Adopterad..
2024-07-17
https://www.dn.se/varlden/adopterad-de-borde-ga-ner-pa-kna-och-be-om-ursakt/
"CHEONGJU. En morgon för femtio år sedan anlände Lee Hyungza till Arlanda, eskorterad av en dansk flygvärdinna.
Hon var iklädd en blå sparkdräkt och hade en SAS-väska packad med koreanska blöjor.
Vem som födde henne och varför hon adopterats till Sverige vet hon än i dag inget om.
– Det finns ett sådant hat inom mig för vad adoptionsbyrån har gjort, säger Lee som ingår i Sydkoreas sanningskommission om adoptioner.
Lee Hyungza har med sig tjocka mappar med dokumentation när vi träffas i Cheongju, drygt tio mil söder om den sydkoreanska huvudstaden Seoul. Här bor hon sedan över tolv år tillbaka.
Hon kände sig aldrig hemma i Sverige, dit hon adopterades 1973. Nu är hon på jakt efter sina rötter. Hon vill veta vem eller vilka som utgör hennes biologiska familj. Det har visat sig vara en i stort sett omöjlig uppgift.
– Vem ska jag vända mig till? Alla samarbetar ju med varandra. Man får inga svar alls och vart man än vänder sig är det stopp, både här och i Sverige.
Den småländska dialekten avslöjar uppväxten i Värnamo. Det var där hon hamnade efter att ha blivit eskorterad av en dansk flygvärdinna till Arlanda där hennes adoptivföräldrar väntade. Hon var tre, fyra, eller fem månader gammal. Ingen vet och olika dokument ger olika uppgifter.
Lee Hyungza visar väskan hon kom med när hon eskorterades från Seoul till Arlanda 1973 för att träffa sina adoptivföräldrar.
Det här retar Lee Hyungza som är ett av nästan 10 000 svenska barn som adopterats från Sydkorea till Sverige efter att Koreakriget tog slut 1953.
Som DN kunnat avslöja i artikelserien ”Barn till varje pris” finns en mörk historia bakom många adoptioner. I en rad reportage från Chile, Colombia, Kina och Sydkorea avslöjades allvarliga oegentligheter kopplade till de internationella adoptionerna till Sverige. Barn har i vissa fall registrerats som föräldralösa trots att de hade biologiska föräldrar. Barn har stulits från sina föräldrar. I andra fall har de biologiska föräldrarna pressats att ge bort sina barn mot ersättning.
Lee Hyungza är väldigt arg. Och hon är envis. Men i sökandet efter sina biologiska föräldrar stöter hon ständigt på patrull. Olika myndigheter ger olika svar.
– Det är uppenbart att myndigheterna och adoptionsbyrån vill dölja något, säger hon.
Hennes fall är ett av 372 som ingår i den sanningskommission som Sydkorea har satt i gång för att gå till botten med adoptionsindustrin. Parallellt pågår i Sverige en statlig utredning om adoptioner.
Exakt hur gammal Lee Hyungza var när hon anlände till Sverige är oklart. Olika dokument ger olika uppgifter.
Lee Hyungza vet att hon kanske aldrig får reda på vem som födde henne. Men hon hoppas i alla fall att utredningarna ska ge henne tillräckligt med grund för att stämma den koreanska staten, den koreanska adoptionsbyrån SWS och även den svenska staten, eftersom hennes adoption gick genom Socialstyrelsen.
– De ska gå ner på knä och be om ursäkt. Man behandlar inte människor som de har gjort. Jag vill stämma dem för barnhandel, för det är vad de har sysslat med. Även om vi hade föräldrar raderade de hela vår identitet och gav oss en ny som föräldralösa.
Fakta.372 fall är under utredning
● Sanningskommissionen i Sydkorea utreder 372 fall av misstänkta oegentligheter kopplade till internationell adoption. Av de fallen är 22 svenskadopterade.
● Det handlar bland annat om ”tvättade identiteter”. Barn som har biologiska familjer har registrerats som föräldralösa, dokument har förfalskats för att de ska bli möjliga att adoptera.
