Dessa Nobelpris
2024-10-07
https://www.svd.se/a/MnjW90/for-harry-martinson-skulle-nobelpriset-i-litteratur-sluta-i-en-personlig-tragedi
"Harry Martinson fick dela Nobelpriset i litteratur med Eyvind Johnson. Men det som skulle bli en hyllning av författaren slutade i stället i en personlig tragedi. Som att ”få ett yxhugg rakt framifrån tvärs genom hjässan”.
Vad tyckte du om att lyssna på artikeln? Enkäten tar 1 minut.
Ibörjan av 1978 lade personal på Karolinska sjukhuset märke till underliga läten från Harry Martinsons rum.
Väl inne hos den världsberömde patienten fann man att han skurit upp sin egen buk med en sax, flera meter av tunntarmen var skadad.
Slangar och intravenös näring kopplades omedelbart in.
Harry Martinson, som i sju av sina ungdomsår arbetat till sjöss, var alltjämt krallig. Men den 11 februari 1978 gav kroppen till slut upp.
En av Sveriges största arbetarförfattare var död.
Orsaken till författarens bortgång höljdes till en början i dunkel.
”Harry Martinson har lämnat oss”, konstaterade dödsannonsen.
Formellt sett hade Harry Martinson begått harakiri med hjälp av en sax, men Lars Gyllensten, vid det laget Svenska Akademiens ständige sekreterare, hade egna teorier – både vad gällde banemän och mordvapen.
Gyllensten, som flera gånger besökt Martinson på sjukhuset, ansåg att det i själva verket var ord, giftiga ord, fällda av författarkollegor som Olof Lagercrantz och Sven Delblanc, som haft ihjäl den store arbetarförfattaren.
Gyllensten var övertygad om hur det hela hade gått till.
För de flesta författare är Nobelpriset i litteratur höjden av ära. För Harry Martinson blev utmärkelsen i stället början till slutet.
Harry Martinson var 73 år gammal när han valde att avsluta sitt liv.
Den 3 oktober 1974, klockan 13:00, slogs dörren upp till sekreterarrummet i Börshuset. Karl Ragnar Gierow trädde ut med en vit papperslapp i handen och mörka solglasögon på nästippen.
Det fanns emellertid inget dolt över det beslut som förkunnades:
”Svenska Akademien bekräftar sitt beslut om att årets Nobelpris i litteratur delas mellan de svenska diktarna – ja, vilka tror ni? – Eyvind Johnson och Harry Martinson.”
Inte en enda av de omkring 60 personer som samlats torde ha flämtat eller gapat av förvåning. Redan den 12 september förhandsspekulerade en journalist på Expressen att det skulle vara ”oartigt” om valet föll på en utländsk författare.
Denne skulle nämligen hamna i skymundan eftersom Aleksandr Solzjenitsyn, 1970 års pristagare, aviserat att han efter flera års förhinder nu ämnade närvara vid Nobelfesten.
Detta troddes öppna möjligheter för svenskarna Eyvind Johnson och Harry Martinson – som länge varit på tal som pristagare.
Inte skulle väl någon av dessa arbetargossar ha något emot att stå i skuggan under festligheterna?
Svenska Akademien dementerade inte spekulationerna vilket sporrade Göteborgs-Tidningen att göra en tidig rundringning. ”Å det var det djävligaste”, utbrast Sven-Eric Liedman, före detta biträdande kulturchef på Sydsvenskan, när han konfronterades med uppgifterna. Han skrädde inte orden. Bägge författarna var ju ”fruktansvärt passé”.
– I den litterära konjunkturen var de väldigt ute, säger Sven-Eric Liedman när jag når honom på telefon.
– Ingen av dem var politiskt radikal heller. Och det var så hemskt att Akademien belönade sig själv.
Sven-Eric Liedman och de övriga kulturprofiler som intervjuades i Göteborgs-Tidningen blev därmed först med att dissa båda pristagarna – trots att de formellt sett ännu inte hade utsetts.
