Instinktivt Karriärbyte I SvD..
2024-11-30
https://www.svd.se/a/dRrElz/gunnar-strommer-om-repressiv-rattspolitik-maste-produktutveckla
"Förut var det otänkbart. Men i veckan röstade riksdagen för anonyma vittnen. Det är bara en i raden av repressiva åtgärder som Gunnar Strömmer nu genomför. Hur långt är han egentligen beredd att gå?
Gunnar Strömmer tycks ha en osannolik förmåga att sätta sig själv i obekväma situationer.
Nu är han i Lund.
Han trampar fram och tillbaka i aulan, knappa två meter lång framför juriststudenter med små scarves runt halsen, och berättar hur han gick från att vara en av dem till att bli Sveriges justitieminister.
– Ett karriärråd: Stäm gärna er gamla utbildning. Det borgar för goda relationer långsiktigt, säger han på sin ångermanländska.
Studenterna fnissar.
Efter tiden som MUF-ordförande startade Gunnar Strömmer en ideell och aktivistisk juristbyrå. Centrum för rättvisa. Och samtidigt som han stämde Uppsala universitet för diskriminering efter att barn till utlandsfödda föräldrar fått förtur till platserna, undervisade han i processrätt på samma universitet.
Fallet tog sig ända upp i Högsta domstolen. Strömmer vann.
– Det var lite laddat. Processrätten blev dynamisk på kollegiet, som det heter.
Gunnar Strömmers karriär är full av sådana historier. Han drar handen genom den våg som är hans frisyr och river av en till.
Jag såg sex, sju, åtta, tio, elva moderata kommunalråd som jag hade stämt.
Det var 2008 och debatten om FRA-lagen och avlyssning rev upp sår i alliansregeringen. Gunnar Strömmer var också kritisk, och bestämde sig för att testa den juridiska vägen.
– Vi kände alltid: En insändare i all ära, men en stämningsansökan är roligare. Så vi tryckte in ett klagomål till Europadomstolen.
Processen var lång och krånglig. Till slut, 2021, fick lagen kritik på tre punkter. Året efter blev Gunnar Strömmer justitieminister och gjorde ett besök på Försvarets radioanstalt. De började med lunch. Generaldirektören sa:
– Vad fint att du är här. Hur har du tänkt att vi ska hantera den här nu då?
På bordet hade han lagt domen från Europadomstolen.
Eller ta hösten 2017, när Strömmer skulle tillträda som partisekreterare. Han stod på scen i Örebro och blickade ut över publiken.
– Och så såg jag sex, sju, åtta, tio, elva moderata kommunalråd som jag hade stämt. Han som var så arg på mig att han hade av-friendat mig på Facebook. Där fanns relationer att återaktivera.
Aulan fnissar igen.
Det var på samma partistämma som Gunnar Strömmer tog strid mot partiledningens förslag om anonyma vittnen.
– Jag kom in med min advokatinstinkt. Man måste kunna veta vem som påstår någonting om man ska kunna försvara sig. Det argumentet är fortfarande väldigt giltigt, säger han.
Gunnar Strömmer vann den gången.
Nu har advokatinstinkten bytts mot politikerinstinkt.
Justitieministern inför nu den mest repressiva rättspolitiken Sverige haft i modern tid.
Visitationszoner, preventiv avlyssning, hemlig dataavläsning, längre straff och så möjlighet för polisen att förbjuda enskilda individer att vistas på vissa platser. Bland annat.
Även anonyma vittnen är en del av det som regeringen kallar paradigmskiftet.
– Vi har hamnat i ett läge där det är svårt att få människor kring de här kriminella nätverken att prata. Vi ser att andra länder har infört detta och den demokratiska rättsstaten har inte störtats i gruset. Vi måste vara beredda att prova, säger han till studenterna i Lund.
Örnsköldsvik är socialdemokratiska trakter. Där föddes Gunnar Strömmer för 52 år sedan, i ett borgerligt hem, son till en sjökapten och en gymnasielärare.
Unge Gunnar var intresserad av hockey, och av samhället. Han ville ha fri radio och tv och att elever skulle få välja skola själv.
Han blev moderat.
Bara det var ett slags uppror.
Inför valet 1991 publicerade Örnsköldsviks Allehanda en bild där en 19-årig Gunnar Strömmer i stickad randig tröja lutade sig ut genom fönstret på ungdomsförbundets lokal.
Juristerna kom ridande på sina vita springare och stämde Trump.
”Etablissemangets motståndare”, stod det i bildtexten.
Några år senare, som ordförande för ungdomsförbundet, hamnade Strömmer i tjafs med moderpartiet. På DN Debatt skrev han 1998:
”I årets val framstod partiet som ett av sju mer eller mindre socialdemokratiska partier.”
För lite idéer, för mycket maktsträvan, menade Strömmer, som saknade de stora tankarna om hur Sverige kunde liberaliseras.
Varför ifrågasatte inte partiet idén om en generell välfärd finansierad med höga skatter?
Var fanns den principiella diskussionen om hur människors frihet och trygghet gick förlorad när de var helt i händerna på politikerna och de offentliga systemen?
I juridiken verkade drömmen om förändring närmare.
Genom en bekant fick Strömmer höra talas om något som hette Institute for Justice. Det var i frihetens USA. En advokatbyrå som letade upp fall där staten på olika sätt gjort övertramp mot enskilda människors rättigheter. Ett av fallen handlade om en änka som skulle bli av med sitt hem för att Donald Trump ville bygga ett parkeringsgarage till sitt casino.
Hon ville inte sälja.
– Så han gjorde som vilken småhandlare som helst i vilken småstad i Sverige som helst. Han gick till kommunen och bad dem göra om detaljplanen så han kunde komma över hennes kåk. Och de här juristerna kom ridande på sina vita springare och stämde Trump och kommunen.
Strömmer blev så inspirerad att han lämnade posten som ordförande för ungdomsförbundet och åkte över till Washington för att göra praktik.
Att samla in pengar från rika människor för att driva fall i domstol och få till prejudikat som förändrade samhället var främmande för en svensk. Men han bestämde sig för att försöka göra samma sak här hemma. Strömmer övertygade näringslivstoppar som Tetra Paks Hans Rausing och Oriflames Robert af Jochnick att bidra med pengar. Han fick stöd från Stiftelsen Fritt Näringsliv.
Gunnar Strömmer, med begränsad erfarenhet av domstolar men desto mer av insändarskrivande, valde ut fall som skulle generera uppmärksamhet. Han företrädde elever som blivit utkvoterade från utbildningar, hyresgäster som hindrats från att ombilda till bostadsrätter och husägare som blivit överkörda av kommuner som ville bygga köpcenter eller golfbanor.
Centrum för rättvisa fick stor uppmärksamhet i medier för många av sina fall.
Strömmer var framgångsrik, både i rättssalarna och vad gällde stödet från de liberala ledarsidorna. Hans juridiska aktivism handlade om äganderätten, om religionsfrihet, yttrandefrihet och personlig integritet. Om att begränsa att staten tog sig mer makt på bekostnad av den enskilde.
Lika viktigt var att flytta makt från politiken till juridiken.
– Socialdemokraterna har varit väldigt skeptiska till det. Juristerna ska liksom inte vara en grimma på folkets vilja. Från Moderaternas håll har det varit jätteviktigt med maktdelning. Att olika delar av samhället måste balanseras mot varandra.
Synen på maktdelning har följt Strömmer genom åren. Som MUF-ordförande drev han på för inrättandet av en migrationsdomstol, som skulle vara mer rättssäker än att politiker avgjorde vem som fick stanna i Sverige.
Vi är beredda att prova och sedan ser vi om några år vem som fick rätt.
Som partisekreterare ville han uppvärdera Lagrådet, och föreslog bland annat att det skulle bli svårare för regeringar att gå emot juristerna.
Som justitieminister låter han annorlunda.
Lagrådet sa nej till regeringens förslag om anonyma vittnen. De kallade det ett betydande avsteg från vedertagna rättsprinciper, menade att balansen mellan parterna rubbades till den tilltalades nackdel och att domstolens möjlighet till en fri och fullständig bevisprövning begränsades.
Gunnar Strömmer och regeringen gick vidare ändå.
– Vi kan inte säga om fördelarna eller nackdelarna överväger, men vi har ett stort behov av att testa nya verktyg. Lagrådet säger också att det inte strider mot grundläggande fri- och rättigheter. Då blir det en politisk bedömning till slut. Vi är beredda att prova och sedan ser vi om några år vem som fick rätt.
Onsdag morgon i Malmö. Vindjackor och blåljus på Norra Grängesbergsgatan. En gång utsågs den till stadens coolaste gata. Här dansar man på klubbar på nätterna. På dagarna kan man fixa bilen på någon av alla verkstäder.
99 kronor för en handtvätt står det på neonskyltar.
De har åkt dit tillsammans. Polisen, Miljöförvaltningen, Stadsbyggnadskontoret och Räddningstjänsten.
Migrationsverket, Skatteverket, Arbetsmiljöverket, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kronofogden.
