Från Romarriket Till Habsburgska Ätten Via Ryssland & USA I SvD
2024-09-08
https://www.svd.se/a/wgdB7A/anders-q-bjorkman-man-tanker-pa-rom-och-svenskar-pa-usa
"Heterosexuella män tänker ofta på romarriket. Åtminstone enligt en viral spaning som den svenska influeraren Saskia Cort gjorde i höstas.
Nå, tillåt mig att påpeka att genomsnittsmannen också funderar på andra saker. Som Oasis, Formel 1, AIK eller den sovjetiske generalen Zjukovs kniptångsmanövrer under andra världskriget. Eftersom vi talar om heterosexuella män tänker de givetvis också på kvinnor. Och som en naturlig följd av detta intresse – om lyckan står dem bi och de får tillfälle att alstra avkomma – skänker de rent av sina barn en tanke ibland.
Med detta sagt har jag själv tänkt mycket på romarriket på sistone. Jag har nämligen läst nyutgåvan av den polske Nobelpristagaren Henryk Sienkiewicz roman ”Quo vadis. En berättelse från Neros dagar” (i översättning av Jan Henrik Swahn). Boken, som ursprungligen gavs ut 1896 och som porträtterar brytningstiden mellan antiken och kristendomen i Rom, börjar lovande med kejsar Neros orgier och maktfullkomliga nycker. Dessvärre övergår den efter några hundra sidor i en from panegyrik över kristendomen, vilket – hur man än ser på tron – får romanen att bli lite långtråkig.
Sienkiewicz lär ha haft sin tids Tsarryssland i åtanke när han skildrade det depraverade Rom. Historikern Kristian Gerner påpekar i sin understreckare om ”Quo vadis” att många i dag finner en parallell mellan Neros Rom och Putins Kreml.
Men boken skulle också kunna läsas som en sorts allegori över ett USA som åter är i händerna på Donald Trump. Han bussar förvisso inte lejon på sina fiender – som Nero gjorde med de kristna – men talar gärna om den hämnd han tänker ta om han vinner valet i november.
En annan likhet är den narcissistiska självöverskattningen: Nero trodde sig vara världens största diktare – Trump säger sig kunna fixa fred mellan Ryssland och Ukraina på 24 timmar.
Apropå jämförelsen Rom–USA kan man fråga sig om vi svenskar – oavsett kön och sexuell läggning – egentligen inte tänker allra mest på USA. Upptagenheten av det stora landet är så omfattande att det emellanåt framstår som att vi tror att vi bor där. Om amerikanska studenter tältar för Palestina, vill också svenska studenter göra det; om HD i USA naggar abortlagen i kanten, börjar svenska politiker tala om att grundlagsskydda aborträtten; om Bruce Springsteen sjunger ”Born in the USA”, brister de svenska fansen på Ullevi ut i allsång – som om orden vore sanna även i deras munnar.
SvD:s Andres Lokko sammanfattade det nyligen som att ”raggar-nationen Sverige alltid har haft fler americana-orienterade kritiker per capita än något annat land, USA inkluderat”.
Besattheten märks i populärkulturen, den massiva nyhetsbevakningen och i språket.
Besattheten märks inte bara i populärkulturen, utan också i den massiva nyhetsbevakningen och i språket. Svenskan kryddas inte längre bara med lånord och anglicismer, utan också genom att engelska – ibland hela fraser – stoppas in i det som i övrigt ska vara svenska meningar. Här verkar finnas en tro att det sagda på så sätt förstärks.
Resultatet kan i värsta fall bli som följande mening – den är äkta! – ur branschtidningen Resumé:
”Vårt reason to talk i det här avseendet är att Lindex higher purpose är att ’Empower and inspire women everywhere’ och det jobbar vi med på många olika sätt.”
Trenden har nått samhällshierarkins allra högsta topp. När statsministern i veckan presenterade regeringens infrastruktursatsning, sa han: ”Det här ska inte tolkas som mer fancy än vad det är.”
Svenskarna älskar Bruce Springsteen.
Varför gör vi på detta viset? Språkprofessor Olle Josephson, i många år språkskribent i SvD, menar att det delvis beror på att makten finns i USA. Ungefär som den en gång fanns i Rom och latinet då bredde ut sig. Att ersätta sitt modersmål med maktens språk blir ett sätt att visa underkastelse eller att man är med i gänget.
Men är dagens USA något att tråna efter? I sin nya bok ”I morgon är jag långt härifrån. Ett avskedsbrev till USA” berättar Martin Gelin, under många år USA-korrespondent i Dagens Nyheter, att han älskar landet, men också att han inte vill bo kvar i ett land vars städer är ”ett oändligt gytter av motorvägsavfarter”, där halvautomatiska vapen finns i var och varannans hand och där intoleransen är på stark tillväxt. Nu har han flyttat till Europa, närmare bestämt till Paris.
Troligen ett bra drag. I The Economists senaste mätning av vilka städer i världen som är bäst att bo i lyfts Europa särskilt fram och tre europeiska städer toppar listan: Wien, Köpenhamn och Zürich.
Gängkriminalitet har fått Stockholm att halka ner i nivå med USA:s högst rankade städer. Så även om det må finnas anledning för svenskar att drömma sig bort, borde kanske inte föremålet för längtan ligga på andra sidan Atlanten, utan snarare på andra sidan Öresund.
Och skulle vi heterosexuella män prompt vilja lägga tankemöda på ett mäktigt imperium ur historien, så finns inspiration att hämta hos listettan Wien. I stället för romarriket, varför inte variera med att ägna habsburgska riket en tanke då och då?"
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.