https://www.svd.se/a/1M6gkW/diktaturerna-ar-alla-redo-att-falla "Brutaliteten är inte någon indikation på styrka, tvärtom. Det har varit tidens tröstlösa melodi i alltför många år. Världen har sedan 2006 för varje år blivit mer och mer ofri. Allt fler och allt mer auktoritära stater leder till sämre ekonomi, fler krig och konflikter och fler på flykt. Venezuelas utveckling under 25 år av socialistiskt styre är en illustration av allt detta, inklusive att auktoritära styren har mer som förenar än som skiljer. Vännerna till socialisten Maduro är numera inte demokratiskt valda vänsterledare i Chile och Brasilien, som tvärtom ifrågasatt att Maduro skulle ha vunnit valet, utan andra hårdföra diktaturer som Ryssland, Kuba, Kina och Iran, som assisterar repressionen mot befolkningen. Men brutaliteten är inte någon indikation på styrka, tvärtom. Det är vad regimer tar till som inte ens orkar låtsas verka för förbättring för flertalet. Kina, Ryssland och Iran är också de stater som vacklar ekonomiskt, dras med legitimitetsproblem och som många lämnar. Även Kina har problem med statligt driven överproduktion, skuldsättning och unga som överger landet. Allt fler önskar nu något annat. Det blev uppenbart i Bangladesh denna vecka. Veckan dessförinnan såg Venezuela en exempellös uppslutning bakom liberalen Maria Corina Machado och presidentkandidaten Edmundo Gonzalez. Under hela försommaren protesterade stora folkmassor i Georgien mot hur styret under partiet Georgisk dröm blivit alltför förtryckande och Rysslandstillvänt. Och de kommer inte att låta sig tystas. För fyra år sedan i dag, den 9 augusti, stal Lukasjenko valet i Belarus, vilket hundratusentals modiga människor protesterade mot. Många har fängslats, andra tvingats gå i exil, inklusive Svetlana Tichanovskaja som vann valet. Hon fortsätter att organisera opposition och sprida information om exempelvis de minst 1 370 politiska fångar som fortfarande är inlåsta. När den nuvarande regimen faller är de redo att ta över och föra landet in i Europas gemenskap. Det är frustrerande lite man som svensk kan göra för dessa modiga människor, som om de lyckas i sin strävan mot demokrati, reformer och samarbete skulle göra världen friare, rikare och säkrare också för oss. Men ett välkommet bidrag är den svenska omorienteringen av biståndet. Stopp för stöd till diktaturkramare som regimen i Mali. Mer till Ukrainas motstånd mot rysk ockupation – ännu en inspiration – men också till demokratirörelser i Belarus och Georgien. Samveten spelar också roll. Där har vi alla en möjlighet att göra skillnad, bara genom att se och uppmärksamma vad som sker. Låt inte diktaturernas förbrytelser gå obemärkt förbi. Och se framför allt alla de människor som till stora personliga risker reser sig mot förtrycket.