Konspirationsteoritrippelvaccinerad Författare Klas Östergren I SvD
2024-11-24
https://www.svd.se/a/QM9JXJ/klas-ostergren-om-konspirationsteorierna-runt-akademien
"Man kan föreställa sig att ett företag som Northvolt i dag producerar fler teorier än batterier. Alltså teorier om hur ett så stort och hoppfullt industriprojekt kan gå fel. Det kan ju inte bara bero på att en eller ett par chefer gjort bort sig, det är för fjuttigt. Uteblivna leveranser? Taskigt väder? För småttigt. Det krävs något som smäller högre. Proportionalitetsförväntningarna behöver verkligt mäktiga krafter i aktion, som ensamstående mammor, feminister, homosexuella, judar, muslimer eller George Soros. Eller rymdödlor och frimurare. Eller ännu hellre Kina. Då blir det lite pang i postulatet. En storpolitisk konspiration.
Antagandet känns givet efter läsningen av Andreas Önnerfors ”Konspirationsteorier” (Nordic Academic Press). En mäktig bok som ger inblickar i världar och tankemönster som är lika fascinerande som tröttande, deprimerande, och – städse närvarande.
Vad är det då som kännetecknar en konspirationsteori? Önnerfors anger tolv kriterier som återfinns i olika ramberättelser.
Där finns ett mönster, sammanhang upprättas mellan fenomen som är helt orelaterade; bakom detta mönster finns en plan, ett uppsåt hos en sammansvärjning med förmåga att realisera sin plan; vidare finns där en ond avsikt, verksamheten bedrivs i hemlighet; men det finns bevis på att den existerar; den präglas av dualism, en föreställning om att världen är uppdelad mellan ont och gott, svart och vitt, där en person, grupp eller hela folkslag utpekas som syndabockar, skyldiga till allt möjligt elände; de demoniseras och framställs som anonyma och avhumaniserade; med mål och medel förenade i en systemkollaps, en katastrof som möjligen kan undvikas om sanningssägarna får komma till tals, vilket de sällan får, varför de måste söka sig till egna mediala uttryck, i kodifierad musik, bild och litteratur.
Varje konspirationsteori av rang behöver förstås inte ställa alla dessa tolv storheter på samma scen, de kan uppträda i olika kombinationer, ackompanjera och förstärka varandra.
Var och en inser ju att detta liknar en manual för manusförfattare till spännande filmer. Önnerfors är också väl bevandrad i den populärkultur som bygger på raka, enkla motsättningar mellan ont och gott, där protagonisten begår en ensam kamp mot mäktiga antagonister, medan världen hotas av undergång.
Berättarkonstens vana att omsätta schabloner och fattbara konflikter är ofta harmlös, men här förekommer ett växelspel, en dialog mellan producenter av kommersiell underhållning och producenter av en förvriden världsbild, ett intressant utbyte, som säkert kan utgöra ett forskningsfält i sig. Önnerfors är för övrigt generös med sådana uppslag för hugade forskare.
Många konspirationsteorier utspelas på den internationella, storpolitiska arenan, men varje land har sina egna, lokala varianter. Mordet på Olof Palme, Estonias förlisning och Folkhälsomyndighetens sätt att hantera covid-pandemin utgör populära ämnen för svenska versioner. Och de kommer att så göra i långliga tider framöver, eftersom varje ämne är bemängt med så många frågor som aldrig tycks bli besvarade. Till saken hör dessvärre att den genuint konspirative är faktaresistent, så det spelar ingen roll vilka svar och besked som lämnas. Allt går att vrida och vända till den egna sakens fördel.
Den som någon gång suttit i timmar och pratat med en person som vet att han är förföljd av Illuminati, eller en som är fullt och fast övertygad om att jorden snart kommer att bli utsatt för ett vänligt övertagande av rymdvarelser som kommer att se till att våra energiproblem blir lösta på bästa sätt, vet hur svårt det är att tränga igenom detta pansar av mönster, planer, och sammansvärjningar.
Hur mycket man som amatör än försöker med förnuft och fakta så är det som förgjort. Det kan tvärtom bli så att man gör övertygelsen än mer orubblig. Här behövs kunskaper om hur man ska bete sig. Önnerfors avslutar sin gedigna genomgång med förslag till metodik, inte minst för arbete i skolan. En grannlaga uppgift. Vissa konspirationsteorier har potential att åstadkomma allvarlig skada, motivera och utlösa handlingar med katastrofala konsekvenser.
Hur uppkommer då dessa berättelser? ”Konspirationsteorier uppstår i samband med kriser och missväxt, naturkatastrofer och pandemier och fyller i när det råder brist på betrodd information. De skapar mening för att hantera och kanalisera rädslor och hot.”
Berättelserna svarar mot ett djupt mänskligt behov av att kunna leva i en kaotisk omvärld, att finna en mening i det meningslösa. En väl fungerande konspirationsteori kan svara på frågor som ingen officiell röst levererar, erbjuda ett känslomässigt avslut på en kris. Att det sker i opposition mot etablerad kunskap, utifrån en grundläggande misstänksamhet mot hela Systemet, spelar ingen som helst roll. De kunskapsproducerande instanserna ingår ju i ett etablissemang som är korrumperat och givetvis också det kan vara införlivat i Den Stora Konspirationen.
