Vikingatiden
2024-10-30
Sjövägen från sina hemländer i Danmark, Norge och Sverige bosatte sig nordiska folket på Brittiska öarna, Irland, Färöarna, Island, Grönland, Normandie och Östersjön och längs handelsrutterna Dnepr och Volga i Östeuropa, där de också var kända som varanger. De bosatte sig också kort i Newfoundland och blev de första européerna att nå Nordamerika. Nordiska gaelerna, normannerna, ryssarna, färöerna och islänningarna kom fram ur dessa nordiska kolonier. Vikingarna grundade flera kungadömen och jarldömer i Europa: Kungariket öarna (Suðreyjar), Orkney (Norðreyjar), York (Jórvík) och Danelagen (Danal ǫg), Dublin (Dyflin), Normandie och Kievska rus (Garðaríki). De nordiska hemländerna förenades också till större kungadömen under vikingatiden, och det kortlivade Nordsjöimperiet inkluderade stora delar av Skandinavien och Storbritannien. År 1021 lyckades vikingarna nå Nordamerika, vars datum fastställdes först ett millennium senare.
Flera saker drev denna utbyggnad. Vikingarna drogs av framväxten av rika städer och kloster utomlands och svaga kungariken. De kan också ha pressats att lämna sitt hemland av överbefolkning, brist på god jordbruksmark och politiska stridigheter till följd av Norges enande. Den aggressiva expansionen av det karolingiska imperiet och tvångsförvandlingen av angränsande saxare till kristendom kan också ha Seglinginnovationer hade låtit vikingarna segla längre och längre till att börja med.
Information om vikingatiden är till stor del hämtad från primära källor skrivna av vikingarna, liksom arkeologi, kompletterat med sekundära källor som t.ex. de isländska sagorna.
I England anses vikingattacken den 8 juni 793 som förstörde klostret på Lindisfarne, ett lärandecentrum på en ö utanför Englands nordostkust i Northumberland, som början på vikingatiden. Judith Jesch har hävdat att starten på vikingatiden kan skjutas tillbaka till 700-750, eftersom det var osannolikt att Lindisfarneattacken var den första attacken, och fått arkeologiska bevis som tyder på kontakter mellan Skandinavien och de brittiska öarna tidigare under århundradet. De tidigaste räderna var troligtvis små i skala, men expanderade i skala under 800-talet.
I Lindisfarneattacken dödades munkar i klostret, kastades i havet för att drunkna, eller fördes bort som slavar tillsammans med kyrkskatterna, vilket gav upphov till den traditionella (men obestämda) bönen - En furore Normannorum libera nos, Domine, "Befri oss från nordmännas vrede, Herre. "[11] Tre vikingafartyg hade strandat i Weymouth Bay fyra år tidigare (även om på grund av ett klotterfel daterar den anglosaxiska krönikan denna händelse till 787 snarare än 789), men det intrånget kan ha varit en handelsexpedition som gick fel snarare än en piraträd. Lindisfarne var annorlunda. Vikingaförödelsen av Northumbrias heliga ö rapporterades av den Northumbriske forskaren Alcuin från York, som skrev: "Aldrig tidigare i Storbritannien har en sådan terror förekommit". Vikingar skildrades som helt våldsamma och blodtörstiga av sina fiender. Robert av Gloucesters krönika, c. 1300 nämner vikingaattacker mot folket i East Anglia där de beskrivs som "vargar bland får".
De första utmaningarna mot de många negativa skildringarna av vikingar i Storbritannien uppstod under 1600-talet. Pionjärvetenskapliga arbeten på vikingatiden nådde bara en liten läsekrets där, medan lingvister spårade vikingatidens ursprung till landsbygdens idiom och ordspråk. Nya ordböcker och grammatik över det gamla isländska språket dök upp, vilket gjorde det möjligt för fler viktorianska forskare att läsa de isländska sagornas huvudtexter.
I Skandinavien var 1600-talets danska forskare Thomas Bartholin och Ole Worm och den svenske forskaren Olaus Rudbeck de första att använda runinskriptioner och isländska sagor som främsta historiska källor. Under upplysningen och den nordiska renässansen utvecklade historiker som isländsk-norska Thormodus Torfæus, dansk-norsken Ludvig Holberg och svenske Olof von Dalin ett mer "rationellt" och "pragmatiskt" synsätt på historiskt stipendium.
Under 1700-talets senare hälft, medan de isländska sagorna fortfarande användes som viktiga historiska källor, hade vikingatiden åter kommit att ses som en barbarisk och ociviliserad period i Norden. Stipendiater utanför Skandinavien började inte i större utsträckning omvärdera vikingarnas bedrifter förrän på 1890-talet, med erkännande av deras konstnärskap, tekniska färdigheter och sjömanskap.
Max Naylor - Eget arbete. En SVG-version av denna bild. Baserat på den tomma Europa-karta som finns på Underhuset.
