Märkligt Vändande Chefsmöte På UD I SvD
2024-09-07
https://www.svd.se/a/W06Wvd/konflikt-mellan-billstrom-och-forssell-framtrader
"De tog sig dit dag efter dag – i kostymer och klänningar, lågskor och småklackar – lite utlandsskadade, lite självgoda och mycket nyfikna. Sedan slutet av juni hade de inte haft någon chef. Nu var det snart september.
Nu skulle väl ändå en efterträdare presenteras?
Kickoff, tänker du, det är en tafflig inspirationsföreläsare och så småningom fri sprit i baren.
Inte på utrikesdepartementet.
UD:s chefsmöte pågår i nästan en vecka. Det är en kickoff dit statsministern och oppositionsledaren kommer för att hålla tal, där partiledare och myndighetschefer ger sina analyser om situationen i riket. Alla ambassadörer flyger hem för chefsmöte, alla av betydelse från Arvfurstens palats är där. En internutbildning och en skvallercentral, i år lokaliserad till Münchenbryggeriet i Stockholm.
Den 20 juni hade ett pressmeddelande förkunnat att kabinettssekreteraren Jan Knutsson, deras högsta chef, skulle bli ambassadör vid Natodelegationen i Bryssel. Inget konstigt, Nato var en prioritet för regeringen. Det märkliga var att det inte följdes av ett besked om en efterträdare. Juli gick, augusti gick. Det kom inget namn. Och att ha ett chefsmöte utan en ny kabinettssekreterare vore oerhört udda, slöseri med tid.
Men inte heller när chefsmötet inleddes infriades ambassadörernas förväntan. Det blev kackel i kaffepausen om det.
Så passerade dag efter dag. Ingen ny kabinettssekreterare.
Sista dagen delade de traditionsenligt upp sig efter världsdelar: alla från Afrika i ett rum, alla från Asien i ett annat. I programmet stod det att kabinettssekreteraren skulle gå runt och ha en pratstund med varje världsdel.
Formellt hade ännu Knutsson titeln, som ett extrajobb vid sidan av sitt Natouppdrag. Men någon Jan Knutsson syntes inte till på chefsmötet.
Då, om inte förr, förstod alla att något var alldeles galet.
Tobias Billströms sorti från svensk politik har potential att bli en klassiker. Den är inte lika fylld av testosteron som när Erik Åsbrink sa upp sig som finansminister 1999 och Göran Persson satt i bilen från Harpsund och svor om statskupp. Den saknar något av den grace som Mikael Odenberg uppvisade på en underbart frikostig presskonferens 2007 efter konflikten med Anders Borg.
Men Tobias Billströms avsked är så konstigt.
Den egna förklaringen – att han efter 25 år i inrikespolitiken tröttnat och vill göra något annat i livet – är det få som riktigt vill tro på.
– Är det så, säger ett före detta statsråd, säger man väl inte ensidigt upp sig genom en kort tweet?
I bakgrundssamtal vrider ett tjugotal erfarna politiker, diplomater och tjänstemän på saken utan att få någon rätsida. En betydande grupp, inte sällan moderater, är övertygade om att Billström har gjort något galet. Att han fått sparken eller gjort sig omöjlig på grund av en ännu okänd skandal. Några pekar på ett bråk med statsministern sedan Billström ska ha tackat nej till posten som ny EU-kommissionär. En del tvivlar på att det alls rör sig om en konflikt.
– Billström tog, säger en moderat, så mycket skit under Reinfeldt-åren, han har tagit så mycket skit i så många år. Han är inte den sortens människa som bara ger upp och kastar in handduken.
Varför gick Billström? I bakgrundssamtal vrider ett 20-tal erfarna politiker, diplomater och tjänstemän på saken utan att få någon rätsida.
Men i regeringskansliet, och särskilt på utrikesdepartementet, är det ändå den ledande förklaringen.
Det har sina skäl.
Tobias Billströms två år som utrikesminister var år då mycket förändrades i Arvfurstens palats.
När Ulf Kristersson presenterade sin utrikesminister på hösten 2022 blev många journalister förvånade.
Billström? Han som är så burdus på sociala medier?
Hos den avgående statsministern höjde ingen på ögonbrynen. På våren 2022, när Magdalena Andersson ändrat sig om Nato och bett Kristersson skicka en moderat för att följa processen från insidan, hade Billström kommit marscherande över riksbron till regeringskvarteren och satt sig ner med Oscar Stenström, Anderssons statssekreterare. De träffades sedan var och varannan vecka. Billström var med när dokumenten inför Madrid växte fram. Han fyllde anteckningsbok efter anteckningsbok. Och han fick gehör för moderata önskemål. Ansökan till Nato hade gjorts utan förbehåll kring kärnvapen, permanenta trupper och annat som en del till vänster önskat.
