Önsketänkande & Öppna Ögon I GP
2024-11-06
Johan Hilton: Hoppet om Kamala Harris var rent önsketänkande
Spara
Kulturkrönika
Det senaste året har i stort sett alla tecken pekat mot en Trumpseger i presidentvalet. Ändå valde jag att droga ned mig med hoppet om någonting annat, skriver GP:s kulturchef Johan Hilton.
Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.
Johan Hilton
Uppdaterad: 51 minuter sen|Publicerad: idag 10:01
I veckan lärde jag mig ett nytt ord. Hopium.
Det är precis vad det låter som: en sammanslagning av orden ”hopp” och ”opium”. Och som försöker fånga det vanskliga läge vi alla emellanåt befinner oss i – tillståndet där gränsen mellan troskyldig hoppfullhet blandas upp och flyter ihop med det rena önsketänkandet.
Redan Karl Marx påminde om att religion har en del gemensamt med just opium.
För vad annat står till buds för en maktlös människa än att droga ned sig med positivt tänkande – ge upp?
Men det här är delvis någonting annat – någonting postmodernt och ytterst tidstypiskt där Gud inte längre spelar någon roll. En era där ljuspunkterna tycks såpass lätträknade att optimism har förvandlats till en dopaminkick bland andra på sociala medier. För vad annat står till buds för en maktlös människa än att droga ned sig med positivt tänkande – ge upp?
Att det var just den här veckan som jag för första gången snubblade över ordet har naturligtvis sina orsaker. Den senaste tiden har jag ägnat i princip all min vakna tid till att jaga små, små tecken på en återgång till någon sorts sans och rimlighet, efter Trumps entré på den politiska spelplanen.
Små krusningar i opinionen, bevis på att den stora massan inte faller för samma skit en gång till, indikationer på trötthet över den urspårade och vulgariserade politiska retoriken. Jag har drogat ned mig med tveksamma statistiska analyser på sociala medier, lyssnat på poddar, lusläst internationella medier, allt för att kväsa de värsta farhågorna åtminstone en smula.
Och någonstans i det brusande flödet på kloaken X, tidigare Twitter, dök alltså ordet ”hopium” upp. Plötsligt och återkommande, som hashtagg och som allmän besvärjelse inför valnatten. Emellanåt flankerad av en i huvudsak blåfärgad USA-karta och en djärvt optimistisk fördelning av elektorsröster.
I de ögonblicken kändes allt nästan bra, kanske fanns det ändå en chans?
Jag borde naturligtvis ha vetat bättre. Den traditionella amerikanska dramaturgins benägenhet till lyckliga slut har alltid varit kväljande, att publik och läsekrets ska lämnas kvar med en känsla av tillförsikt och hoppfullhet och inga allt för svåra komplikationer återstår. Den saknar fästpunkter i den mänskliga erfarenheten.
Det senaste året har i stort sett allt pekat på en Trumpseger i presidentvalet, ett opinionsläge som i sin tur åtminstone delvis har en materiell grund. Den viktigaste frågan för väljarna tycks, av vallokalsundersökningarna att döma, ha varit ekonomin och inflationen. Mot sådant står sig idealism, vackra ord och till och med hopium sig rätt slätt.
Också flera andra faktorer under årets presidentval ter sig som närmast blåögda i efterhand. Som föreställningen att en kampanj på mindre än fyra månader skulle hinna vända ett förlorat väljarstöd som urholkats under flera års tid. Eller att uppslutningen av rika Hollywoodkändisar kring en kandidat skulle skapa någonting annat än ressentiment hos väljargrupper som redan hatar etablissemanget. Eller att en vicepresident ens skulle komma undan med att likna sig själv vid en underdog och hålla sitt avslutande tal på trappan ur filmen ”Rocky”.
Visserligen hugger det som en kniv i mig varje gång jag nu hör ordkombinationerna ”trippelseger”, ”historisk comeback” och ”stormningen av Kapitolium” i Sveriges Radios valvaka under onsdagsmorgonen – det är som att höra en dödsmässa över själva rationaliteten.
Ändå är skillnaden mot den vedervärdiga morgonen i november 2016, när Trump vann sitt första presidentval, betydande.
Ändå är skillnaden mot den vedervärdiga morgonen i november 2016, när Trump vann sitt första presidentval, betydande. Det är som om den krassa realismen börjar kicka in och gör att man också rannsakar vad vi har lärt oss under de senaste åtta åren. Och det är en hel del.
Den här gången finns till exempel inga illusioner om normalitet eller att det går att tämja Trump. Vi har närhistorisk erfarenhet av hur hans administration ser ut och vet hur lögnerna låter, att hans ledarskap inte präglas av logik eller konsekvenstänkande och att demokratins regelverk inte spelar någon som helst roll för honom. Eller för hans väljare.
Men framför allt har vi börjat formulera strategierna, både på politisk och aktivistisk nivå. Diskussionen om vad som utmärker en auktoritär stat, det auktoritära tillståndet och vilket motstånd vi kan påbjuda dess utbredning lever på ett helt annat sätt nu än då. Vi vet att det, parallellt med de mörka strömningarna, finns en stark och engagerad opinion mot den auktoritära utvecklingen. Och vi vet att den inte kommer att ge sig.
Kanske är det bara ytterligare ett uttryck för ”hopium” – men den här gången går vi in i det hela med öppna ögon. Det kommer att spela en avgörande roll i det som vi alla nu kommer att behöva vara beredda att slåss för.
Den liberala demokratins själva väsen.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.