● Sverige har tillsatt en statlig utredning om internationell adoptionsförmedling till Sverige.
● Här ingår sex länder, bland annat Sydkorea. Utredningen leds av Anna Singer, professor i civilrätt, och skulle egentligen ha varit klar hösten 2023. Men den har fått förlängt till december 2024.
● Utredningen ska kartlägga och analysera hur regelverk, organisering och processer inom Sveriges internationella adoptionsverksamhet har fungerat tidigare och fram tills i dag.
● Enligt FN:s deklaration för mänskliga rättigheter får ingen utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj och hem. Ingen får godtyckligt fråntas sin nationalitet.
Hon syftar till det som sanningskommissionen misstänker handlar om ”tvättade identiteter”. En av utredarna har berättat för DN att de funnit barn som, trots att de har familjer, registrerats som föräldralösa. Dokumenten som har förfalskats kan utgöra ett brott mot mänskliga rättigheter.
Lee Hyungza pekar på läkarintyget från adoptionsbyrån som påstår att hon var frisk, trots att hon var ”skitsjuk”, som hon säger, när hon anlände till Sverige. Bland annat hade hon hudparasiten skabb.
Ingen uppgift står det på mamma och pappa på dokumentet som Adoptionsbyrån har över Lee Hyungza. Det är den sortens dokument som nu adoptionsaktivister hävdar att byråerna använde sig av för att göra dem till föräldralösa på pappret.
Det ska heller inte funnits något medgivande från hennes biologiska mamma, eller någon polisanmälan eller annons i lokala tidningar som efterlyste hennes biologiska föräldrar.
Den fostermamma som påstås ha lämnat in henne till adoptionsbyrån när hon var tre månader gammal är okänd.
Lee Hyungza har på sig en munkjacka med den koreanska flaggan på. Känslan när hon första gången satte sina fötter på sydkoreansk mark efter adoptionen var: ”som att komma hem”.
– Många adopterade som åker hit säger att de får en wow-känsla när de första gången sätter foten på koreansk jord. Någon sådan känsla fick inte jag. För mig var det bara så självklart – jag var hemma.
I Sydkorea såg hon ut som alla andra. Att hon inte kunde språket, ”jag förstod inte ett skit”, gjorde inte så mycket.
– Jag bara kände att det här är jag, att jag blev hel. Att det här är mitt hem och att det alltid har varit så.
Lee Hyungza gillar att titta på koreansk action på fritiden. Hon känner sig mer hemma i Sydkorea än i Sverige.
De första åren i Sverige minns hon som lyckliga och harmoniska. Men när föräldrarna adopterade ett syskon började en stökig period. Hon minns inte så mycket men har fått höra att hon fick raseriutbrott som inte ansågs normala. I efterhand, och efter kontakt med en psykolog i Sydkorea, är hon övertygad om att hon led av ptsd efter vad som hänt henne de första månaderna i livet.
– De kallar det för adoptionstrauma. Men det är inte adoptionen som gav mig trauma utan perioden från att jag blev tagen från min mamma tills jag kom till mina föräldrar i Sverige. Det har format mig. Jag släpper inte in folk på livet, eftersom jag tror att de kan försvinna.
Efter att ha bosatt sig i Sydkorea kopplar hon också vredesutbrotten till gener. Det som anses onormalt i Sverige är normalt i Sydkorea, menar hon.
– Så är alla koreaner. Jag och min man ryker ihop ordentligt ibland. Vi bråkar men efter fem minuter är det över, då går vi vidare.
Lee Hyungza träffade sin sydkoreanske make på nätet. När hon flög till Sydkorea första gången sedan hon adopterades till Sverige 2012 var det framför allt för att träffa honom. Men hon hade alltid vetat att hon någon dag skulle tillbaka.
Maken Ji Seungjun träffade hon digitalt när hon bodde i Sverige. Tillsammans med katten Ji Tteoki bor de i en lägenhet ett par timmar från Seoul. Lee Hyungza undervisar i engelska när hon inte brottas med myndigheterna.
