Ingen Ensam Erfarenhet För Heberlein
2024-09-22
"Det var fredagen den 13 september och jag hade kallats till ett möte eftersom det fanns kritik mot mitt sätt att agera under ett budgetsammanträde.
I min roll som stabschef för Moderaterna i Region Skåne ingick ansvar för att samordna budgetprocessen och vara länken mellan politiken och förvaltningarna.
Regionen går mot ännu ett underskott, oklart hur stort, men att det handlar om miljarder och inte miljoner står klart.
Jag hade under en längre tid känt en bristande tilltro till det politiska styrets förmåga att hantera såväl budgetunderskott som vårdköer, och under sammanträdet rann ilskan över.
Jag tappade humöret och kritiserade ett av regionråden inför den samlade skaran politiker.
Det var därför jag hade kallats till möte dagen efter.
Att ifrågasätta politiken och kritisera en politiker är naturligtvis en dödssynd. Enligt spelets regler ska en politisk tjänsteman i alla lägen vara lojal.
Mitt agerande var oförlåtligt.
Förtroendet för mig var förbrukat, och vi kom överens om att jag omedelbart skulle ”avskiljas från min anställning”, som det heter på byråkratspråk.
Jag hade gjort fel, och jag fick ta konsekvenserna av det.
”Jag fick tillbaka mig själv”
På tåget hem var jag skakad, arg och ledsen men också lättad. Trots att jag förlorar en hög lön, en tjusig förmånsbil, tjänstetelefon, prestigefyllda sammanhang och en flott titel, kändes det som om jag vunnit något: jag fick tillbaka mig själv. Och den självrespekt som sargats under åren som politisk tjänsteman kunde så sakteliga börja läka.
Trots att jag på många sätt trivdes mycket bra med mitt arbete, och trots att jag nu inte vet hur jag ska försörja mig framåt, är ändå lättnaden över att åter vara en fri själ större än rädslan för hur det ska gå med allt.
Partipolitik är en intressant miljö för den som intresserar sig för frågan om samvetet.
För snart ett år sedan skrev jag en text i SvD om min förundran över radikaliseringen av politiken efter 2015, för att parafrasera det språkbruk som en gång användes om mig.
Jag skrev att politiker på hela spektrat, från höger till vänster, tycks tävla i att lansera det ena repressiva förslaget efter det andra. Och att jag lika lite som jag då trodde på banal godhet som vägledande princip för att lösa komplexa och allvarliga problem, tror på oreflekterad hårdhet nu.
Utan ett uns av reflektion eller rannsakan bytte ett helt parti (det gäller som sagt var inte bara Moderaterna) kollektivt uppfattning i en lång rad frågor. För den som i likhet med mig är sprungen ur seminariemiljöerna vid landets universitet är bristen på diskussion häpnadsväckande.
Efter 2019 har Moderaterna tagit flera steg i en riktning som jag inte är helt bekväm med. De repressiva förslagen är för många, de liberala förslagen för få och den stora berättelsen om landets gemensamma framtid saknas.
Det finns moderater som delar min bild av utvecklingen och att samarbetet med Sverigedemokraterna kostar mer än det smakar. Deras samveten protesterar, men lojaliteten med partiet avhåller dem från att agera.
Måhända är det även rädslan för att hamna i kylan som lägger band på deras protester. De flesta som försörjer sig på politik har få möjligheter utanför den politiska sfären. Man är i någon mening livegen: Lyd, eller kastas ut.
”Politiker värnar sin egen position”
”Den politiske tjänstemannens viktigaste egenskap är lojalitet”, har jag inskärpt i de politiska sekreterare jag skolat in under mina år som först kanslichef, sedan stabschef. En politisk tjänsteman måste vara lojal, svälja och le, ljuga om det är nödvändigt, stå till tjänst dygnet runt, alla dagar på året och aldrig någonsin framhäva sig själv.
Jag förstår värdet av lojalitet i ett partisammanhang, men tvingas konstatera att mitt samvete inte tillåter mig att vara lojal med ett system jag finner trasigt.
