Stina Om Stinkande Dubbelmoral
2024-09-25
https://www.svd.se/a/AvE7dE/stina-oscarson-det-stinker-om-var-dubbelmoral-i-klimatfragan
"Är de nya gröna industrierna bara en bubbla? Frågan får Stina Oscarson att fundera över en dubbelmoral i vårt förhållande till klimatkrisen. I litteraturen finner hon ett svar på hur det i värsta fall kan gå för mänskligheten.
Fråga:
Jag är ingen klimatförnekare, men har hela tiden känt mig tveksam till de här enorma satsningarna på batterifabriker och ”grönt” stål. Och nu har jag bara lust att säga: Vad var det jag sa? Fast jag sa ju inget. Det var det ingen som vågade – och jag vet inte om det är en fråga, men är inte detta bara en bubbla?
/M F Skelleftebo
Stina svarar:
Nu tillåts de börja träda fram i ljuset. De som för ett par år sedan stod på tvivlarnas kulle och såg ut över skogen som skövlades för att bereda plats för den nya batterifabriken. De som kallades bakåtsträvare.
Själv minns jag att jag spänt följde presskonferensen när det skulle meddelas var den nya stora industrisatsningen skulle placeras. Och när det kungjordes att Northvolt ville satsa just i Skellefteå släppte för ett ögonblick allt mitt eget tvivel och jag överväldigades av en lokalpatriotism jag aldrig tidigare känt. Det fanns en framtid för min hemstad. En bråkdel av en sekund förfördes även jag.
Fast snart var jag åter på tvivlarnas kulle. Vad händer om en så där tio år? tänkte jag. När man kommit på att elbilar kanske inte är lösningen. Då kommer kommunen stå med skövlad skog, tomma bostäder och hundratals miljoner i skulder.
Fast jag, liksom många andra, sa sällan något högt.
Nu börjar bygget rämna
Nu verkar det dock gå snabbt utför. De allt tätare rapporterna om olyckor har, om än orsakerna ännu till stor del är okända, känts som förebud. Olyckskorpar som kraxat. Och när beskedet först kom att Northvolt blåser av planerna på en fabrik i Borlänge gick en kall kår över ryggen. Nu börjar bygget rämna, tänkte jag. På många håll.
En tid senare kom första varslet i Skellefteå: 300 personer ska bort – ett antal som nu i måndags ökade till 1 600.
Parallellt med detta pågår förhandlingarna i Sveriges genom tiderna största miljöbrottsmål, mot sopdrottningen Bella Nilson och företaget Think Pink. Bella Nilsson, kvinnan som hyllades som entreprenör, hade hittat ett koncept att ta hand om våra sopor. ”Vi var så nöjda”, säger en av företagets kunder jag talar med. ”Snabbt, billigt och enkelt blev vi av med skiten.”
Och det är så de flesta vill att klimatkrisen ska lösas. Snabbt, billigt och enkelt och så att vi slipper stanna upp och ifrågasätta vårt sätt att leva. Slipper se hur vi missbrukar jordens resurser.
Dubbelmoralen började lukta
I fallet Think Pink började efter en tid dubbelmoralen att lukta och det uppdagades att företaget bara grävt ner soporna och tjänat stora pengar. Och nu står Bella Nilsson och elva andra åtalade för olika grader av miljöbrott. Inget tvivel om att vi här tycks ha att göra med grov kriminalitet och att de skyldiga måste få sina straff.
Men ändå. Inte ett ord om grundproblemet: att vår livsstil skapar alla dessa sopor. Och att vår ovilja att konfronteras med detta skapar en marknad lätt att exploatera.
Det kan tyckas som om blåsten kring Northvolt och sopskandalen är vitt åtskilda händelser, men grundproblemet är i mina ögon detsamma. För visst. Gärna grön industri om det kan hjälpa oss att fortsätta leva med ständiga uppgraderingar av det liv vi lever nu.
Och det var exakt vad de gröna industrierna i norr lovade. Med batterier och fossilfritt stål.
”Hela Sverige sätts i konkurs”
Fast frågan är om någon någonsin trott på det. På riktigt.
En högt utbildad uppsatt anställd på H2 Green Steel, som vill vara anonym, säger under ett av våra många informella samtal att ”detta kommer sätta hela Sverige i konkurs”. När jag sedan nämner det för en vän på statliga Vinnova konstaterar hen bara avmätt att ”det har vi vetat hela tiden. Men vi måste ju visa att vi gör något”.
Eller i klartext, låtsas som att man både kan äta kakan och ha den kvar.
Personligen funderar jag just nu mycket på politikens begränsningar. För hur gärna jag än skulle vilja tro att allt gick lösa med politik, så blir jag alltmer ödmjuk inför att vi bara är människor. Med alla våra svagheter och laster. Och ingen kedja är starkare än sin svagaste länk.
Jag är snarast rädd att just alla löften om en ”lösning” bara leder oss på ytterligare stickspår. Med nya mångmiljardsatsningar öppnade spelfält för kriminalitet och auktoritära krafter. Och efter satsningarna i norr väntar nu nya, fast på kärnkraft. Främst för att kunna täcka de ökande elbehovet som kommer med de nya industrierna. Som nu kanske är borta innan ens kärnkraftsspaden satts i marken.”
Pella Thiel, aktivist samt författare och aktiv bland annat i den ideella föreningen Omställningsnätverket, är inne på likande tankar när vi ses i slutet av sommaren. För henne är klimatfrågan i grunden existentiell och måste lösas underifrån. Inifrån.
Man kan annars lätt få intrycket att hela miljörörelsen är enig i kraven på hårdare politiska tag, men så är långt ifrån fallet.
Rymdskeppet flyr jorden
Kommer vi att ångra oss en dag? Ja, kanske.
Ångra att vi, liksom människan i Harry Martinsons rymdepos ”Aniara”, inte förmådde att vända medan det ännu var möjligt.
I rymdskeppet som flyr den förödda jorden, skriver Martinson, hålls det ångermässor där man sjunger ångersånger:
Stån upp till svars. Den tunga vredens murar
sig sluter om det öde vi beredde.
Vårt straff är spegelbilden av de burar
som en gång utifrån vi själv beledde.
När ingen bortförklaring mer förvanskar
är enbart spegelbilden nog som Hades
och spegeln bränner, akta din handskar.
Den speglar vad som gjordes, vad som sades."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.