Testolös Schulman
2024-09-16
https://www.dn.se/sverige/alex-schulman-det-ar-riktigt-otackt-men-jag-blir-inte-arg-langre/
"Det började med en telefonkö till SAS kundtjänst. ”Vi tar emot ditt samtal i turordning”, meddelade en kvinnoröst. ”Din plats i kön är ... 62.” De var vänliga nog att spela musik medan jag väntade, ett rätt olustigt plinkeplonk som gjorde att det kliade i öronen, och efter ett par minuter kom rösten tillbaka: ”Din plats i kön är ... 62.” Jag förstod därmed: Det här kan ta tid. Men det var väl inte hela världen, jag kunde syssla med lite annat, ta disken, lyssna på den burkiga musiken och följa hur det i snigelfart närmade sig min tur.
Det tog så lång tid att det till slut fick ett egenvärde, det var fascinerande, en sån här telefonkö får man kanske bara uppleva ett par gånger i livet. Jag skrev sms till vänner och berättade, medan jag väntade.
Så till slut, det har blivit mörkt utanför fönstret. Musiken bryts, jag kopplas fram – och så kopplas jag omedelbart bort. Jag hör ett litet klick, bara, och så är linjen död. Samtalet är över. Det lustiga är att jag känner nästan ingen vrede alls. En liten irritation far genom mig, som att åka över ett fartgupp och det kittlar till i magen. Men det lägger sig snabbt. Jag får ringa igen.
Några dagar senare, jag hann inte äta någon frukost, och går till ett bageri efter att jag lämnat barnen på skolan. När jag kommer fram ber jag om ”frukostpaketet”. Kvinnan meddelar mig, nästan i någon sorts triumf, att den är slut. Jag tittar på klockan, den är 8.30. Jag frågar henne hur frukostpaketen kan vara slut fastän det är så tidigt på morgonen? Hon tittar på mig häpet, som om jag vore fullständigt galen, och säger: ”Ja du, vi har ett visst antal och de tog slut innan du kom.”
Hon synar mig från topp till tå och säger: ”Jag tror att det är så. Jag ser det nu. Du håller långsamt på att bli en tant.”
Jag blir mest nyfiken. Jag frågar om hon inte skulle kunna tänka sig att öka produktionen av de här paketen så att de räcker längre? Det skulle i så fall gynna både bageriet och kunderna? Hon hinner inte svara, hon har fullt upp med att berätta för kunden bakom att frukostpaketet är slut.
Det underligaste: Jag blir inte arg. Jag förstår inte varför, kan inte begripa mig själv. Det är otäcka dagar.
Ett slutgiltigt bevis på att något inte står rätt till inträffar på Gotlandsbåten, detta jättelika flytande haveri till skitbåt, där personalen har satt prestige i att göra överfarten så absolut jävlig som möjligt för alla som stiger ombord. Jag saxar mig fram mellan dårarna, ler milt åt deras försök att förstöra mitt liv. De försöker jävlas på alla möjliga upptänkliga sätt. Jag känner ingenting. Varför gör jag inte det?
Vad hände med min vrede? Jag skrev ju en hel bok om den! Jag skulle ju undersöka den, gå till botten, bli av med ”giftet som rann i mina ådror” eller vad det var. Det var ju så viktigt och avgörande. Vad hände?
Jag frågar min fru om hon vet varför jag inte är arg längre, och hon som läser mycket vet att berätta att i medelåldern minskar mannens testosteron i kroppen. Hon säger att det här sker för alla män, men i olika grad, och kanske är det så, säger hon, att jag är en av dem som verkligen lider av ett akut läckage av testosteron. Kanske är jag en av de där männen där testosteronet håller på att utplånas fullständigt, och hon synar mig från topp till tå och säger: ”Jag tror att det är så. Jag ser det nu. Du håller långsamt på att bli en tant.”
Jaså, säger jag. I vanliga fall skulle jag bli ursinnig. Men nu. Jag känner ingenting."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.