Nya Rön Om Raoul
2024-09-30
https://blankspot.se/nya-ron-om-raoul-wallenbergs-forsvinnande/
Sveriges Moskvaambassadör Rolf Sohlmans hemliga sovjetiska kontakt under kalla kriget var sannolikt en av den ryska underrättelsetjänstens mest hänsynslösa spionrekryterare, enligt Raoul Wallenberg-forskaren Susanne Berger som gjort en djupdykning i svenska arkiv. Hon vill nu att fler hemliga dokument släpps.
Av Susanne Berger 17 september, 2024
Text: Susanne Berger. Berger är senior fellow på The Raoul Wallenberg centre for human rights (RWCHR) i Montreal, Kanada och har tidigare skrivit om fallet Djalali för Blankspot. I dag samarrangerar Raoul Wallenberg Research Initiative, RWI-70 tillsammans med RWCHR ett seminarium i Riksdagen där bland annat dessa nya rön kommer att diskuteras. Med anledning av seminariet publicerar Blankspot tre texter av Susanne Berger.
Rolf Sohlman hade under några år som Moskvaambassadör en hemlig källa som påstod sig ha direkta kontakter till högsta nivå inom den sovjetiska ledarskapet. 1962 fick den svenska säkerhetspolisen, Säpo, plötsligt besked om att den ryss sannolikt var överste Panteljemon Ivanovitj Tachtjianov – en av Sovjetunionens tidigare mest ökända och erfarna kontraspionageofficerare.
Uppgifterna skrämde Säpo och bidrog till att den svenska regeringen ett år senare beslutade att avlägsna ambassadören från hans postering i Moskva. Det framgår av en fördjupad granskning av dokument som påträffats i den svenska säkerhetspolisens, Säpos och utrikesdepartementets, UD:s, arkiv.
Rolf Sohlman, Sveriges ambassadör i Moskva 1947–1964 (vänster). Foto: Wikipedia Commons; Överste Panteljemon Ivanovitj Tachtjianov MGB. Foto: The Memorial Society, MoskvaSohlman’s källa utgav sig för att vara en pensionerad akademiker, bosatt i Moskva, och han uppträdde under falskt namn. Det visar en promemoria daterad den 16 januari 1965 skriven av Otto Danielsson, den då kända byråchefen på Säpo, som ett och ett halvt år tidigare gripit den sovjetiske spionen Stig Wennerström. Danielsson noterade där att det rätta namnet på Sohlmans kontakt ”skall vara Takstjanov”.
Denne uppges i själva verket ha varit densamma som Panteljemon Ivanovitj Tachtjianov, en tidigare officer i den sovjetiska säkerhetstjänsten OGPU, föregångare till MGB/KGB, och specialist på statsstödda mord på politiska dissidenter. Enligt experter på den rysk underrättelsetjänst och dess historia blev officeren en av MGB:s främsta rekryterare av utländska agenter och tillgångar under 1940-talet och i början av 50-talet.
Rolf Sohlman själv tycks inte ha känt till den verkliga identiteten på sin kontakt som han helt enkelt kallade sin akademiska vän i officiell korrespondens. Samtidigt diskuterade han de mest känsliga statsangelägenheter, inklusive nya och mycket hemliga händelser i fallet Raoul Wallenberg under åren 1961–1963 med sin källa. Den ryska underrättelsetjänstens användning av en så tidigare hög agent, tyder inte bara på en välplanerad rysk operation, godkänd på högsta officiella nivå, utan även på ett möjligt rekryteringsförsök.
Sohlmans kontakt med sin ”akademiske vän” i början av 1960-talet väcker viktiga frågor om hur Sovjet hoppades kunna påverka Sveriges hantering av Raoul Wallenberg-fallet och andra viktiga svenska frågor under det kalla kriget. Att de förde gemensamma samtal under flera år innebär också det bör finnas tidigare okända uppgifter i svenska och ryska underrättelsearkiv som kan bidra till att klargöra Wallenbergs öde.
