Sagoallvarlig Forskning Från Tricky Dick
2024-11-28
"Det är inte svårt att finna källkritiskt negativa omdömen om våra gamla historieskrivare. Geoffrey av Monmouth, Saxo Grammaticus och andra medeltida hävdatecknare fabulerade ihop åtskilligt. Så, har man menat, var även fallet bland författarna till västnordisk medeltidslitteratur. Både de isländska familjesagorna och de norska kungasagorna har varit föremål för omfattande och kritiskt granskande analyser med stora doser vetenskapligt ifrågasättande av angivna fakta. Hur mycket hittade Snorre Sturlasson och de andra skribenterna på? I hur stor utsträckning smyckade de sina redogörelser med fantasieggande men falska detaljer? Vad kan vi egentligen lita på?
Resultatet av forskningsdebatterna har varit att snart sagt allt som står skrivet i de gamla texterna numera tas med stora nypor salt. Vi har lärt oss att vara försiktiga. Men så händer plötsligt något som får skeptikern att hoppa till. Ett besynnerligt fynd i Trondheim bekräftar en specifik detalj i en av de första stora kungasagorna.
Krönikan ifråga är ”Sverres saga”, som handlar om en av de våldsammaste perioderna i norsk historia, då flera tronpretendenter stred om makten. Sverre, som var ledare för birkebeinarnas parti och erkändes som kung i stora delar av Norge mellan 1177 och 1202, lät i mitten av 1180-talet den isländske abboten Karl Jónsson skriva en historia om den egna kampen om tronen.
Texten, som brukar benämnas ”Grýla”, fick senare en aningen mindre kungavänlig fortsättning, i vilken historien förs fram till Sverres död. Samtidigheten är alltså utmärkt: berättelserna i ”Sverres saga” ligger nära de omtalade händelserna i både tid och rum.
Med den politiska tendensen är det sämre ställt. Sverre var själv inblandad i produktionen av ”Grýla”, varför texten blev starkt partisk till förmån för honom. Vad de senare delarna av sagan beträffar är det fullt möjligt att andra politiska intressenter har lagt sig i disposition och innehåll. Vi bör alltså vara varsamma när vi utvärderar texten.
I en passage i sagan skildras hur en död man år 1197 utnyttjas av Sverres fiender, ”baglerna”, som kastar honom i en brunn vid Sverresborgen, även känd som Sion, belägen på en klippa vid dagens Trondheim (i dag ingår borgruinen i Trøndelag Folkemuseum), detta i syfte att förgifta dricksvattnet för birkebeinarna. Texten lyder: ”Baglerna tog all egendom som fanns i borgen, och sedan brände de ned alla husen som var där. De tog en död man och kastade honom huvudstupa ned i brunnen, bar sten dit och lade ovanpå tills det var fullt.”
Historier om brunnsförgiftning är legio för medeltidens räkning, varför vi närmast per automatik sätter frågetecken framför uppgiften. Emellertid hittades ett skelett i en brunn vid klippan år 1938, vilket väckte berättigad nyfikenhet. Omfattande undersökningar av skelettet genomfördes 2014 och 2016, och tack vare genetiska analyser från de allra senaste åren vet vi numera en hel del om den döde: han avled på 1190-talet, var mellan 30 och 40 år gammal när han dog, var storväxt, blond och blåögd och stammade från sydnorska Agder.
I och med detta bekräftas Sverresagans detaljuppgift. En man har verkligen dumpats i en brunn vid borgen vid den tidpunkt som krönikören angav. Samtidigt alstrar analysen nya frågor. Birkebeinarna har alltid uppfattats som män från mellersta och östra Norge, och deras ledande skikt kom från Trøndelag, där folk motsatte sig maktförskjutningen till förmån för stormannagrupper i Vestlandet och Viken.
De var hedervärda yrkesmän som ville göra ett bra jobb.
Likväl är analysen av likets härkomst glasklar: det råder inget tvivel om att han kom från sydligaste Norge. Hur skall detta förklaras? Har vi missförstått birkebeinarna – stammade gruppens medlemmar i själva verket från hela Norge? Eller har den döde varit en arbetare eller tjänare på borgen som råkat komma emellan i striderna, en sorts collateral damage? Han torde knappast ha tillhört baglerna, som med intill visshet gränsande sannolikhet skulle ha gett en av de egna krigarna en mer hedervärd begravning.
Under alla omständigheter bevisar fyndet och analysen att vi måste ta de medeltida krönikorna och sagorna på allvar. Förvisso kan de rymma överdrifter samt en och annan lögn, till exempel när kungar som Sverre har sökt bättra på anorna för att stärka tronanspråken, men det är omöjligt att generellt avfärda deras redogörelser som idel narrativa påfund.
Skribenterna var inte primärt ute efter att ljuga ihop historier, i synnerhet inte när de skrev om den egna samtiden. De var hedervärda yrkesmän som ville göra ett bra jobb, och det vore närmast en förolämpning att göra gällande att de inte månade om sanningen."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.