Enligt mig är den politik som förs i Region Skåne otillräcklig. Köerna till vård växer, tåg ställs in på grund av personalbrist och tillgängligheten till vård i de mer glest befolkade delarna i Skåne blir sämre. Samtidigt läggs orimliga summor på konsulttjänster, ständiga omorganiseringar, priser och galor som ska ”sätta regionen på kartan” – och höga politikerarvoden.
Jag ser varken förslag eller handlingskraft nog för att stävja de problem som ständigt accelererar. Jag ser inte heller att oppositionen har några lösningar. Det jag ser är politiker som värnar sin egen position mer än de värnar sjukvården och kollektivtrafiken, och det gör mig besviken.
”Självrespekt”, skriver John Rawls i ”En teori om rättvisa” (1971), ”är varje individs högsta goda”. För att kunna fungera som självständiga individer tillsammans med andra måste vi respektera oss själva. Självrespekt innebär bland annat en tilltro till den egna omdömesförmågan och hänger ihop med det som kallas för moralisk identitet.
Varje människa har en moralisk identitet som består av de normer, värderingar och principer hon omfamnar och håller för viktiga, alltså idéer om vad som är rätt och fel, ont och gott, viktigt och oviktigt, vilken sorts människa man vill vara och vilket liv man vill leva.
Individens moraliska identitet fungerar som en moralisk kompass, det som vi kan kalla samvetet, den inre röst som vägleder oss när vi fattar beslut och som bannar oss när vi kompromissar med våra egna övertygelser. Michel de Montaigne, den franske essäisten, skrev 1580 om samvetet som något som får oss att ”förråda, anklaga och slåss mot oss själva”. Han beskriver samvetet som en piska som driver oss framåt och tvingar oss att fatta egna beslut och tänka själva snarare än att följa kyrkan, kungen eller flocken.
Cecilia Sjöholm, professor i estetik vid Södertörns högskola, citerar Montaigne i sin bok ”Utan samvete? Hur vi förlorade vår inre röst” (2023) som jag själv recenserade i denna tidning.
Sjöholm argumenterar i boken för att samvetet är en bristvara numera, och att samtidens fokus på självkärlek och navelskådande är en förklaring till detta. Få bryr sig om något annat än sig själva och sina snäva intressen, och samvetet, menar hon, är något som involverar andra människor och andras intressen.
Jag tror att Cecilia Sjöholm har både rätt och fel.
Samvetet finns nog i lika stor utsträckning i dag som på 1500-talet. De flesta människor har bara lärt sig att bortse från det.
”Jag är inte en lagspelare”
Kanske är jag en bråkstake, tänker jag när jag läser diverse mindre smickrande omdömen om mig själv på X och andra plattformar.
Utan tvekan är jag fel person för den politiska miljön.
Nog är det logiskt att ”shyness” fördes in i DSM, manualen som brukar kallas psykiatrikernas bibel – i en tid där livet betraktas som en scen och varje individ förväntas stå i rampljuset är blyghet ett handikapp. Måhända är ”samvetsbetänkligheter” nästa mänskliga karaktärsdrag att dömas som en funktionsvariation.
I en situation som kräver blind lojalitet är ett väl utvecklat samvete onekligen ett hinder.
Jag är inte en lagspelare. Att ”sätta laget framför jaget” som det moderata slagordet låter, det vill säga lojaliteten med partiet framför det egna samvetet, ligger inte för mig.
Det är en ganska skön insikt.
Fotnot: Anna Jähnke, regionråd och gruppledare för Moderaterna, säger till Norra Skåne att hon inte vill gå in exakt på vad det var som fick styret i Region Skåne (M, KD och L) att köpa ut Ann Heberlein för drygt 250 000 kronor, men konstaterar att den politiska ledningen inte har förtroende för henne längre. ”Man måste ha ett förtroende och ha en stor samarbetsvilja om man skulle hålla ihop en majoritet av tre partier. Det och en rad incidenter som inte har med sakpolitik att göra gjorde att vi fattade det beslutet”, säger hon."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.