I en promemoria i den svenska säkerhetspolisens akt över Sverker Åstrőm, daterad den 16 januari 1965, undertecknad av Otto Danielsson, hänvisar Danielsson till det riktiga namnet på ambassadör Sohlmans ”akademiske vän” som ”Takstjanov” (Tachtjianov).I centrum för diskussionen mellan Sohlman och hans förtroliga kontakt stod vid denna tid den svenska läkaren Nanna Svartz sensationella men obekräftade (och då mycket hemliga) uppgifter från 1961 om att Wallenberg var vid liv i Sovjetunionen. Dessa hade hon fått av sin rysksovjetiska kollega, den framstående läkaren Alexander Leonidovitj Myasnikov i januari det året under en medicinisk konferens.
Hennes uppgifter utmanande den sovjetiska regeringens officiella påstående, från februari 1957, om att Wallenberg plötsligt hade dött i sin fängelsecell i Moskva den 17 juli 1947. Myasnikov ifrågasatte senare Svartz uttalanden, och påståendena blev aldrig utredda.
Rolf Ragnarsson Sohlman – en av Sveriges toppdiplomater
Rolf Ragnarsson Sohlman var en av Sveriges toppdiplomater och tjänstgjorde på posten som Sveriges ambassadör i Moskva under hela sjutton år (1947–1964) – en exceptionellt lång tid. Han var också nära vän till den svenske utrikesministern Ȍsten Undén, som var känd för sin Sovjetvänliga inställning.
Det fanns kritiker som ansåg att Sohlmans rapportering från Moskva, och särskilt hans bedömning av Sovjets avsikter, var alltför optimistisk och okritisk. Rolf Sohlmans personliga akt hos Säpo är ännu i dag fortfarande hemligstämplad. Detsamma gäller hans ryskfödda hustru Zinaidas akt. Även Sohlmans officiella korrespondens från Moskva (1949–1962) är ännu delvis censurerad.
En tydlig säkerhetsrisk
En notering i den dåvarande statsministern Tage Erlanders dagbok från den 4 september 1963 bekräftar att Säpo vid tidpunkten ansåg Rolf Sohlman vara en klar ”säkerhetsrisk”. ”Tristast i går. Beredning kl. 16.30 om (Rolf) Sohlman och (Sverker) Åström. …Sohlman angavs som säkerhetsrisk”.
Säkerhetspolisens misstankar byggde på indicier, men var inte desto mindre allvarliga. För det första hade den svenske flygvapenöversten Stig Wennerström –som 1963 greps som sovjetisk agent – rapporterat att han under sin stationering i Moskva 1949 observerat att Sohlmans hustru hade tillgång till den svenska ambassadens kassaskåp. När Säpo därefter kontrollerade ambassadens säkerhetsskydd, fann man att Sohlman hade en chockerande nonchalant inställning till säkerhet, samt att många personer med kopplingar till den sovjetiska säkerhetstjänsten hade frekvent och oövervakad tillgång till ambassadens lokaler. Därtill hade den sovjetiska avhopparen Anatolii Golitsyn 1962 rapporterat att KGB fyra år dessförinnan (1958), gjort ett försök att kompromettera Sohlman via dennes tidigare älskarinna Domnika Cesiani (kodnamn ”Dzheta”). Om Golitsyn också var källan varifrån Säpo fick upplysningar om Sohlmans kontakt med Tachtjianov är inte helt klarlagt. Den påstådda KGB-strategin kom vid en känslig tidpunkt i de svensk-sovjetiska relationerna som kumulerades i att den sovjetiske premiärministern Nikita Chrusjtjov avbröt sin planerade resa till Skandinavien i juli 1959, på grund av vad han kallade en rådande ”antisovjetisk atmosfär”.
Omdelbar kontaktmöjlighet med Krustjev”
Den sovjetiska underrättelsetjänsten var uppenbarligen framgångsrik i försöken att närma sig Rolf Sohlman. Hans officiella korrespondens från början av 1960-talet är full av hänvisningar till konfidentiella möten med hans ”akademiske vän”, som tycktes ha tillgång till de högsta nivåerna i det sovjetiska ledarskapet. Han berättade om sin kontakt för sina överordnade i Stockholm, inklusive för kabinettssekreteraren Leif Belfrage, som uppenbarligen hade godkänt det inofficiella utbytet.