Redan här etablerades de invändningar som skulle komma att upprepas in absurdum: Martinson och Johnson hade bägge sin bästa tid bakom sig, dessutom var de inte internationellt ryktbara. ”Nej, dem känner vi inte till”, löd rubriken på den enkät Aftonbladet publicerade dagen därpå, där Norman Mailer och ytterligare fem internationella kulturpersonligheter tillstod att de inte hade en aning om vem Johnson och Martinson var.
Motiveringarna som Gierow läste upp på Börshuset var visserligen tjusiga. Eyvind Johnson prisades för ”en i länder och tider vitt skådande berättarkonst i frihetens tjänst”. Harry Martinsons författarskap för att det ”fångar daggdroppen och speglar kosmos”.
Men så var det den där konstpausen.
”Ja, vilka tror ni?”
För mannen bakom solglasögonen var nesan dubbel.
Akademien visade sig inte bara läcka som ett såll; den anklagades också, ännu en gång, för nepotism. För sjätte gången i ordningen hade man förärat, ja, inte bara en svensk, men till råga på allt, en medlem av Akademien. Och inte bara en, utan två.
Argast av alla föreföll författaren Sven Delblanc. Nobelprisets hela ära sattes på spel, skrev han i Expressen. Gynnandet av de sina var ”en problematisk tradition” som Delblanc formulerade sig. ”Ett hånskratt, rullande runt jordklotet” skulle sopa bort Nobelprisets anseende, fortsatte han.
”Har Akademien bestämt sig för självmord, kunde dödsprocesserna ha tagit sig vackrare uttryck än detta osnygga skådespel”, avslutade Delblanc sin text.
I spalterna var de flesta kommentatorer eniga: Akademien borde idka största möjliga återhållsamhet vad gäller utnämnandet av svenska författare, ja, såtillvida det inte fanns en internationell opinion som uttryckligen propsade på en svensk. Vilket hade varit fallet med August Strindberg, en litterär titan som aldrig förärades Nobelpriset.
De invändningar mot pristagarna som hade hörts inför tillkännagivandet upprepades.
Olof Lagercrantz kallade Akademiens agerande ”Ett litet återfall i nationalism och provinsialism!”.
Pristagarna bar mörka kostymer när de bistra mötte pressuppbådet på Nobelstiftelsens hus. Rummet var intensivt upplyst, varmt av fotoblixtar och tv-kameror.
Svalka fanns endast att tillgå i form av bordsvatten i plastmugg.
Känslan var den av män ställda framför skranket.
Nobelpristagarna vid kortsidan av ett långt rektangulärt bord, närmast upptryckta mot väggen. Harry Martinson släppte greppet om sin medhavda läderportfölj och knäppte sina händer.
Sedan? Sedan lät pristagarna ”sina vredes åskor mullra”, enligt Ulla-Britt Edberg som var på plats för SvD:s räkning.
Särskild irritation väckte knäckfrågan: ”Hur ser ni på att Svenska Akademien delar ut priset till medlemmar i den egna församlingen?”
”Det är en fråga det”, började Martinson.
”Ni skulle ha frågat Heidenstams och de andras andar”, fortsatte han.
”Så har det ju gjorts alltid. Har de inte suttit i Akademien så har de kommit dit sedan. Den frågan bör ni själva tänka över lite grand. Det kanske är felaktigt, fortsatte han. Men då är det ju felaktigt att komma in i Svenska Akademien också.”
Mot slutet av presskonferensen fick författarna mer artiga frågor om vad de arbetade på för tillfället. Johnson talade om något som kunde bli en roman, Martinson om ett projekt som handlade om att rädda världen – om det över huvud taget gick, det vill säga.
Ingen av dem skulle ge ut någon bok efter priset.
Nobelstiftelsens dåvarande vd Stig Ramel beskrev senare presskonferensen så här i sin minnesbok:
”Sedan en halvtimme gått och inga nya frågor ställdes avbröt jag seansen, som allt mer utvecklats till mobbning för att inte säga lynchning. Jag förde in Harry och Eyvind i mitt skrivrum och stängde dörren. De var skakade i sitt innersta.”
