DN Förstår Äntligen Avgudandet Av Jönssonligan
2024-12-06
https://www.dn.se/kultur/tara-moshizi-antligen-forstar-jag-varfor-svenskar-avgudar-jonssonligan/
För första gången i livet ser Tara Moshizi en film om Jönssonligan – och blir lyrisk.
Bergman och Widerberg? Visst, men det är Charles-Ingvar Jönsson som borde toppa en svensk filmkanon.
Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Hur kan du ALDRIG ha sett någon av deras filmer? Det är ju typ... omöjligt!” säger kompisen medan vi slår oss ner i biofåtöljerna. Efter drygt 35 år i Sverige har jag hittat något som är svenskare än Ikea, midsommar och Tomas Ledin tillsammans. Jag pratar förstås om Jönssonligan. En serie filmer som förvisso bygger på en dansk förlaga, men som ändå närmast har nått positionen som nationalklenod.
Det är med Jönssonligan som det är med kungahuset. Man behöver bara nämna Charles-Ingvar Jönsson för en infödd svensk, så får man en reaktion i gensvar. Alla har en åsikt, ett minne eller en lustig anekdot som de genast vill dela med sig av. Med lite otur: även en tramsig imitation.
När jag berättar för mina vänner att jag ska se den nya filmen ”Jönssonligan kommer tillbaka” får de något ömt och nostalgiskt i blicken. En bekant berättar om när hon som barn brukade sova över hos sin mormor och morfar. Deras videosamling bestod, utöver ”Sällskapsresan”, endast av filmer med Jönssonligan. Så fort barnbarnen kom över matade de vhs:n med de gamla rullarna, och så satt de där i soffan tillsammans och kiknade av skratt, och kunde alla repliker utantill.
En annan kompis visar bilder på när hon och hennes bästis är utklädda till Sickan och Vanheden. Med hatten på sniskan och cigarren i mungipan poserar de glatt utanför biografen. De älskar karaktärerna så mycket att de, som en hommage, alltid gör en maskerad av premiärerna. Hennes pappa brukade göra dem sällskap medan han levde.
Varför har ni aldrig sagt att Jönssonligan är så rolig?
I vännernas anekdoter vilar också svaret på frågan om varför jag aldrig sett en Jönssonliganfilm. Det kräver uppenbarligen att man blir indoktri... förlåt, jag menar introducerad, gärna redan som barn. Ingen vaknar ju bara upp en dag och är tokig i ett gäng tjuvar i lustiga kläder som gillar att spränga saker i luften. Kärleken till Jönssonligan är något som går i arv, i rakt nedstigande led. Ett släktdrag, fött ur en tradition som vårdats ömt mellan generationer.
”På ett sätt så var de en del av det kollektiva Sverige”, säger skådespelaren Jonas Karlsson i en intervju med DN och sätter därmed fingret på fenomenet. I nya filmen, den elfte i ordningen sedan 1981, har han axlat rollen som Vanheden, samtidigt som originalskådespelaren Ulf Brunnberg fräst ifrån och till och med försökt ta till rättsliga åtgärder för att hejda nya filmer om tjuvligan.
Nu kan jag inte ställa Jonas Karlsson jämte förlagan, men oavsett är han lysande som den småsexige skurken Vanheden. Rolig, rapp, fyndig. När han i en scen står i en sunkig lägenhet, agerar svartmäklare och försöker sälja ett hyreskontrakt för en miljon kronor till ett ungt par, blir resultatet träffsäker satir om Stockholms urspårade bostadsmarknad. Hela filmen är för övrigt så underhållande att jag nästan blir provocerad. Förbannad för allt jag hittills gått miste om! Varför har ni aldrig sagt att Jönssonligan är så rolig? Ännu viktigare: Hur kopierar jag Doris tjusiga mob wife-aktiga klädstil? Och glöm Bergman och Widerberg, varför toppar inte Charles-Ingvar Jönsson en svensk filmkanon?
Efter fyra decennier i landet har jag äntligen fått svar på gåtan om varför svenskarna avgudar sin Jönssonliga, och när jag lämnar biosalongen känns det som att jag tagit ett kliv närmare den blågula kulturella identiteten. Det är en pusselbit som plötsligt hamnat rätt, ett aha-ögonblick efter år av ovisshet. Snart kanske jag lär mig att uppskatta lakritspuck och Ulf Lundell också.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.