Jordan Peterson Recenseras I SvD

2024-12-02
Gud är ju faktiskt allt och ingenting finns därför förutom Gud och det kan nog vara bra att minnas.
För vem har rätt att inte försöka förbättra sig som människa och hålla sig med förväntningar på andra....

https://www.svd.se/a/AvJaVn/recension-we-who-wrestle-with-god-av-jordan-peterson
"Jag kommer att tänka på Flannery O’Connors beska novell ”Revelation” när jag läser Jordan B Petersons nya bok om Bibeln. I sydstatsförfattaren O’Connors novell får vi stifta bekantskap med mrs Turpin. En falskt ödmjuk kvinna som är evigt tacksam mot Gud för att hon skapats till en anständig, hel och ren människa, att hon varken är ”white-trash” eller ”nigger”, att hon fått lite av allt och getts förståndet att nyttja det på rätt sätt.
I slutet av novellen drabbas hon dock av en uppenbarelse, en vision, som vänder upp och ner på hennes världsbild. Hon ser en bro slås upp över himlavalvet och en stor skara själar paradera in i paradiset. Men längst fram går inte de anständiga, de hela och rena. Nej, där ser hon hela kompanier av ”white-trash”, missbildade och galningar som sjungande och hoppande som grodor gör sin entré in i den eviga saligheten.
Jordan B Petersons perspektiv är ett annat. Han skriver: ”Inget ofullkomligt kan ta sig in i paradiset.” När Peterson läser de bibliska texterna förvandlas de till en illustration av hans egen stränga självdisciplineringspsykologi där målet är fullkomnandet av den egna personen. Den nåd som är så central i den bibliska föreställningsvärlden är alltjämt frånvarande hos Peterson. Om vi ska tro den kanadensiske psykologiprofessorn verkar Bibelns budskap inte vara så långt ifrån hans eget berömda motto: städa ditt rum.
Men låt oss inledningsvis vara generösa mot den gode Peterson. Han är trots allt långt ifrån någon charlatan vad gäller bibeltolkning. Personligen fick jag upp ögonen för Peterson via hans djupt fascinerande bibelföresläsningar där han i Jungs och Eliades anda, fritt och associativt, gjorde mytologiska och psykologiska läsningar av Första Moseboken.
Men det var nu ganska många år sedan och mellan då och nu har något hänt. Peterson har blivit en av världens mest kända intellektuella och, inte minst, en temperamentsfull kulturkrigare. Framförallt det senare har satt sina spår i boken. Den underliggande, stundtals explicita, ambitionen är inget mindre än att rädda den västerländska civilisationen.
”We who wrestle with God” är en läsning av den hebreiska Bibelns två första böcker och, lite oklart varför, berättelsen om Jona. Man skulle kunna sammanfatta Petersons tolkningar i en rad definitioner av Gud: Gud är den verklighetens yttersta grund i vilken vara och vardande sammanfaller, den som skapar ordning ur kaos, den åt vilken vi måste offra det bästa vi har, alla högmodiga tyranners främsta fiende, han är den faderlige ande som kallar till äventyr och som leder människan från slaveri till frihet.
I berättelserna om skapelsen och syndafallet, om Noa och den stora floden, om Abraham och Jakobs märkliga resor och upplevelser, om Mose och det israelitiska folkets uttåg ur Egypten och om Jonas färd ner i djupet blottlägger Peterson ett symboliskt och mytologiskt mönster som inte är utan poänger. Hans inledande resonemang om perception och uppmärksamhet, hur vi ser världen genom berättelser, samt kopplingen mellan offer och arbete tror jag är viktiga insikter att ta med sig in i mötet med de bibliska texterna.
Problemet är att det mönster han tycker sig ha upptäckt, vilket jag håller med honom om helt klart finns där, görs allenarådande. I kapitel efter kapitel upprepas i stort sett samma tanke: sikta uppåt, fäst uppmärksamheten vid det högsta goda, gör de nödvändiga offren och vägen till paradiset och gudsriket står öppet.
Som sagt, de insikter som Peterson lyfter fram har utan tvekan förankring i texterna. Men i hans iver att ur den bibliska korpusen utvinna ett enhetligt sammanhängande och existensfilosofiskt system försvinner allt det som gör dessa outtömliga texter levande, laddade, dynamiska. Kort sagt, allt det som gör dem till litteratur.
Själv tror jag att vad som gjort och gör dessa texter fundamentala för den västerländska kulturen inte är deras enhetlighet, utan snarare deras oändliga mångtydighet.
Av en händelse har jag strax innan jag tar mig an Petersons bok läst Jungs klassiker ”Svar på Job”. Jung som är en av Petersons uttalade förebilder och som också citeras ett antal gånger i boken. Men vid läsningen blir det uppenbart hur väsensskilda Jungs och Petersons respektive förhållningssätt till de bibliska texterna är. Jung går i kritisk dialog med texterna, brottas verkligen med dem. Hos Peterson uppstår aldrig, titeln till trots, någon verklig brottningskamp med Gud. Han skriver visserligen fram en gudsbild som är komplex men som i slutändan ändå upplevs som utslätad.
Jung å sin sida går i närmast motsatt riktning. Han vill framhäva de paradoxer och motstridigheter som ofta putsats bort i tolkningstraditionen. Den hebreiska Bibelns Gud, skriver Jung, är ”en total inre motsägelsefullhet”. ”Alla motsatser tillhör Gud”, skriver han. Den föreställning som Peterson ständigt återvänder till, den om Bibelns Gud som summum bonum, det högsta goda, skriver Jung att ”ett reflekterande medvetande omöjligt kan omfatta”.
Jungs bibeltolkningar bär på sina egna problem, men kontrasterade mot Petersons visar de fram den senares svagheter. Kanske är det överbetoningen på dygd och målinriktat uppåtsträvande som också är grunden för det som framstår som den största bristen hos Peterson: hans ilska.
Det finns ett slags vrede i botten av det som Peterson skriver. Vilket blir tydligast i bokens allra sämsta partier, när kulturkrigaren Peterson ges fritt spelrum och utvikningar till samtidens stridsfrågor görs. Vad bottnar denna vrede i? I ”Svar till Job” skriver Jung: ”Retlighet, dåligt lynne och affektutbrott utgör de klassiska symptomen på kronisk dygdighet.”
Just de orden, kronisk dygdighet, skulle kunna vara en sammanfattning av vad Peterson menar att de bibliska berättelserna uppmanar till och försöker förmedla. Men jag undrar om inte Flannery O’Connors mer nådefulla vision inte bara är bättre för humöret, utan faktiskt också mer i linje med den bibliska hållningen i dess helhet. Livet är inte en tävling där dygdigast vinner. Det är de andligen halta, lytta och lama som kommer vara de första att släppas in i Guds rike."

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Norberg.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram