Oavgjort Om Nato I SvD
2024-11-29
https://www.svd.se/a/63VbEe/fragan-om-nato-ar-annu-inte-avgjord
"Sverige gick med i Nato. End of story, men ändå inte. Kan Trump och vacklande tyskar få den svenska Natoopinionen att svänga igen?
Det går med visst fog – i efterhand – att peka ut en tidpunkt när den svenska politiska eliten ändrade sig om Nato.
Söndagen den 27 februari 2022, tre dagar efter Rysslands invasion av Ukraina.
Datumet är paradoxalt eftersom det socialdemokratiska verkställande utskottet – som var centralt i den slutgiltiga omvändelsen, andra partier hade ju ändrat sig sedan länge – i detta skede inte ens nämnde Nato i sina diskussioner. Det tog veckor innan utskottet talade om Nato som ett seriöst alternativ.
När Maggie Strömberg och jag senare undersökte och skrev en bok om Nato-processen pekade ändå flera medarbetare till dåvarande statsminister Magdalena Andersson ut just den 27 februari 2022 som viktigt.
Den dagen beslutade regeringen att Sverige skulle skicka vapen och försvarsmateriel till Ukraina.
– Det var så stort och så historiskt, och i efterhand får man väl säga att vi redan där slog in på en ny väg, sa en av de ledande socialdemokraterna.
Inrikespolitiskt spelade det absolut en roll att oppositionen, ledd av Ulf Kristersson, i en veckas tid pressat i regeringen i saken. Fast i våra samtal pekades en annan part ut:
– När tyskarna bestämde sig, när Olaf Scholz på lördagen höll sitt tal om Zeitenwende, då bedömde vi att Sverige kunde skicka vapen utan överhängande risk för repressalier, sa en centralt placerad källa i statsrådsberedningen.
Zeitenwende – en vändpunkt.
Europas ledande stat Tyskland proklamerade en ny relation till Ryssland, en ny tid rentav, och Sverige och andra små länder följde efter. Det tyska skiftet öppnade upp för svenska vapen till Ukraina som öppnade upp för Natomedlemskap. Så kan ett av många orsakssamband i den stora omsvängningen av svensk säkerhetspolitik formuleras.
Men tänk om Zeitenwende aldrig riktigt hände?
Tidigare i höstas konstaterade den tyska tankesmedjan German Council on Foreign Relations i en artikel att Zeitenwende ”inte längre hade någon politisk kraft och borde överges som begrepp”. Förändringen, menade artikelförfattaren, hade inte realiserats. Och nu påbörjas en tysk valrörelse där de växande ytterkanterna talar om fred i Ukraina, och menar goda relationer till Ryssland. En valrörelse där Scholz talar om tyska pensionärer och att upprustningen inte får ske på deras bekostnad.
Det är en bra bit från Zeitenwende.
Och detta i en situation då britterna har lämnat unionen och fransmännens parlament fylls av ledamöter från ett parti som brukade ordna sin finansiering genom att ringa Vladimir Putin.
Det är då Europas blickar riktas mot Donald Tusk.
Han står i ett kyligt tält på Harpsunds ägor nu, en onsdag eftermiddag. Ett provisoriskt presscenter dit de bussat reportrar på kringliga sörmländska vägar. En polsk premiärminister i marinblå slips. Regn i luften.
Det är toppmöte och Ulf Kristersson är värd.
– Besluten vi tar de närmaste månaderna kommer ge eko i generationer framöver, säger svensken.
Han har samlat nordiska och baltiska regeringschefer – NB8, som det kallas – och så har han bjudit in Tusk som särskild gäst, i syfte att visa upp enigheten och beslutsamheten runt Östersjön: Här är vi som snabbt och bestämt rustar upp våra försvar, här är vi som utan tvekan skänker betydande medel till Ukraina, varje meddelande om att motståndet skall upphöra är falskt.
Det är budskapet.
Och det går väl fram, även om den gemensamma text som de nio ledarna publicerar efteråt är vag och utan konkreta svar på dagsaktuellt surrande om västerländska soldater till Ukraina och ett gemensamt västerländskt BNP-golv för hur mycket varje land ska bistå Ukraina med.
En fjäder i hatten för Kristersson är det emellertid, att i denna stund samla det som kan utgöra en maktbas för Tusk i det ledarlösa Europa. Kristersson tar ett kliv fram som kungamakare.
Tusk själv?
Han står där i mitten av scenen i Sörmland, talar fritt, men långsamt, ibland hummande. Som om han tänker efter innan han öppnar munnen.
Han får en fråga om Trump och skämtar bort den med att ”en Donald ska väl kunna lita på en annan Donald”.
– Om Ukraina förlorar, förlorar vi alla, säger han.
Och:
– I dag vill jag varna alla för illusionen att ett accepterande av ryska krav för ett vapenstillestånd skulle stabilisera situationen och skydda oss från hotet om ett tredje världskrig. Tvärtom! Det skulle bara fördjupa krisen.
Han håller sig helst till Östersjön.
Och på det sättet är ju detta också svensk inrikespolitik. En uppvisning av kontinuiteten i den moderata säkerhetspolitiken, där kärnan varit att, till skillnad från socialdemokratiskt vurmande för tredje världen, fästa uppmärksamheten på närområdet. Från statsminister Bildts ömmande för Baltikum för tre decennier sedan, och här står Ulf Kristersson nu, som segrare får man väl säga.
Omsvängningen framstår som så stabil, fast är den det?
Ett av de vanligaste misstagen när man studerar politik är att fästa sig för starkt vid idén om avslut.
Sveriges ansökan till Nato var absolut ett sådant, en flera decennier lång inrikespolitisk strid som kom till en slutpunkt. Socialdemokrater och sverigedemokrater ändrade sig. En folklig majoritet för kollektiv säkerhet och för Nato uppstod. End of story.
Fast ändå inte.
I politiken tar ingenting slut, där kommer alltid något nytt.
En amerikansk president som bryr sig föga om en transatlantisk länk blir vald. Ett Tyskland som är historiskt traumatiserat, och politiskt splittrat, ska hålla val om sin ekonomi, och om Zeitenwende.
Allt sätts i nytt ljus. Om det tyska skiftet var en illusion, vad bör Sverige göra nu?
I en färsk antologi – ”Är Sverige säkert nu?” – ställer en rad forskare i humanistiska discipliner kritiska frågor om Nato och Sverige som medlem. Något är skåpmat från sidan som förlorade striden för två år sedan, men mycket är relevant, särskilt i den nya situationen:
Hur fungerar egentligen artikel 5 i hybridkrig? Är Nato en ideologisk gemenskap för västerländska värderingar eller en krass förening av egenintressen? Vad innebär Trump?
Och så då veckans fråga:
Kan Europa enas om hur viktigt kriget i Ukraina är?
Svaren på sådana spörsmål är den nya debatten. Och den kommer att avgöra hur svenska medborgare kommer att se på Nato. Vad var det egentligen vi gick med i? Var vi rätt informerade?
I Sverige finns ingen betydande rörelse för att lämna alliansen. Men nu är det frågan om innehållet, den riktiga debatten kan man hävda. Den om vad Nato faktiskt ska vara. För det är ju, uppenbarligen, en fråga alla inte är ense om varken i Europa eller på andra sidan Atlanten.
När man tänker efter var väl toppmötet på Harpsund ett inlägg i just den diskussionen."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.