Numera riktas ilskan mest mot vad som hänt henne och andra adopterade. För henne handlar det inte så mycket om att hitta sin identitet.
– Jag har aldrig frågat mig själv om jag är korean eller svensk utan alltid vetat att jag är korean.
Hon räknar inte heller med att hon skulle ha så mycket att prata om med sin biologiska mamma om de sågs.
– Vi har växt upp i två helt skilda länder och kulturer. Min mamma är i Sverige, även om jag aldrig känt mig hemma där är det där jag har min familj.
Lee Hyungza med katten Jaxon, Ji Tteoki på koreanska. Hon växte upp i Värnamo hos sina adoptivföräldrar men har alltid känt att hon är koreansk.
Men hon vill ha svar på frågor om sitt ursprung.
– För mig handlar det om att veta vem som födde mig. Jag vill fråga henne om vem jag är, var jag kommer ifrån och varför jag blev bortlämnad. Jag vill veta vilken förklaring hon fick till att jag försvann, för jag tror inte hon gav upp mig frivilligt. Då hade det funnits dokument på det.
Livet i Sydkorea har även inneburit kulturkrockar. Tatueringarna måste hon dölja. Och piercingen hon hade i näsan när hon landade beordrade hennes blivande man henne att ta ur inför besöket hos hans föräldrar. Sydkorea är ett traditionellt och konservativt land.
Ju fler motgångar Lee Hyungza stöter på desto mer vill hon veta vad som hänt. Efter mycket tjat fick hon besöka barnläkaren som skrev intyget om hennes hälsa när hon lämnades till adoptionsbyrån. Det gav ingenting och lämnade Lee än mer misstänksam.
– Han kanske aldrig ens träffade mig. Vad vet jag. Det mesta är förskrivet i de här pappren som du ser, men med hans signatur. Han ville inte ens prata om det, det gjorde att jag kände ännu mer för att gräva i det. Han var så ovillig.
Lee Hyungza och hennes man Ji Seungjun har lagt ner mycket tid på att försöka ta reda på vilka som är Lees biologiska föräldrar. Men de stöter på patrull överallt.
Förutom en ursäkt kräver hon att bortadopterade ska få ekonomiskt stöd om de vill leta efter sina biologiska föräldrar. De ska få resan betald, advokater, tolkar och uppehälle. Det har de rätt till, de valde aldrig att bli bortadopterade, menar hon.
I november förra året meddelade Adoptionscentrum i Sverige att de ska sluta att ta emot ansökningar om adoption från Sydkorea. Däremot ska de adoptionsprocesser som påbörjats fullföljas. Det är för dåligt, tycker Lee Hyungza
– Det räcker. Det ska vara stopp nu. Även ärenden de håller på med måste stoppas. Sydkorea är ett rikt land i dag, de kan ta hand om sina egna barn.
Började i slutet av Koreakriget
● Adoptioner från Korea började vid Koreakrigets slut när svenska hjälparbetare adopterade föräldralösa krigsbarn.
● Till att börja med skötte den statliga koreanska myndigheten CPS, Child Placement Service, adoptionerna.
● I mitten av 1960-talet privatiserades CPS och förvandlades till adoptionsbyrå SWS, Social Welfare Services. SWS har nu bytt namn till KWS, Korean Welfare Services.
● I Sverige förmedlades adoptionerna först av svenska staten.
● 1979 tog Adoptionscentrum, en ideell förening, över. De blev världens näst största förmedlare av internationella adoptioner. Mellan 1970-2018 förmedlades 25 213 adoptioner.
● Under en 70-årsperiod adopterades närmare 10 000 barn från Sydkorea till Sverige.
● Adopterade har i decennier vittnat om att den sydkoreanska adoptionsbyrån förfalskat adoptionsakter för att göra barn tillgängliga för adoption.
● Redan 1974 rapporterade nyhetsbyrån AP om adoptionsbyråer med vinstintressen som exporterar barn.
● DN har avslöjat att så sent som 2020 pressades sydkoreanska kvinnor att adoptera bort sina barn och gick miste om den objektiva rådgivning de har rätt till."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.