i landet, men i Ryssland genomförde Lenin sin revolution hösten 1917. Som en reaktion på det formulerade Finland en självständighetsdeklaration den 6 december år 1917. Den var avsedd som ett avståndstagande från revolutionärerna snarare än som ett försök att helt lämna Ryssland, som man hoppades skulle återgå till tsarväldet och ett för Finland förmånligt status quo.
Lenins överraskande reaktion blev dock att deklarationen accepterades. Det berodde på att han behövde alla militära resurser för kampen mot de vita motrevolutioner som flammade upp i olika delar av landet.
Så hade självständigheten nu införts i Finland halvt om halvt av en slump. Under mellankrigstiden var läget gentemot Sovjetunionen stabilt, men år 1939 försökte Stalin erövra Finland i enlighet med sin Molotov–Ribbentrop-pakt med Hitler. Som bekant lyckades Finland i krigen år 1939–40 och 1941–44 bjuda ett tillräckligt motstånd för att värna sin självständighet, dock bland annat till priset av att förlora Petsamo och delar av Karelen.
Därefter följde den slitsamma efterkrigstiden i kalla krigets tecken. Finland pressades generellt av Sovjetunionens överlägsna storlek och militära kraft och två gånger genom en utstuderat aggressiv diplomati.
Under den så kallade ”nattfrosten” år 1958–59 drog Sovjet tillbaka sin ambassadör och den finländska regeringen måste avgå. Orsaken var dels regeringsupplägget utan kommunister men även, som vanligt, skeenden ute i världen: år 1958 inträffade både en amerikansk intervention i Libanon och Berlinkrisen, som Sovjetunionen alltså svarade på bland annat genom att pressa Finland.
Krisläget löste sig genom president Urho Kekkonens diplomati, men upprepades hösten 1961 som den så kallade ”notkrisen”: Sovjet begärde militära konsultationer med Finland. Den internationella orsaken var då uppståndelsen kring Berlinmuren, uppförd i augusti samma år. Därtill oroade sig sovjetledarna för att Finland i ett kommande val skulle kunna få en annan president än den för dem pålitlige Kekkonen. Men då konkurrenten Olavi Honka avsade sig sin kandidatur kunde konsultationerna undvikas.
I en sådan finländsk anpassningspolitik ingick även en återhållsamhet i mediernas kritik av Sovjetunionen. Den helheten har fått namnet ”finlandisering”: en föraktfull beteckning för ett västerländskt land som inte gjorde en tydlig front mot östblocket. Men när vi i dag ser Rysslands militära aggressionspotential kan inställningen också betecknas som en klok realpolitik. Ingen vet om ett sturskare Finland skulle ha utsatts för ett militärt angrepp. Men risken var betydande – och Röda armén nu en kraft som Finland inte hade kunnat avvärja såsom en gång under andra världskriget.
Trots allt var ”finlandiseringen” – en viss begränsning av utrikespolitisk rörelsefrihet och medial yttrandefrihet – ett ganska lågt pris att betala för en säkrad självständighet.
Genom Sovjetunionens kollaps kring år 1990 normaliserades läget i Finland och mellan Finland och det nya Ryssland. Men än en gång skulle allt kastas över ända av händelser på annat håll: Rysslands angrepp på Ukraina i februari 2022 har fått det sedan länge neutrala Finland att tillsammans med Sverige raskt gå med i Nato, en konfrontativ kvarleva från kalla kriget.
För Ryssland är det en provokation intill Sankt Petersburg som kan föranleda ett angrepp på Finland. Det kan utlösas av komplikationer i övriga världen och motiveras historiskt: Finland var ryskt åren 1713–21, 1741–43, 1809–1917 och vid sin sydkust 1940–41 (Hangöudd) och 1944–56 (Porkala) – samt visade år 1941 sin farlighet genom att inleda ett angreppskrig.
Är det då ett tillräckligt skydd att Nato enligt sin artikel fem skulle se ett ryskt angrepp på Finland som ett angrepp på alla Natoländer? Artikeln – som aldrig har prövats i praktiken – aktiveras ju militärt endast av ett enhälligt beslut som kan blockeras av ryska bundsförvanter som Ungern och Turkiet.
Alternativet för Finland skulle ha varit att fortsätta den långa historiska linjen av att inte i onödan stinga den ryska björnen. I stället börjar en ny historisk era med en helt ny utmaning. Hur många självständighetsdagar blir det i framtiden? Det avgörs nu av hur Finland hanterar sin självpåtagna roll som Natos yttersta utpost.
Skulle den falla står Sverige på tur med en hotad östgräns. Inte för inte har broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” nu åter skickats ut till alla svenska hushåll."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.