Det bör noteras att direkt tillgång till enskilda sovjetiska ledare, som påstås av ambassadör Sohlmans konfidentiella kontakt, skulle ha varit i princip omöjlig. Även en högt uppsatt KGB-agent som [Panteljemon Ivanovitj] Tachtjianov skulle först och främst ha rapporterat till sina överordnade inom KGB. Viktiga medlemmar i det sovjetiska politbyrån skulle ha informerats om diskussionerna, men det skulle inte ha förekommit någon direkt kontakt.
Konfidentiella diskussioner i kulisserna är diplomatins bröd och smör. Men det är slående hur Sohlman och hans ”akademiske vän” i realtid utväxlade information om de mest hemliga detaljerna i Wallenbergfallet (som den sensationella informationen från Nanna Swartz om att Raoul Wallenberg fortfarande levde) och till och med detaljer kring svenskt och sovjetiskt spionage.
Topphemliga diskussioner
Ett exempel på det senare är fallet med den svenske IB-agenten Carl Johan Fast, en sjökapten som fängslades i Leningrad 1960. Sohlman hjälpte till att förhandla fram Fasts återkomst till Sverige i mars 1961.När hans greps hade Fast i sin ägo i sin fartygshytt en modern kamera och flera rullar film som visade bilder på sovjetiska marina fartyg, hamninstallationer, samt ritningar av Sovjetunionens allra senaste ubåt. Men trots det åtalades han aldrig för spioneri. I stället tillbringade han endast fem månader i sovjetiskt fängelse för en påhittad anklagelse om våldtäktsförsök innan han tilläts att resa hem till Sverige igen. Fallet är än i dag så känsligt att Fasts Säpoakt på Riksarkivet är hemligstämplad i sin helhet. Men, vad föranledde då den relativt milda ryska behandlingen av Fast?
”Befälhavaren på broströmsägda SAMO – Karl Johan Fast – arresterades i Leningrad 1960.” Algot Mattsson. Ingen rök – utan eld: bilder längs vägen. Göteborg: Tre böcker, 1990.Av de nya dokument som påträffats i Riksarkivet framgår att Sohlmans akademiska vän under deras samtal om Fasts frigivning frågade om svenska myndigheter i sin tur kunde inleda ansträngningar för att hitta en sovjetisk avhoppare vid namn Rostislav Leonidovitj Tkatjev (Tkatchev), som var översättare och instruktör inom det sovjetiska kommunistpartiets ungdomsförbund Komsomol.
Här protesterade dock det svenska utrikesdepartementets rättschef och invände i formella ordalag mot alla sovjetiska försöka att länka samman olika fall.
“Vi protesterar mot den principiella sammankopplingen (se tel 341 Moskva, 24.11.60) av fallet Fast med fallet Tkatjev, vilket äro – något som även tidigare framfőrts från svensk sida – helt olika.”
Även i Wallenbergs fall vägrade den svenska regeringen orubbligt att länka hans fall till andra ärenden eller ämnen, trots att den hade flera chanser att göra så. En av de bästa möjligheterna kom när Stig Wennerström greps som sovjetisk spion under sommaren 1963, då Rolf Sohlman fortfarande ännu var kvar som ambassadör i Moskva.
Ändå finns det i dokumenten i fallet Carl Johan Fast indikationer som tyder på att uttalade eller icke-uttalade ömsesidiga överenskommelser av någon typ kan ha förekommit.
18 januari 1961, återvände Rostislav Tkatjev plötsligt från Sverige till Sovjetunionen och blev nästan säkert omedelbart häktad.
Sent i februari 1961 fick en svensk ambassadtjänsteman i Moskva tillåtelse att besöka Fast i fängelset vilket hade koppling till dennes benådningsansökan. Därefter, den 16 mars 1961, släpptes Carl Johan Fast och reste hem till Sverige.
Tkatjev åtalades den 28 mars för förräderi enligt paragraf 64 I den sovjetiska brottsbalken. ”Förräderi; det är att hoppa av till fienden, att spionera /…/ att fly utomlands eller att vägra att återvända till USSR från utlandet.” Tkatjev dömdes till 15 års fängelse men frigavs efter bara två år, 1963.