Ett socialdemokratiskt kommunalråd.
Och så justitieministern.
Han har kommit för att titta på det offentliga systemets samlade styrka.
Det är tydligt att hela samhället mobiliserar.
”Tryggare Malmö” kallas kommunens hyllade arbetssätt. Myndigheterna går ihop och använder olika regelverk för att komma åt verksamheter där man misstänker kopplingar till kriminalitet, men har svårt att komma framåt rent polisiärt. Teorin är att de svarta företagen och gängbrottsligheten göder varandra.
På en av innergårdarna på Norra Grängesbergsgatan står bilar tätt på rad. I ett väntrum av plexiglas med gamla skinnsoffor får ägaren information om alla fel som upptäckts. Vinkelslipen saknar skyddskåpa och får inte användas längre. Skatteverket frågar efter kassan.
Runt omkring hörs portar slå igen och bilar rivstarta. När det är tillsyn stänger de andra i området snabbt.
En efter en kommer myndighetspersonerna fram till Gunnar Strömmer och ber om saker. Migrationsverket vill få tillgång till mer information om personer som ansöker om arbetstillstånd. Skatteverket vill kunna dela mer av vad de vet med kommunen.
– Det är tydligt att hela samhället mobiliserar. Alla vill bidra, men alla möter hinder. Vi för noggranna anteckningar. Det är rätt sällan de efterfrågar orimliga saker, säger Strömmer.
På en parkeringsplats ett par gator bort samlas alla för genomgång. Det är kallt.
– Vi har startat utredningar både vad gäller personalliggare och kassaregister, så får vi se var det landar, säger han från Skatteverket.
– Jag ska dit efter att vi är klara här och håva in 6 800 till staten. Det är alltid nåt, säger en från Kronofogden.
– Vi drog väl in 150 000 till staten, säger en kvinna från Arbetsmiljöverket.
De har hittat obesiktigade billyftar och kompressorer.
Nästa vill ta vid, men kvinnan från Arbetsmiljöverket avbryter. Verkstaden hade undermåliga personalutrymmen också, lägger hon till.
– De måste ju fixa till så det blir lite drägligt. Det kommer också kosta dem pengar. De behöver anordna ett fikautrymme med kylskåp, mikrovågsugn och rinnande vatten.
Efteråt, när alla försvunnit iväg, anar man ändå lite av den gamla Gunnar Strömmer, liberalen som knappast slogs för att myndigheter skulle kunna kräva av småföretag att de skulle ha mikrovågsugn.
– Nu är ju det här ett samarbete där man på goda grunder försöker komma åt den kriminella ekonomin. Men det finns säkert en eller annan som försöker arbeta, tjäna pengar och starta företag och vill göra alla rätt men har svårt. Man känner också en viss moralisk förpliktelse att se till att det går att driva företag.
I början av november fick polisen ett nytt verktyg. Självständigt förverkande kallas det, och syftet är att polisen ska kunna ta lyxprylar från kriminella utan att behöva koppla sakerna till ett särskilt brott. Beviskraven är lägre än tidigare. Det ligger på den misstänkta att visa att de har kommit över sakerna på ett lagligt sätt. Även anhöriga och barn under 15 år ska kunna bli av med saker.
Finns många frågor jag inte entusiastiskt ställt mig bakom för 20 år sedan.
Gunnar Strömmer har ägnat sitt liv åt att slåss för äganderätten. Nu har han gett staten möjlighet att ta enskildas bilar, bostäder och kläder, utan konkret brottsmisstanke.
– Kampen för äganderätten handlar inte om att försvara någons rätt att behålla en klocka som man har stulit av någon annan. Det handlar inte om någons rätt att behålla 500 000 kronor som man har fått in genom att hota äldre på telefon, säger Strömmer.
Rikspolischefen Petra Lundh har sagt att polisen ska vara modig, aktiv och testa gränserna.
Men det finns kritik. Justitieombudsmannen skrev i sitt remissvar att självständigt förverkande innebär en risk för betydande intrång i den personliga integriteten, bland annat eftersom människor kan bli föremål för utredningar med visitering och husrannsakan, trots att de inte är misstänkta för brott. Andra remissinstanser lyfte risken för att detta skulle leda till ”fishing expeditions" från polisen.
– Vi landade i att om det ska vara värt det så måste vi utforma beviskravet så att det är rättssäkert, men ändå inte så högt att det är omöjligt att komma åt brottsvinsterna. Därför valde vi den här spetsiga modellen, säger Gunnar Strömmer.
Men man kan ju tänka sig att några av dessa fall inte kommer visa sig hålla i domstol.
