Ja vad kan det komma ur allt detta - svaret är en jävla massa exponering av institutionaliserad korruption - den Djupa Staten. Ja vi kanske även skall fundera på vad som sker innan nästa president svärs in och vem som har det egentliga befälet över den amerikanska militären.. Fem månader är en väldigt lång tid....
https://www.svd.se/a/0VV7do/joe-biden-gick-fran-att-briljera-till-att-tappa-allt "Charleston, South Carolina, tidig vår för drygt fyra år sedan. Joseph Robinette Biden Jr stiger upp på en scen i en gympasal och börjar prata. Mikrofonen stelt framför munnen, entonig och lite nästan gäll i rösten. Han går fram och åter, mässar en aning pastoralt om priser på receptläkemedel, studielån och hushållsekonomi. Det var upptakten till primärvalet i South Carolina, där Biden – oväntat ansåg vissa då – slog Bernie Sanders, vänstersenatorn från Vermont som gjort ett nytt försök att nå Vita huset. Det var där och då som Biden startade sitt försök att beröva Trump fyra år till i Washington. Och han visade att han var politikern som kunde besegra Donald J Trump. Trump stod stark, men Biden stod starkare. Men det var fyra år sedan. Joe Biden har aldrig varit en stor talare. Han kom inte ens under sina bästa stunder i närheten av sin tidigare chef Barack Obama när han var som sämst. En av dessa bästa stunder för Biden var talet till nationen, State of the Union, i mars i år. Biden levererade vasst då, han var on top of his game. Drev med republikanska politiker, pekade på motståndarpartiets oförmåga att få någonting gjort. Det var valår, och Biden verkade ha fått upp farten. Men alla som betraktat Joe Biden under en längre tid har sett förändringen. I Charleston för fyra år sedan var det en erfaren och insatt politiker vi såg tala till väljarna. Entonigt, visst. En del felsägningar och schabbel, absolut. Av den sort Biden ägnat en hel karriär åt. Men en sak framstod han inte som: gaggig. Han kunde följa resonemangen i mål, hade ordning på argumenten. Så kom den ödesdigra tv-debatten mot Trump i slutet av juni i år. Allt det Biden hade klarat i Charleston, och inte bara det, som han också klarat så sent som i mars i kongressen. Allt det var nu borta. Biden hade, visade det sig, åldrats mer än vad även hans nära och trogna anhängare hade förstått. Nancy Pelosi, James Carville, George Clooney – alla sa plötsligt vad en majoritet av amerikanerna länge insett. Joe Biden hade åldrats för mycket på fyra år för att göra det sannolikt att han skulle kunna upprepa segern från 2020. Till Bidens försvar kan påpekas att han trots allt vann Demokraternas primärval under första halvåret 2024. Överlägset. Det fanns till och med en yngre utmanare, Dean Phillips, 55. Phillips hade tiden för sig. Ändå kom han ingenstans. I de flesta delstater fick Philips under 5 procent av rösterna. Orsaken: ingen visste vem Phillips var. Alla vet vem Biden är. Alla demokrater visste också att Biden redan uträttat en gång vad partiet nu krävde av honom att han skulle göra igen: slå Trump. Ingen annan valfråga är viktigare för Demokraterna. Som en demokratväljare skrev på Twitter/X i slutet av juni, ”om Biden nomineras röstar jag på honom. Om en golden retriever nomineras så röstar jag på hunden”. Det var denna förmåga, Bidens enda legitima skäl till att ställa upp för omval vid 81 års ålder – förmågan att slå Trump – som egentligen utgjorde basen för hans hela kandidatur. Hade inte Trump ställt upp hade inte Biden ställt upp, har presidenten själv antytt. Och det är denna förmåga som nu försvunnit. Eller kanske, verkar ha försvunnit. Optics, hur saker verkar vara snarare än hur de är, har alltid varit viktigare än fakta och partiprogram i amerikansk politik. Biden såg inte längre ut som en vinnare, särskilt inte bland de avgörande mittenväljarna, independents, som i praktiken avgör presidentvalen. Mordförsöket mot Trump stärkte den republikanska kandidaten som lyfte en knuten näve vid valmötet i Pennsylvania. Vad hade en svamlande, snart 82-årig, president att sätta emot det? Och demokrater tvingas nu ta in ett annat jobbigt faktum: det är deras parti som är i kaos, när de ägnat fyra år med Trump åt att peka på kaoset inom Republikanerna. Republikanerna idag är inget kaosparti, det är Trumps eget parti. Det Trump pekar på, det levererar partiet. Demokraternas partidelegater var av praktiska och juridiska orsaker tänkta att rösta fram Biden som kandidat redan före konventet, som symboliskt nog hålls i samma stad, Chicago, där det hölls kaosåret 1968 då våldsamma demonstrationer och kravallpolis omgärdade partiets konvent. Vad ska de göra nu? Hur det som nu pågår inom partiet slutar avgörs – måste avgöras – inom några få veckor. Partiet väljer kandidat i augusti. I skrivande stund är det enda vi vet att presidenten ger sitt stöd åt Kamala Harris, vicepresidenten från Kalifornien som hittills ansetts vara till och med mindre populär än Biden själv. Men om en demokrat hellre röstar på en golden retriever än Trump, då kanske även hon har en chans. Det är heller inte säkert att det blir Kamala Harris, trots Bidens stöd. Om delegaterna inte kan enas om henne, vid ett så kallat ”öppet konvent” där man kastar upp namn i luften tills ett av dem får majoritet, så saknas inte andra kandidater. Jag skrev redan i december 2023 om det märkliga i att Kaliforniens drygt 50-åriga guvernör, demokraten Gavin Newsom, ställt upp på en debatt – på Fox News – mot Ron DeSantis, Floridas republikanska guvernör. Varför gjorde Newsom det? Till skillnad från DeSantis var Newsom inte presidentkandidat 2024. Men en annan faktor är att Newsom, också till skillnad från DeSantis, inte har röstats ut i några primärval. Gavin Newsom tillhör de demokratiska politiker som försvarat Biden in i det längsta, även efter debatten mot Trump. Samtidigt som han i många månader nu i praktiken lagt grunden för en egen presidentkandidatur. Blir det Harris, Newsom eller varför inte Michigans Gretchen Whitmer? Just nu laddar opinionsinstituten för att inhämta mätdata om dessa och andra politikers popularitet vs Trump. Tiden är knapp till partikonventet, ja. Men själva valet hålls först den 5 november. Och här är poängen – Demokraterna tvingas nu in hals över huvud i den generationsväxling av ledarskapet i rikspolitiken som alla amerikaner, även republikaner, velat ha i åratal. Trump är heller ingen ungdom. Just nu ser det förvisso ut som om Republikanerna seglar fram. Trump personligen har fått immunitet av högsta domstolen som sänker stora delar, om inte alltihop, av de kvarvarande brottsåtalen mot honom. Partiet är åtminstone på ytan enat. Partikonventet avlöpte i veckan som planerat. Riktningen är utstakad. Demokraterna har just nu ingenting. Efter sex månader av primärval står partiet tomt och öde i toppen. Men detta kaos, denna monumentala osäkerhet, kan också leda fram till ett resultat som Republikanerna får svårt att möta. Särskilt yngre demokrater har nu ett hopp som de klänger sig fast vid. Om Biden kunde vinna mot en tre år yngre Trump för fyra år sedan, och USA trånar efter föryngring, vad kan då inte en yngre utmanare uträtta, som ännu har tio-femton år kvar till pensionsåldern?"