Vikingaexpansion i Europa mellan 700- och 1000-talet: Den gula färgen motsvarar normanners expansion
The Viking Age (about 800–1050 CE) was the period during the Middle Ages when Norsemen known as Vikings undertook large-scale raiding, colonising, conquest, and trading throughout Europe and reached North America. The Viking Age applies not only to their homeland of Scandinavia but also to any place significantly settled by Scandinavians during the period. The Scandinavians of the Viking Age are often referred to as Vikings as well as Norsemen, although few of them were Vikings in the sense of being engaged in piracy.
Voyaging by sea from their homelands in Denmark, Norway, and Sweden, the Norse people settled in the British Isles, Ireland, the Faroe Islands, Iceland, Greenland, Normandy, and the Baltic coast and along the Dnieper and Volga trade routes in eastern Europe, where they were also known as Varangians. They also briefly settled in Newfoundland, becoming the first Europeans to reach North America. The Norse-Gaels, Normans, Rus' people, Faroese, and Icelanders emerged from these Norse colonies. The Vikings founded several kingdoms and earldoms in Europe: the Kingdom of the Isles (Suðreyjar), Orkney (Norðreyjar), York (Jórvík) and the Danelaw (Danalǫg), Dublin (Dyflin), Normandy, and Kievan Rus' (Garðaríki). The Norse homelands were also unified into larger kingdoms during the Viking Age, and the short-lived North Sea Empire included large swathes of Scandinavia and Britain. In 1021, the Vikings achieved the feat of reaching North America—the date of which was not determined until a millennium later.
Several things drove this expansion. The Vikings were drawn by the growth of wealthy towns and monasteries overseas and weak kingdoms. They may also have been pushed to leave their homeland by overpopulation, lack of good farmland, and political strife arising from the unification of Norway. The aggressive expansion of the Carolingian Empire and forced conversion of the neighbouring Saxons to Christianity may also have been a factor. Sailing innovations had allowed the Vikings to sail farther and longer to begin with.
Information about the Viking Age is drawn largely from primary sources written by those the Vikings encountered, as well as archaeology, supplemented with secondary sources such as the Icelandic Sagas.
In England, the Viking attack of 8 June 793 that destroyed the abbey on Lindisfarne, a centre of learning on an island off the northeast coast of England in Northumberland, is regarded as the beginning of the Viking Age. Judith Jesch has argued that the start of the Viking Age can be pushed back to 700–750, as it was unlikely that the Lindisfarne attack was the first attack, and given archeological evidence that suggests contacts between Scandinavia and the British isles earlier in the century. The earliest raids were most likely small in scale, but expanded in scale during the 9th century.
In the Lindisfarne attack, monks were killed in the abbey, thrown into the sea to drown, or carried away as slaves along with the church treasures, giving rise to the traditional (but unattested) prayer—A furore Normannorum libera nos, Domine, "Free us from the fury of the Northmen, Lord."[11] Three Viking ships had beached in Weymouth Bay four years earlier (although due to a scribal error the Anglo-Saxon Chronicle dates this event to 787 rather than 789), but that incursion may have been a trading expedition that went wrong rather than a piratical raid. Lindisfarne was different. The Viking devastation of Northumbria's Holy Island was reported by the Northumbrian scholar Alcuin of York, who wrote: "Never before in Britain has such a terror appeared". Vikings were portrayed as wholly violent and bloodthirsty by their enemies. Robert of Gloucester's Chronicle, c. 1300, mentions Viking attacks on the people of East Anglia wherein they are described as "wolves among sheep".
The first challenges to the many negative depictions of Vikings in Britain emerged in the 17th century. Pioneering scholarly works on the Viking Age reached only a small readership there, while linguists traced the Viking Age origins of rural idioms and proverbs. New dictionaries and grammars of the Old Icelandic language appeared, enabling more Victorian scholars to read the primary texts of the Icelandic Sagas.
In Scandinavia, the 17th-century Danish scholars Thomas Bartholin and Ole Worm and Swedish scholar Olaus Rudbeck were the first to use runic inscriptions and Icelandic Sagas as primary historical sources. During the Enlightenment and Nordic Renaissance, historians such as the Icelandic-Norwegian Thormodus Torfæus, Danish-Norwegian Ludvig Holberg, and Swedish Olof von Dalin developed a more "rational" and "pragmatic" approach to historical scholarship.
By the latter half of the 18th century, while the Icelandic sagas were still used as important historical sources, the Viking Age had again come to be regarded as a barbaric and uncivilised period in the history of the Nordic countries. Scholars outside Scandinavia did not begin to extensively reassess the achievements of the Vikings until the 1890s, recognising their artistry, technological skills, and seamanship.
Max Naylor - Own work. An SVG version of this image. Based on the blank Europe map available on the Commons.
Viking expansion in Europe between the 8th and 11th centuries: The yellow colour corresponds to the expansion of the Normans
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.