Nato blev också hans primära uppgift som statsråd.
Han inledde lika bryskt som man kunde förvänta sig. I en intervju i Sveriges Radio förändrade han Sveriges position kring de kurdiska organisationerna, just det som Magdalena Andersson och Ann Linde slitit så hårt med i förhandlingarna i Madrid. Socialdemokraterna blev rasande, UD-tjänstemännen blev rasande.
– Han gick bortom Madridtexten. Så var det. Han sa ”vi tar avstånd”, exakt det som vi inte hade velat acceptera, säger en regeringstjänsteman efteråt.
Det förvånade få journalister.
Billström var Billström, helt enkelt.
Kommen från Oxie i Malmö hade han gått in i ungdomspolitiken på 1990-talet och dörrknackat sig till riksdagen 2002. I all sin petighet med ceremonier och formalia och drömmar om ett återupprättat ordensväsende i Sverige hade han en förmåga att spränga ramar. Han stack ut. Det störde honom inte att människor blev arga på honom. När regeringen Reinfeldt tillträtt hade två ministrar strax fått lämna sina uppdrag, bland annat eftersom de inte betalt tv-licensen, en akt av civil olydnad som också Billström ägnat sig åt. Drevet gick. Billström brydde sig inte. Det blev bråk om invandring och ordet ”volymer”. Det blev gräl om Wikileaks. Och så småningom blev det bråk om kontakter med sverigedemokrater.
Men kritik rann av Billström som vatten på en skånsk gås. Han var den sortens politiskt djur som man inte blir av med.
Han hade sin samling av hattar från internationella resor och sin teddybjörn från sitt college i Cambridge, där han tagit en master i historia. En lätt autistisk framtoning. Envis som få. Och lite ensam.
Tobias Billström ingick aldrig i den innersta kretsen kring Reinfeldt, inte kring Kinberg Batra och inte heller kring Kristersson, men han gjorde sig oumbärlig. För alla. Det var han som förhandlade fram den migrationsuppgörelse med Miljöpartiet som säkerställde en andra mandatperiod för Fredrik Reinfeldt. Det var han som började bygga de relationer med Sverigedemokraterna som ledde fram till Tidö slott och Ulf Kristersson som statsminister.
Han var orädd och stryktålig. En iverkniv.
– Jag ska villigt säga att jag väl inte var så oerhört positivt inställd när han utsågs, men han har verkligen imponerat på mig, säger en av alla chefer på Arvfurstens palats.
Och det är kanske det mest anmärkningsvärda i historien om Tobias Billströms sorti.
Hur populär han har varit på UD. Vittne efter vittne i utrikesförvaltningen, också sådana med socialdemokratiska böjelser, ställer sig nu upp och lovordar den moderata partigängaren:
– Han har varit otroligt omtyckt på ministerkansliet. Varm, snäll, hårt arbetande och mycket ordentlig, säger en.
– Jag har bara gott att säga om Tobias Billström, säger en annan.
– Han har förstått organisationen, lyssnat och lyckats med det som varit uppgiften – att ta Sverige in i Nato, säger en tredje.
I vårt arbete med kommande boken ”Högt över havet”, berättelsen om Sveriges väg till Nato, har samma sak framkommit. Det var Billström som drev den segslitna dispyten med Turkiet och Ungern framåt när alla andra tvivlade. På våren 2023, sedan koraner bränts lite överallt i Sverige och Finland redan ratificerats, gick många i den svenska förhandlingsgruppen in i någon slags depression. Hur de än försökte lyckades de inte rubba Erdogan.
Men i utrikesministerns flådigt guldornamenterade sal med den vackra utsikten över Stockholms ström ilade Tobias Billström fram och tillbaka. Där tilläts inga sura miner.
Han ingöt mod och hopp i organisationen.
Att hantera efterföljden av Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023, och kriget i Gaza, blev på sätt och vis en ännu svårare uppgift. Starka känslor och oundvikliga inrikespolitiska konsekvenser. Men även på den punkten är många UD-människor imponerade.
– Det visade sig att han inte alls var särskilt dogmatisk. Att han kunde ta argument, att han kunde tänka om, säger en UD-anställd som tidigare arbetat i socialdemokratiska sammanhang.
– Jag tycker, säger en annan, att han har visat att han har förstått den folkrättsliga aspekten och att han har gjort en klok avvägning.
Kanske var det just det som blev ett problem.
Att den svenska utrikesförvaltningen genomgår en omvälvande förändring under Ulf Kristerssons regering är ostridigt.
Utrikesdepartementet är säreget. En del av regeringskansliet, men också en alldeles egen värld. I Arvfurstens palats jobbar diplomater i generation efter generation, de ser ministrar komma och gå, de bryr sig inte alltid om resten av regeringskansliet.
Men när Ulf Kristersson inrättade en helt ny position i statsrådsberedningen, en nationell säkerhetsrådgivare, påverkade det också de mest inbitna UD-människorna. Att Kristersson sedan gav jobbet till Henrik Landerholm – barndomsvän, före detta moderatpolitiker och diplomat – gjorde inte saken bättre. Vem på UD skulle ha Kristerssons öra i lika hög utsträckning som Landerholm?
Inte Billström i alla fall.
Makten över säkerhetspolitiken har ostridigt förskjutits till Rosenbad. Man kan jämföra med när Göran Persson som statsminister bröt ut EU-frågorna från utrikesdepartementet och la dem hos sig själv i statsrådsberedningen. En omvälvande förändring som föranledde mycket gnissel.
Landerholms organisation har växt. Det som började i en tom korridor 2022 svällde fort till fyra kanslier. Under nationella säkerhetsrådgivaren sorterar nu inte bara den gamla krisberedskapen och det tidigare utrikeskansliet utan också ett nytt kansli för underrättelser samt ett nytt kansli för vad man kallar strategisk analys och samordning av frågor om nationell säkerhet.
Det sista är en slags tankesmedja, där det färgstarka före detta ämnesrådet på utrikesdepartementet Hans Christian Hagman tar stor plats. De spanar trender, bevakar omvärlden och skissar på Sveriges funktion i Nato.
Det är klart att det har föranlett frågor – och gnäll – från Arvfurstens palats. Varför ska man sitta uppe på UD och hålla på med Kina när det är nere på Rosenbad som statsministern och hans kompis lägger fast den riktiga Kina-strategin? Är det utrikesministern som har ansvar för Sveriges linje i Nato, eller den nationella säkerhetsrådgivaren? Landerholms tjänst har heller ingen riktig plats i den normala beslutsgången.
Det blir rörigt.
Allt det har stört. Och det har förstås också irriterat en och annan UD-räv med hög självuppfattning att bli kallad till samordnande möten på Rosenbad. För det är just den funktionen kanslierna under Landerholm ska ha. Att hantera ärenden som går över departementsgränser.
Men är det orsaken till Billströms avgång?
Det är inte lika självklart.
– Visst har det förekommit revirstrider, säger en person på ett av Landerholms kanslier. Men vi har haft fler konflikter med försvarsdepartementet än med utrikesdepartementet.
Kanske är det snarare på själva utrikesdepartementet man ska söka svaren. Hos de där människor som gick runt på chefsmötet på Münchenbryggeriet för en vecka sedan och undrade vad som egentligen hände.
Att kabinettssekreteraren Jan Knutsson försvann utan efterträdare är anmärkningsvärt. Flera pekar på en konflikt kring efterträdaren. Men har konflikten i första hand varit med Ulf Kristersson?
Tidö-regeringen kom in med en ny utrikespolitik, men det gällde inte bara Nato. Det gällde också biståndet. Och till skillnad från all annan utrikespolitik ingick biståndsfrågorna i avtalet från Tidö slott.
Sverigedemokraterna skulle, via budgetförhandlingar, ha inflytande på det området.
Johan Forssell, biståndsministern, satte sig alltså ner på sin del av utrikesdepartementet och började reformera. Han skar ned och ifrågasatte. Och hamnade på kollisionskurs med den opolitiska personalen.
Det är nog i det ljuset man bör se frågan om kabinettssekreterare.
Jan Knutsson kom inifrån. Han var inte moderat politiker. Han hade varit tjänsteman.
Och i ljuset av hur komplicerat det blev efter 7 oktober-attacken.
Källor beskriver hur en konflikt vuxit fram: Plan 4 — Tobias Billströms del av UD — ville värna Sveriges roll i Mellanöstern, biståndet till Palestina. Plan 7 – Johan Forssells våning – ville vara hårdare mot bland annat UNRWA. De höll hårt i den moderata övertygelsen om att det fanns sakskäl att reformera biståndet och förde dessutom fram inrikespolitiska argument för att tydligare ta Israels sida.
Och det är här den otippade populariteten kring Tobias Billström på utrikesdepartementet blir intressant. För tjänstemännen beskriver just hur skickligt de tycker att utrikesministern har vägt in de folkrättsliga aspekterna på konflikten i Mellanöstern.
– Jag tror man ska tänka på vad det är Tobias Billström har brottats med under de här åren. Det är framför allt Mellanöstern. Där det har funnits en ideologiskt driven linje från biståndsministern, och vad jag kan bedöma, också från statsrådsberedningen, säger en mångårig UD-anställd.