– Och då ska man ju också få tillbaka sina saker.
Ska man kompenseras då?
– I den ordning som lagen är utformad så utgår den inte från det.
Jag pratade med en jurist som sa: Den här lagen hade Gunnar Strömmer aldrig stått bakom för 20 år sedan. Stämmer det?
– Det finns många frågor som jag inte hade entusiastiskt ställt mig bakom för 20 år sedan, som vi nu genomför för att samhällsutvecklingen kräver det. Jag har följt en del rättsprocesser om de här frågorna i USA. Där har man i vissa fall skapat väldigt osunda drivkrafter, som att egendomen tillfaller polisen lokalt. Man blir av med en bil ena dagen och ser en lokal polischef köra omkring med den privat dagen efter. Vi har gjort på ett annat sätt.
Gunnar Strömmer följer tidens anda. Sverigedemokraterna, som gick först, trycker på och vill göra ännu mer. Socialdemokraterna har lagt om sin rättspolitik och försöker nu säga att regeringen gör för lite.
Det är inte lätt att inta en annan politisk hållning så som gängkriminaliteten utvecklats. I riksdagsdebatten i veckan försökte miljöpartisten Rasmus Ling lyfta risken att anonyma vittnen minskar den allmänna viljan att vittna.
– Finns det möjligheter för några att vittna anonymt så kommer alla att vilja det. För det är farligt, det finns ingen anledning att negligera det, sa han.
Vårt system bygger på checks and balances.
Även Centerpartiet röstade emot.
– Vad gäller anonyma vittnen och visitationszoner är vi emot för vi ser inte att de är effektiva mot gängen. Självständigt förverkande ligger nära gränsen för vad som är acceptabelt i vår rättsordning. Det är effektivt, därför är vi för, men det kräver ett varsamt hanterande av den som får verktygen, säger rättspolitiska talespersonen Ulrika Liljeberg.
Det extrema våldet, systemhotet, barnen som skjuter varandra och andra flyttar gränserna för politiken.
Just det har Gunnar Strömmers efterträdare på Centrum för rättvisa varnat för. Den nuvarande chefen Fredrik Bergman Evans sa i en intervju förra året att svenskarnas oro över brottsutvecklingen bäddar för att regeringen kan skapa ett övervakningssamhälle utan någon stor offentlig diskussion.
– Den dag vi vaknar upp och brottsligheten är tillbakatryckt, vad är det för samhälle vi vaknar upp till då, frågade han.
Gunnar Strömmer säger att han känner sig lugn.
– Vi har många kontrollstationer. Tvångsmedlen prövas i domstol, där finns advokater som argumenterar för integritetsintresset. I slutet av året ska regeringen sammanställa all tvångsmedelsanvändning och överlämna en skrivelse till riksdagen. Vårt system bygger på checks and balances.
Han tar visitationszonerna som ett annat exempel. Polisen ska dokumentera varje insats. Efter tre år ska det göras en samlad utvärdering.
– Med det som grund får man sedan fråga sig om lagen ska fortsätta att gälla eller om man vill göra på ett annat sätt.
Lagrådet förde nyligen också fram funderingar om mängden övervakning som införs. Det har under de senaste åren, skrev juristerna, skett ett mycket stort antal ändringar i bestämmelserna om hemliga tvångsmedel. De menade att det är svårt att få en bild av helheten när det gäller intrånget i den personliga integriteten.
Därför tyckte Lagrådet att regeringen bara skulle förlänga den tillfälliga lagen om hemlig dataavläsning. Regeringen valde att ändå permanenta den.
Är inte det den ultimata integritetskränkningen, att dödas när man sover i sitt eget hus?
Gunnar Strömmers resa är Sveriges resa, sägs det ibland.
– Min allmänna utgångspunkt är att ett samhälle inte ska vara mer repressivt än nödvändigt, säger han.
– Att vi använder hemliga tvångsmedel på ett sådant offensivt sätt. Att vi provar anonyma vittnen. Att vi går så långt när det gäller att ta tillgångar. Det är för att verkligheten kräver det av oss. Det är klart att de allra flesta människor hade tyckt att det var skönt att slippa en del av det här.
Regeringen ska nu göra en översyn av den samlade effekten av samtliga
Det är ändå svårt att se framför sig att Moderaterna i framtiden skulle gå till val på att rulla tillbaka paradigmskiftet.
Men Gunnar Strömmer säger att han kan tänka sig det.
– Jag är fullt medveten om att man lite cyniskt brukar säga att det inte finns några exempel på att politiker har gjort så. Men det är klart att om vi om tio år befinner oss i ett läge där vi verkligen har tryckt tillbaka brottsligheten, då kan man mycket väl tänka sig att några av de spetsigaste verktygen inte längre är motiverade.