Sockenpojken Harry Martinson var omvittnat tuff, självtillräcklig på många vis.
Samtidigt hade saknaden efter den mamma som tidigt övergivit honom och hans systrar till förmån för USA försett honom med ett omättligt bekräftelsebehov.
Martinson var ömhudad, känslig för kritik, något många av hans levnadstecknare vittnat om, senast Johan Svedjedal i utmärkta tegelstenen ”Min egen elds kurir: Harry Martinsons författarliv”. Den sporadiska kritik som riktades mot Martinson som författare i samband med Nobelpriset – hyllningarna var mångfalt fler – förtog all den glädje som utmärkelsen kunde ha medfört.
Även den kritik som riktades mot Akademien sårade honom djupt.
Martinson, som inte var underdrifternas man, liknade angreppen vid att ”få ett yxhugg rakt framifrån tvärs genom hjässan”, enligt vännen Georg Svensson.
Vilka faktorer hade då bäring på beslutet att låta Johnson och Martinson dela 1974 års litteraturpris? Ansågs duon månne tillräckligt timid för att finna sig i att spela andrafiol åt Aleksandr Solzjenitsyn, 1970 års pristagare som först nu hade möjlighet att mottaga medalj och diplom i Stockholm?
Nobelkommitténs dåvarande ordförande Karl Ragnar Gierow avfärdade prompt anklagelserna om nepotism. Det var trots allt i Akademien de främsta svenska författarna hamnade, poängterade han. ”Vore det kanske en lösning”, frågade sig Gierow ironiskt, ”att i fortsättningen bara välja in medelmåttor i Akademien?”.
Vid Nobelceremonin lyckades han och pristagarna hursomhelst dölja eventuell förtret.
Karl Ragnar Gierow inledde med att hedra de två svenska författarna.
Ack, så oförgiftat trevligt det hela hade kunnat bli för Harry Martinson! Autodidakten som tagit sig upp till världens litterära topp.
På de främre raderna satt vänner och familj. Yngst av dem alla: barnbarnet Christoffer Martinson, 10. Klädd som en snookerspelare, i fluga och väst.
Alva Myrdal och litteraturpristagaren Eyvind Johnson satt tillsammans vid Nobelbanketten i Stockholms stadshus år 1974.
Banketten hade flyttats från Gyllene salen i Stockholms stadshus till Blå hallen för att kunna rymma alla 1 050 gäster. Vilket gjorde tillställningen till den största Nobelmiddagen i historien.
Menyn bestod av varmrökt lax, rådjursstek och apelsinsorbet.
Fysikpristagaren Antony Hewish hade dessutom en kuriös koppling till Martinson och hans diktning. Det var nämligen Hewish som upptäckt pulsarerna, de ”världsklockor” Martinson nämner i sin diktning. Likt blinkande radiofyrar i rymden skickar de signaler från döende stjärnor. Pulsarernas sällsamma läte spelades i högtalare under ceremonin, vilket synbart roade Martinson.
Det här borde ha varit en kröning.
Nobelpriset var det slutgiltiga erkännandet av hans författargärning. Men det som skulle ha blivit Eriksgata och ärevarv hade förvandlats till gatlopp, ja, närmast golgatavandring.
Martinson, som lämnade festligheterna tidigt, var fullt nöjd med att låta vännen Eyvind Johnson Nobeltala för dem båda.
Johnson talade inledningsvis vackert om att så sanningsenligt som möjligt försöka skildra världen, avslutningen var dock en passivt aggressiv attack på alla kritiker.
Fru Ingrid Sträng (fr v), pristagaren Harry Martinson och Madame Hersleb Vogt under Nobelbanketten i stadshuset 1974. Foto: Leif R Jansson/TT
”Vi tackar Svenska Akademien för den ära som har vederfarits oss genom att denna Akademi haft oförsyntheten att utan vårt eller utomståendes hörande placera oss i den situation där vi alltså befinner oss nu.”