Lägger man pussel är det svårt att komma runt det faktum att det är från kretsen som vill förändra biståndet som mycket av det negativa spinnet runt Billström nu kommer.
– På Billströms UD förstod man inte den inrikespolitiska dynamiken. Där handlade det bara om Sveriges roll i världen, säger till exempel en källa.
Det är svårt att komma ifrån att konflikten – om det nu är den som avgjort – i första hand måste ha varit mellan Johan Forssell och Tobias Billström.
Och att den sedan har hamnat hos Ulf Kristersson för att dömas av.
Hos en statsminister som också haft inrikespolitiska hänsyn att ta. Israel-Palestina är trots allt den mest inrikespolitiska utrikesfråga som finns i Sverige.
Och Tidö-samarbetet består av fyra partier.
– Det har inte gått att skriva ett kommatecken om Mellanöstern utan att samordningen på statsrådsberedningen och framförallt kristdemokrater och sverigedemokrater har velat vara där och peta, säger en UD-källa.
Och här, framhärdar flera källor, ställdes frågan om kabinettssekreteraren på sin spets. Var det önskvärt med en person med större partibakgrund? I korridorerna har namnspekulationer pågått ända sedan pressmeddelandet om Jan Knutsson presenterades. En Björn Lyrvall, han som assisterade Bildt i Bosnien en gång och nu styr på FRA. Dag Hartelius, kanske, en av Henrik Landerholms underställda. Billströms egen stabschef Johanna Sjö. Eller Torbjörn Sohlström, han som var UD:s man i Natoförhandlingarna.
Men skulle något av detta namn varit så kontroversiellt att det stoppats av statsministern?
Det är luckan i berättelsen om en utlösande konflikt.
På den avgörande punkten måste man, hur otillfredsställande det än är för journalister som oss, konstatera att information ännu saknas.
Nu är de i alla fall av med Tobias Billström, den skånska gåsen. En institution i svensk politik – det måste man säga att han har utgjort – försvinner.
Billström, rubrikskaparen, går vidare. Billström, han som mest hörde hemma på en brittisk herrklubb, försvinner. Billström, han som i sig själv bar hela berättelsen om det moderata partiet de senaste 20 åren, från Reinfeldt till Kristersson, från gröna storstadsoptimister till rurala missnöjeskonservativa.
Nu är han borta.
Hur det nu än är med detaljerna i hans sorti faller det tillbaka på Ulf Kristersson. Regeringens mest erfarna statsråd försvinner och det är svårt att se att regeringsombildningen i nästa vecka kan leverera mer senioritet. Moderaterna som parti blir av med sin kanske mest användbara spelare de senaste två decennierna.
Tobias Billström påminner, när man tänker efter, om Thage G Peterson, socialdemokraten som under tre statsministrar alltid stod redo att rycka in och göra grovjobbet.
Som var lika intresserad av ordnar, titlar och prestige.
Det finns en bild som kommer att leva kvar efter utrikesminister Billström. Det är bilden från Washington, när Natoansökan till slut kom i mål och Ulf Kristersson räcker över anslutningshandlingarna till den amerikanske utrikesministern Antony Blinken. Och Billström får stå bredvid och se på.
Statsminister Ulf Kristersson, USA:s utrikesminister Antony Blinken, och utrikesminister Tobias Billström på USA:s State Department i Washington DC, den 7 mars 2024. Då överlämnades anslutningshandlingarna och Sverige var därmed med i Nato.
De hade planerat den dagen i veckor på UD. Hur Billström ensam skulle resa till Washington, signera anslutningsdokumenten, ge dem till Blinken och göra Sverige till Natomedlem. Hans medarbetare hade pratat om presskonferensen. Vilka journalister som skulle få åka med på regeringsplanet från Sverige, de historiska bilderna!
Och så hade statsministern, bara dagar före, glidit in och tagit över allting.
Torsdag kväll i Washington, den 7 mars 2024, var allt ljus på Ulf Kristersson, som satt på läktaren i Kapitolium och fick höra president Joe Biden hylla honom, hylla Sveriges beslut att ansluta till Nato.
– Welcome, welcome, welcome!
Jublet steg. Kristersson kindpussade Jill Biden. Han fick stående ovationer. Han vinkade till kamerorna.
Samtidigt, på en anonym gata i Washington, kom Sveriges utrikesminister gående alldeles ensam.
När det stått klart att Kristersson skulle med till USA hade nämligen det fina hotell som svenskarna brukade bo på blivit fullt. Billström fick ta in några kvarter bort, på ett hostelliknande ställe där tonårsgäng drev omkring i korridorerna och frukosten bestod av inplastade chocolate chip cookies i receptionen.
Man kunde se honom på långt håll; hans tredelade kostym i den ljumma Washington-kvällen."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.