Han lägger till:
– Då kan vi inte bara titta på brottsstatistiken, utan en viktig del i den värderingen kommer att vara vad den preventiva effekten av de här verktygen är och vad effekten blir om vi tar bort dem.
Själv vill han vända på perspektiven. Han berättar om den 24-åriga kvinna som dog av en sprängladdning som placerats vid fel radhus i Uppsala.
– Är inte det den ultimata integritetskränkningen, att dödas när man sover i sitt eget hus? Samhällsutvecklingen har fört oss till en punkt där integritetsfrågorna laddas med annat än tidigare.
Gunnar Strömmer pratar långsamt, invecklat och med ett sövande surr på sina S, de låter som zätan. Egentligen är han en kul typ. Han spelar dragspel på scen när partiet har möten. Han skrattar ofta.
Men det är med tungt allvar han pratar om brottsoffer.
– Jag har ju träffat många under den här tiden. Människor som har drabbats av väldigt stora förluster. Människor som är arga. Frustrerade. Som inte tycker att det händer tillräckligt mycket. Som struntar i om det är en moderat eller en socialdemokrat som är justitieminister. De utkräver ansvaret från den som nu har ansvaret.
På eftermiddagen trycker Gunnar Strömmer in sina 195 centimeter på en av platserna i en föreläsningssal på Malmö universitet. Han är här för att träffa forskare och studenter på kriminologprogrammet.
Manne Gerell är stjärnan i rummet, känd från Aktuellt och Studio Ett där han brukar svara på frågor om skjutningar och gängkriminalitet. Han bär senapsfärgad kofta och studsar fram och tillbaka, pratar i dubbel hastighet, pekar på doktoranderna.
– Emelie ska doktorera på ansiktsigenkänning. Hur det används, hur det kan utvecklas och vilka effekter det får på utredningarnas resultat. Där har vi Kim som leder projekt om de krypterade chattarna. Hur nätverken är organiserade. Hur hierarkiska de är. Och då har vi Sebastian här borta som gör en nätverksanalys…
Forskningen i Malmö ligger nära det dagsaktuella. Bland annat undersöker de hur säkerhetszonerna, eller visitationszonerna, påverkar förtroendet för polisen. Om regeringens nya åtgärder går det ännu inte att säga särskilt mycket.
– Det mesta som görs är experimentverkstad, eller att vi med visst fog kan säga att det inte fungerar. Men sedan beror det på vad man lägger för värdering i ordet fungerar, säger Manne Gerell.
I klassrummet bryter det ut diskussion om just det. En av kriminologerna tycker att regeringen lyssnar för lite på forskningen.
– Politik är ju också ideologi och det tycker jag inte man ska förakta, invänder Gunnar Strömmer.
– Ta straffen, fortsätter han. Straffens funktion är ju en rättsfilosofisk fråga!
Forskningen spretar när det gäller hårdare straff. Särskilt avskräckande verkar de inte vara, men att farliga människor hålls borta från gatorna har effekt.
Justitieministern vill lägga till en moralisk aspekt.
– När vi talar om att straff ska återspegla brottets allvar så är ju det ett uttryck för rättvisa. Vi behöver få ett större fokus på straffets betydelse för brottsoffers upprättelse.
Vi måste produktutveckla nya verktyg och sedan göra en bedömning om de kostar mer än de smakar.
Regeringen, säger Gunnar Strömmer, får kritik för att den gör för mycket och för snabbt.
Sedan händer en ny uppmärksammad händelse, som den urskillningslösa skjutningen i Farsta centrum, pappan i Skärholmen som dödades framför sin son, familjen i villan vid Telefonplan som råkade ha samma efternamn som en gängkriminell.
Då frågar alla i stället varför regeringen inte gör mer.
– Tittar vi på Danmark eller New York så tog det ungefär tio år att verkligen trycka tillbaka gängen till en punkt där man kunde säga att nu är det vi som ligger före i kurvan. Det här är inte en quick fix, säger Strömmer.
På Malmö universitet medger justitieministern att regeringen delvis ägnar sig åt experimentverkstad.
Men han kallar det produktutveckling.
– Vi måste produktutveckla nya verktyg och sedan göra en bedömning om de kostar mer än de smakar. Det kan bara visa sig genom polisiärt arbete och att andra aktörer är med och utvärderar. Verktygen finns i andra demokratiska rättsstater. Nu gör vi en svensk modell. Hur kommer det falla ut? Det återstår att se."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.