C & Demirok I Svd
2024-11-21
https://www.svd.se/a/dRrJ2q/torbjorn-nilsson-vagar-nagon-saga-som-det-ar-till-demirok
"På tolv år förlorade partiet två tredjedelar av sina väljare. Det finns inga så tragiska berättelser om partiledarskap.
Thorbjörn Fälldin välte det socialdemokratiska maktmonopolet 1976, han hade makten och härligheten, han var större än hela socialdemokratin, och så släpades han bort i december 1985 av en valberedning där ingen ledamot riktigt vågade komma med det jobbiga beskedet, berätta vad medlemmarna kommit fram till: att vågorna i håret, de valkiga nävarna, hur grov han var, hur grann.
Att inget av det hjälpte längre.
De hade förlorat två tredjedelar av sina väljare.
”Genom skjortans öppna halslinning skymtar ett hårigt bröst”, skrev Dagens Nyheter när Thorbjörn Fälldin stod på höjden.
Det var ett argument i sig, då. Vågorna, språket, orden från tegarna i dalgången, älvens kraft, väljarkraft.
De tvingades ta livet av politikern Fälldin.
I december 1985 fanns ingenting kvar.
Av allt det som Fälldin önskat fanns intet: Sverige blev ett land där folk flyttade till städer och där kärnkraftsreaktorer laddades med uran. Han som läst Olof Högbergs praktfulla roman om förtrycket från staten – ”Den stora vreden” – han som en kort stund inte enkom visat att en annan värld var möjlig – decentralisering! – men fått folk i flertal att tro på det han sa.
De tvingades ta livet av politikern Fälldin. Men ingen i valberedningen vågade ringa och säga som det var.
Är det vad som händer nu?
Muharrem Demirok har varit ordförande i två år nu, inte det ens, så jämförelser med partiets patriark är väl fåniga, men det är gamla centerpartiet, trots allt.
Och det känns som hösten 1985.
Vad är det som har hänt? Det är en väl formulerad fråga. Först hade Dagens Nyheter en artikel om att de fyra oppositionspartierna börjat föra samtal inför valet 2026. Det var sent i oktober. Aftonbladet skrev också: Centrala källor, anförde tidningen, uppgav att det ute i landet fördes en diskussion om avgångskrav.
Sedan kom Expressens artiklar.
Studentförbundet hade sagt, men ändå inte sagt, att partiet borde göra upp med Tidökretsen, alltså sverigedemokrater. Ungdomsförbundet, CUF, hade å sin sida krävt att dörren skulle stängas för vänsterpartister.
Expressen refererade nu ett partistyrelsemöte. Demirok tog oannonserat upp regeringsfrågan. Ett papper med fyra punkter som inte ens verkställande utskottet fått se. Diskussion tog vid. Tog tid. Punkterna, som var vagt hållna – något om att få genomslag för sin politik vid ett maktskifte, att inga stöd skulle ges gratis och att det avgörande vore genomslaget för de egna förslagen i sak – de triggade något.
Det var hur han sa det, sa någon till Expressen efteråt.
Det är en fråga om ledarskap, säger någon till mig ytterligare några dagar senare.
Är, i presens.
De odlar bilden av sig som någon slags hobbitar.
Tågen skulle gå den där partistyrelsekvällen, folk gick ifrån en halvfärdig diskussion. Är det inte så allt i partiet varit nu i fem, sex, sju, åtta, nio år?
Halvdant.
Centerpartiet, som sagt, det stillsamma partiet.
Det finns många myter i svensk politik men skickligast på att hålla liv i sin är ändå centerpartisterna. De odlar bilden av sig som någon slags hobbitar. Att det här är ett parti av vanligt folk, som plöjer sina fåror i hopp om bättre omständigheter och sår frön av samförstånd, det vänliga partiet. En förening där man kan ha tre partiledarkandidater som reser runt i landet och ändå komma överens efteråt, när en blivit vald. Sju kakor och kaffe, ett parti som fikar sig fram genom tillvaron. Snälla och stillsamma.
Det är en lögn.
Den som studerar det här partiets historia – från den extremt aggressiva tillblivelsen till uteslutningar och lappkast och, ja, Caesarmord av den främste statsmannen rörelsen fött fram – Fälldin – den finner något annat.
Nästan ingen partiledare har fått avgå med äran i den här folkrörelsen.
Hur gott kaffet än smakat.
Den som hånar partiet för att det de senaste åren inte förmått välja väg i blockpolitiken är historielös.
Det är så lätt att göra det. Annie Lööfs rörelser, uppenbart obekväma, förskolebarnen från Timbro som plötsligt fann sig hänga med sossegänget på högstadiet, Muharrem Demiroks omöjliga position. Det är lätt att göra humor av det i vår tid.
Men sanningen är ju att det är detta som har varit partiets position i alla tider. En del av dess medlemmar har i perioder skämts för det och velat gömma undan det – velat vara tydliga, som det heter – men den centerpartistiska idén är att vara något annat, i meningen något vid sidan av. Man har aldrig accepterat blockpolitiken, knappt ens accepterat idén om en rät linje mellan höger och vänster och att man ska placera in sig på en sådan.
Utom då de där korta åren då Thorbjörn Fälldin vann folkets tillit, då man var störst till höger, och kunde unna sig att ställa villkor.
Man är som sverigedemokrater är idag.
Det här är ett parti som vill samförstånd – inte splittring .
Betyder det att Jimmie Åkesson har tagit över Thorbjörn Fälldins partis roll?
Nej, så enkelt är det inte heller.
”I väntan på uppbrott” heter Gustav Jonssons klassiska avhandling i statsvetenskap om centerpartisternas våndor kring samarbetet med socialdemokrater i slutet av 1950-talet. Thorbjörn Fälldins rörelse högerut följdes av samma slags uppbrott. Det ligger i partiets natur.
Det här är ett parti som vill samförstånd – inte splittring – vars väsen alltid har varit att det är dumt med hackspettspolitik, som Fälldins mångårige föregångare Hedlund sa, dumt att folk håller på och tjattrar och hackar hela tiden, dumt när politik blir skådespel, eftersom skådespel säkert har sin plats i tillvaron men politikens syfte är att frambringa bröd.
Konkreta resultat.
Och då blir det så här mellan varven.
Situationen kan vara som i december 2013. När Annie Lööf hade suttit i knappt två år och en programkommission rörde upp känslor och hon tvingades hasta hem från sin Thailandssemester och allt kändes onödigt uppbragt i centerrörelsen.
Det kan vara övergående.
Men när jag ser Muharrem Demiroks parti bli löpsedlar, när ledande personer krånglar i samtal om vad som är den faktiska orsaken till uppståndelsen, när ett nytt krismöte utannonseras.
Då känns det mest som december 1985."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.