Eyvind Johnson tackade slutligen Nobelstiftelsen för att den ”utan protester har godtagit, ja, vänligt godkänt vår närvaro här på ett sätt, som gör att vår nyssnämnda personliga situation inte kan betraktas som alldeles mörk”.
Initialt såg priset ändå ut att få fina effekter för de bägge författarna. Deras verk gick i nytryck, översättare över hela världen engagerades. Det världsomspännande hånskratt Sven Delblanc hade förutspått ljöd aldrig.
Men de betydande utlandsframgångarna uteblev och trots Nobelpengarna lyckades Martinson inte betala sina saftiga skatteskulder. Den villa där han förskansade sig åren efter priset behövde ständigt repareras. Ekonomin var skakig, egot skadeskjutet.
I sina memoarer skriver Stig Ramel:
”Den hudlöse Harry ringde mig ibland och talade ut om sin förtvivlan. Han grät och förbannade den dag han fått priset.”
Vännen Georg Svensson respekterade Harry Martinsons beslut att dra sig undan.
”Jag uppfattade honom ibland som en sorts bläckfisk som gömt sig i en håla och spydde ut moln av bläck för att hindra någon att komma honom inpå livet.”
Prästen Arne Forsberg, också han en vän, uppgav i sin minnesbok att Martinson sagt:
”Glädjens källa är förgiftad. Det känns som jag inte ville leva längre.”
Fem dagar efter Harry Martinsons död publicerade Lars Gyllensten en artikel där han anklagade en handfull svenska tidningar för systematisk mobbning av 1974 års Nobelpristagare.
Behandlingen, argumenterade Gyllensten, skulle inte bara ha berövat Martinson och Johnson deras arbetslust, den skulle också ha drivit dem i döden.
Om Olof Lagercrantz skrev Gyllensten. ”Med kattaktig kelsjukhet smickrar han sina ’vänner’, spinner av ömsinthet, överflödar av beröm, vittnar gärna om sin ridderlighet och väntrohet i essäer och böcker – för att sedan, kattaktigt klösa så illa han förmår, med grym instinkt måttande mot pulsen där den bultar, mot ögat där det blänker.”
Så här sammanfattar litteraturprofessorn Per Rydén tragedin i boken ”Oglömt”:
”Skamfläcken efter hanteringen av Martinson och Johnson har naturligtvis inte suddats ut, och vi är många som har anledning att skämmas för att vi inte gav ett mera aktivt försvar av de två pristagarna. Min egen samvetsnöd blir bara värre med åren. Men då är det så dags!”
Författaren Sven-Eric Liedman kallade de båda Nobelpristagarna ”fruktansvärt passé”.
'
Hur står det till med Sven-Eric Liedmans samvete? Han som utbrast ”Å det var det djävligaste” när han fick veta att Nobelpriset skulle tilldelas Martinson och Johnson.
– Det var ingen övertänkt kommentar, men min spontana reaktion borde inte ha varit alltför smärtsam för Martinson, säger Liedman på telefon.
– Lagercrantz och Delblancs sågningar var däremot mer genomtänkta.
Men du kallade trots allt pristagarna ”fruktansvärt passé”.
– I synnerhet Martinson var en fin författare, Johnson på sitt sätt också, säger Sven Eric-Liedman i dag.
– Nu, i efterhand, kan man se att Martinson var före sin tid. Fruktansvärt passé … Det var ännu ett överdrivet yttrande i stundens hetta från min sida.
Liedman minns fortfarande dagen då Harry Martinson blev invald i Svenska Akademien. Hemma i skånska Vittskövle jublade hans far framför radion.
– Far kom också från fattiga förhållanden och han tyckte att Harry Martinson skrev en så underbar svenska.
Trots detta känner Sven-Eric Liedman ingen ånger.
Hur illa berörd Harry Martinson faktiskt hade blivit av kritiken stod inte klart för Liedman förrän han läste Lars Gyllenstens memoarer. Det var där de ohyggliga detaljerna kring självmordet för första gången sattes på pränt.
– Det blev ju en fruktansvärd tragedi för Martinson. Det var en björntjänst av Akademien att ge dem priset, det tycker jag fortfarande."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.