Alla diskussioner mellan parterna som rörde kaptenen Carl Johan Fast och Rostislav Tkatjev (liksom en annan avhoppare, en sovjetisk sjöofficer vid namn Arvo Lybin) pågick mellan Rolf Sohlman och hans hemliga kontakt. Utifrån det vi hittills vet om samtalens karaktär och innehåll måste Sohlman ha misstänkt att hans pensionerade ”akademiske vän” hade eller hade haft kopplingar till den sovjetiska underrättelsetjänsten. Samtidigt ansåg han uppenbarligen att så inte längre var fallet.
Sohlman motiverade nämligen vid ett tillfälle delandet av särskilt brådskande frågor och mycket hemliga detaljer i Wallenbergärendet med sin ”akademiske vän”, genom att berätta för sina överordnade i Stockholm att ”man kan nämligen ej vara helt säker på att de (red anm, den sovjetiska ledningen – SB) i tid skulle erhålla de főr det nya lägets bedömande eforderliga uppgifterna genom sitt underrättelseväsende.”
Panteljemon Ivanovitj Tachtjianov – en hårdför agent
Enligt en kort biografisk skiss som publicerades av en av Panteljemon Ivanovitj Tachtjianovs tidigare kollegor, Stanislav Lekarev, dolde ryssens eleganta fasad en mycket ombytlig personlighet.
Tachtjianov (kodnamn ”Hasan”) föddes 1906 och gick med i OGPU 1932. Under 1930- och 40-talen gjorde han sig ett namn som en hänsynslös mördare av ryska dissidenter som bodde utomlands. År 1949 var Tachtjianov chef för avdelning 2 i det andra huvuddirektoratet (kontraspionage) vid det sovjetiska ministeriet för statssäkerhet (MGB). Han avancerade till överste, blev förtidspensionär 1953 och bosatte sig i Moskva. Han avled 1977.
”Sedan 1945 arbetade Tachtjianov inom kontraspionaget”, förklarar den ryske historikern Nikita Petrov. ”Efter sin pensionering, medan han bodde i Moskva, kunde han naturligtvis fortsätta att utföra uppgifter på uppdrag av sina tidigare kollegor.” Det är uppenbart att detta skulle ha krävt omfattande diskussioner på högsta nivå inom såväl KGB, efterföljaren till MGB, som inom det sovjetiska politiska ledarskapet.
Den brittiske historikern Boris Volodarsky är mer skeptisk. ”Jag tvivlar på att Tachtjianov kunde ha fått i uppdrag att närma sig ambassadör Sohlman”, säger han. ”Han hade redan varit pensionär ganska länge, och dessutom var han en av underrättelsetjänstens anlitade lönnmördare – att hantera utländska ambassadörer var inte precis hans specialitet.” Baserat på bevisningen håller Volodarsky dock med om att KGB tydligen lyckades introducera en person på toppnivå mycket nära Sohlman, som denneregelbundet diskuterade mycket känslig information med, som i Raoul Wallenbergutredningen.
Stanislav Lekarev beskriver Tachtjianov som mycket intelligent, oklanderligt klädd, och med en speciell fallenhet för språk. Samtidigt framställer Lekarev honom som en ”Don Corleone” en hårdför rekryterare av utlänningar, inklusive diplomater på toppnivå, som hade stött på en eller annan svårighet under sin vistelse i Sovjetunionen; en sällsynt färdighet som ledde till speciella uppdrag, även efter pensioneringen.
Även om man tillåter vissa överdrifter i Lekarevs berättelse, var Tachtjianov uppenbarligen inte en man att bråka med. I sin artikel gav Stanislav Lekarev en upprörande beskrivning av honom på jobbet, när han konfronterade en icke namngiven afrikansk diplomat, som hade hamnat i någon typ av problem. Med hjälp av sina underordnade ska Tachtjianov ha iscensatt ett möte på en restaurang i Moskva som inte bara skrämde den afrikanske diplomaten utan till och med gjorde skakade om Lekarev själv.
Utbytet mellan Sohlman och hans akademiska vän verkar ha varit mer civiliserat. Dock visade Rolf Sohlmans kontakt då och då tecken på stark ilska och irritation så till den grad att Sohlman vid ett möte i oktober 1961 beslutade sig för att inte ta upp Wallenberg ärendet.
