SvD Faxar I Tysk Banklabyrint..
2024-09-23
Är verkligen Tyskland så stort och mäktigt...
https://www.svd.se/a/EyR92j/pengarna-kommer-inte-pa-grund-av-ett-kryss
"Det är de små, små detaljerna som gör det. För att tala med Povel Ramel.
Det är också i detaljerna som djävulen bor. För den som hellre talar med Goethe.
Jag har träffat honom. Djävulen alltså. Många gånger. I Berlin.
I somras kom de nya telefonkatalogerna. En dag när man kommer hem ligger de i trapphuset i stora buntar. En gul för företag och en vit för privatpersoner. Precis som i Sverige – på 1900-talet.
Jag gör som alltid, bläddrar fram mitt eget namn.
Det finns ingen Lundberg mer i Berlin. Jag är borta. Det är lite sorgligt. Men bara lite. Alla andra är ju kvar med adress och telefonnummer och faxnummer.
Ja, fax. Utan faxmaskin i Berlin är du dödens lammunge.
De otrevliga, ineffektiva, infama byråkraterna. Och dess reglemente.
I år är det 100 år sedan Kafka dog. Det uppmärksammas på många håll runt om i den läsande världen. Lite för ofta på det där smaklösa sättet, där man inte är så intresserad av vad han skrev utan mer om hans sjukdomar och vem han låg med.
Jag bryr mig inte så mycket om den så kallade kalsongforskningen. Min läsning av Kafka har mer handlat om identifikation med de djävulska möten han hade med den habsburgska byråkratin.
Hjälplösheten, förvandlingen, irrgångarna, evigheters helveten bland papper och bortförklaringar och undanglidande orättvisor. Labyrinter av tjänstemän. Dolda anklagelser.
De otrevliga, ineffektiva, infama byråkraterna. Och dess reglemente.
Om man lider av självskadebeteende kan man stämma träff med dem i Preussens huvudstad, Berlin.
När jag nu flyttar måste jag också flytta pengar. Det förbereder jag under sommaren.
Men pengarna kommer aldrig. Och ingen svarar i telefonen på banken. Och jag har inget faxnummer. Efter åtta obesvarade mejl inser jag att jag måste åka ner, stå i kön, svettas och boxa mig fram till mitt konto.
Det fattas ett kryss på formuläret, säger man och det beskedet har man skickat till mig med posten. På banken har de aldrig hört talas om Postnord eller brevbärare som hellre slänger posten i ån och tar sig en pilsner än springer i höghus med olika kryss.
Jag bänkar mig i båset. Vägrar att lämna banken innan de överfört pengarna.
Europas ledande nation kunde ha haft motsvarande Bank ID, vi kunde ha diskuterat krysset per mail eller telefon. Men i Berlin måste krysset faxas. Till Hamburg. För att få en stämpel.
Ingen vet vart krysset tagit vägen. Alla skyller på alla. I fyra och en halv timme. Ingen är nämligen skyldig.
Det är svårt med skuld – om man en gång gjorde så in i bängen fel att hela landet fortfarande lägger ner kransar och betalar för det – är det svårt att ta ansvar för minsta kryss.
Efter hotande och hojtande måste jag gå ut i köpcentret och ställa mig i glasdörren till en svensk modekedja för att kolla att jag fått mina pengar. För banken har inte Wifi.
Ja ni läste rätt. Inte en enda liten plupp i övre hörnet på telefonen. Varför ska man ha uppkoppling när man har stämpeldynor?
Berlin släpper inte taget. Fler kryss kommer försvinna innan jag kan lämna Preussen.
Marlene Dietrich sjöng: Ich habe noch einen Koffer in Berlin.
Jag har fortfarande en resväska i Berlin.
Jag har snart bara en bank kvar och om inte det har framgått är det inget jag med tårfyllda ögonfransar, kravatt och stilettklackar kommer att besjunga.
Kafka och jag har i stället startat en självhjälpsgrupp."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.