Teoriernas uppkomst följer ofta en rörelse nerifrån och upp. Perspektivet är gräsrötternas, på långt avstånd från maktens tinnar och torn. Önnerfors beskriver också andra rörelser, uppifrån och ner, inifrån och ut, utifrån och in. Ursprunget till en konspirationsteori står inte bara att spåra hos maktlösa rättshaverister, det kan lika gärna finnas hos människor och organisationer med makt och inflytande, i avsikt att manipulera opinioner, mobilisera fotfolk, skapa oro och instabilitet i ett samhälle. Det kan finnas inne i landet eller utanför.
Och det är när man betänker den politiskt instrumentella sidan av saken som det eventuellt skojiga med prilliga foliehattar och brittiska kungahus framställda som reptiloider försvinner och blir till dödligt allvar. När det konspiratoriska tänkandet leder till terrorism, en terrorism som övergått från att vara ett medel i händerna på grupper med konkreta politiska mål, till att bli teater, ett sätt att väcka uppmärksamhet för en konspiratorisk fantasi, grundad på en föreställning om en religions eller ett folks överlägsenhet. Ett definierat ”vi” mot ”dem”. Inte sällan ett uttryck för längtan efter ett återuppståndet, glansfullt förflutet.
Vi kan se det exemplifierat som statsterrorism i vårt närområde men också i mildare inhemska former. Estoniakatastrofen används flitigt som föremål för diverse spinn. Politiseringen av detta nationella trauma ser Önnerfors som ett tecken på konspirationsteoriernas stora genombrott i den svenska politiska sfären. Historien om olyckan och dess följder går att berätta på ett sätt som uppfyller samtliga av de tolv kriterier som kännetecknar en fullödig konspirationsteori. Det blir då en berättelse som snarare handlar om den svenska statens generalhaveri.
Ett synsätt som passar olika politiska intressen, såväl folkhemsnostalgiker som förespråkare för en nattväktarstat. Påfallande ofta under åberopande av frihet, västvärldens nyckelord sedan franska revolutionen.
Det var det ord som också hördes oftast från de konspiratoriskt lagda då, enligt Önnerfors, dammluckorna öppnades på riktigt. Alltså under pandemin, då teorierna om virusets ursprung, spridning och statliga myndigheters sätt att hantera situationen spreds nästan lika vilt som själva sjukan. Och motståndarna till vaccin förklarade sin mänskliga frihet hotad i grunden. Här är inte platsen att upprepa alla former för denna paranoia. Önnerfors gör en grundlig genomgång för den som är intresserad.
Varför ”Konspirationsteorier” är en nyttig läsning för alla och envar torde väl ha framgått vid det här laget. Och då har jag inte berört mer än en bråkdel av alla de rön och aspekter som Önnerfors tar upp. Rent parentetiskt har jag under läsningen av dessa 400 faktaspäckade sidor mer än en gång undrat hur han orkar, hur han står ut med att hantera så mycken dårskap och ondskefullt manipulerande utan att själv bli anfäktad. Eller åtminstone grundligt utled på ämnet.
Av egen erfarenhet vet jag hur påfrestande det kan vara att inte bara bemöta utan också förekomma i konspiratoriska teorier. Önnerfors tar upp konflikten inom Svenska Akademien som ett exempel. Han beskriver hur några skribenter, när skitstormen pågick som bäst och hela denna ärevördiga institution var i gungning, hallucinerade om att det västerländska förnuftets sista bastion var hotad av ”de 18 kvinnornas kult”, en ond sammansvärjning av feminister och postmodernister, ledda av en överstepräst på Dagens Nyheter.
Som ledamot kunde jag se hur det typiska mönstret framträdde, i alla former, när en konspirationsteori går inifrån och ut, utifrån och in, nerifrån och upp och uppifrån och ned. Konspiratoriska tankar fanns inne i Akademien och de bekräftades av röster från andra sidan. Ute bland folk, utan inblick i detta hemliga sällskap, spanns det vidare, den utpekade skurken uppfyllde alla kriterier för att tjäna som perfekt syndabock.
Akademien, med sin nobless och sekretess, kom olyckligt nog att underblåsa denna teoribildning genom att iaktta sin påbjudna tystnad. Ett mönstergillt förlopp att följa för folk med livlig fantasi. Här fanns ingen mening, gavs ingen förlösning. Inget var svart, inget vitt, allt var bara en grå sörja där alla fick rätt och alla förlorade. En perfekt och lagom frustrerande grund för att frambringa konspirationstänkande. Att följa det på nära håll var smärtsamt, men det innebar en dubbel trippelvaccinering mot ett brett spektrum av farsoter i svensk offentlighet. Önnerfors bok ger en påfyllnadsdos som säkert varar livet ut.
Klas Östergren
Författare"
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.