”Med hänsyn till nog så kärva ton som kännetecknade dagens samtal med min den akademiska bekante,”, skrev Sohlman hem till UD, ”trodde jag det vara taktiskt klokt att för ögonblicket ej beröra Raoul Wallenberg-fallet.”
Mer material måste finnas i ryska arkiv
Det är inte känt vilken typ av eftergifter– om några – som Rolf Sohlman kan ha gjort under sina hemliga samtal med sin akademiska vän i Wallenberg-fallet. Det är också okänt om ambassadőren, vid något tillfällen när de umgicks, var utsatt för någon typ av tvång via sin kontakt. Sohlmans ”väns” ilska beskrevs som särskilt intensiv när deras samtal gick in på professor Nanna Svartz påståenden om att Wallenberg levde.
Redan i november 1962 hade Sohlmans kontakt begärt att få ”stryka [Wallenberg ärendet] liksom andra gamla ärenden” från de två ländernas officiella dagordning. Sohlman angav ”att något sådant ej möjligt i Wallenberg fallet.” Allvaret i professor Svartz redogörelse gjorde det omöjligt för svenska myndigheter att inte att följa upp hennes uttalanden, trots att de möttes av hårda invändningar från den sovjetiska sidan. Exempelvis insisterade Sohlmans ”akademiska vän” flera gånger på att Wallenberg var död.
Rolf Sohlman motsatte sig inte direkt att fortsätta att ta upp Wallenbergfallet via sina sovjetiska kontakter, men samtidigt vädrade han sin personliga skepticism för UD och tog också ihållande upp varningarna från sin akademiska vän om att liknande diskussioner kunde få allvarliga följder.
De arga utbrotten hindrade dock inte den svenska regeringen ifrån att driva frågan vidare om Raoul Wallenbergs öde, bland annat under den nya svenska utrikesministern Torsten Nilsson resa till Moskva 1963 och under den sovjetiska ledaren Nikita Chrusjtjovs officiella besök i Sverige 1964.
Rolf Sohlman till kabinettssekreterare Leif Belfrage, oktober 1961.Oavsett om Sohlmans konfidentiella kontakt i själva verket var Panteljemon Ivanovitj Tachtjianoveller inte – så väcker Sohlmans långvariga utbyte med vad svenska Säpo misstänkte vara en rysk underrättelseagent på toppnivå viktiga frågor, inklusive under vilka villkor de delade information. Det är av yttersta vikt att förstå hur och varför sovjetiska tjänstemän försökte att påverka Sohlmans och den svensk regeringen handläggning av Wallenberg-fallet och liknande politiska frågor och i vilken mån de lyckades i sitt uppsåt.
Rolf Sohlman blev utan tvekan utfrågad av Säpo-tjänstemän i dessa frågor, så snart som dessa fattat misstankar om hans kontakts sanna identitet. Forskare borde nu tillåtas att ta del av ambassadörens Säpo-akt, hans fru Zinaida Sohlmans akt liksom till de återstående delar av Sohlmans korrespondens som fortfarande är hemligstämplade.
Viktigast av allt är att många dokument och interna rapporter som är relaterade till dessa diskussioner måste finnas kvar i KGB:s arkiv, inklusive information om Raoul Wallenbergs öde. Dessa förblir strikt hemliga och var helt okända för deltagarna i den officiella Wallenbergutredning på 1990-talet.
De nya rönen understryker därför att viktiga historiska dokument fortfarande existerar i ryska, svenska och andra internationella arkivsamlingar – och att ett av de äldsta fallen av försvunna svenskar nästan säkert skulle kunna lösas.
Åtta decennier efter Wallenbergs försvinnande finns det i dag fortfarande ett akut behov av transparens och obehindrad tillgång till information för oss forskare.
Text: Susanne Berger. Berger är senior fellow på The Raoul Wallenberg centre for human rights (RWCHR) i Montreal, Kanada och har tidigare skrivit om fallet Djalali för Blankspot. En längre version (inklusive källhänvisningar) på engelska av denna artikel finns att läsa här.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.