Radioaktivt Avfall Med Otillåtet Innehåll
2024-07-11
https://sverigesradio.se/artikel/5527864
"Flera tusen tunnor med radioaktivt avfall som var planerade att slutförvaras har visat sig innehålla stora mängder kvicksilver och andra vätskor. Något som inte är tillåtet i slutförvaret. Nu måste en anläggning för flera hundra miljoner kronor byggas för att öppna upp tunnorna och behandla avfallet, enligt Sven Ordéus som är vd på bolaget Svafo.
I en lagerlokal i Studsvik i Sörmland står drygt 7 000 stora, gula plåttunnor i långa, prydliga rader. De innehåller låg- och medelaktivt avfall från det tidiga svenska kärnkraftsprogrammet, alltså 60, 70 och 80-talen och när tunnorna nyligen undersöktes så framkom att många av dem innehåller ämnen som de inte borde innehålla, bland annat plutonium och stora mängder vätska.
Just vätska får inte förekomma i slutförvaret. Sammanlagt rör det sig om nästan 5 kubikmeter vätskor, bland annat uppemot 65 kilo kvicksilver. Tunnorna som färdigställts för att senare skickas till ett slutförvar måste nu därför istället öppnas upp.
– Det innebär att vi måste bygga en hanteringsanläggning på plats. Man ska alltså jobba på distans och öppna upp de här. Man kan rena och gjuta in vätskor så de blir i fast form för att sedan kunna slutförvara dem, berättar Sven Ordéus vd på bolaget Svafo.
Den nya anläggningen kommer att betalas av kärnkraftsbolagen. En kostnad som i slutändan hamnar på elräkningen.
– Man får nog räkna med att det kommer att kosta ett antal hundra miljoner att bygga en sådan anläggning, enligt Sven Ordéus.
De låter ihåligt de knallgula tunnorna med radioaktivt innehåll från det tidiga svenska kärnkraftsprogrammet när man knackar på dem. För de 300 liter stora faten, alldeles nya och fina, innehåller i sin tur mindre fat, 200 liter stora, rostiga med flagande färg. Inne i dem står ett ännu mindre fat.
– Det här är som en rysk gumma, berättar Sven Ordéus, vd på företaget Svafo som ägs av de svenska kärnkraftsbolagen och som har till uppgift att städa upp efter det tidiga svenska kärnkraftprogrammet.
Tillsammans står vi i en stor hall vid Studsvik strax utanför Nyköping. I den här lagerhallen finns mer än 7000 sådana här fat. Det stora problemet med de här tunnorna är att man inte exakt vet vad de innehåller. För i den innersta tunnan är soporna nämligen ingjutna i betong. Så har man gjort med atomsopor ända sen kärnkraftens begynnelse och fram till 2005. Det för att sen kunna slutförvara tunnorna.
Det fanns misstankar om att allt inte stämde med innehållet i det här äldsta avfallet. Så för några år sen så började man här på SVAFO med att öppna upp tunnorna en efter en. Med hjälp av en rejäl slagborrmaskin hackade man sönder betongen för att få ut skrotet.
– Då råkade man bila hål på behållare som innehöll plutonium bla och det här materialet kontaminerade tältet man stod i, men det var ingen fara för personalen för de hade rätt skyddsutrustning, berättar avfallsspecialisten Fredrik Ekenborg på Svafo.
Trötta på att bli nedsölade med radioaktiv sörja från 60-talet skaffade man nu in en rejäl röntgenapparat och genomlyste mer än 7000 fat med den. Ungefär som hos tandläkaren alltså. Vad man upptäckte då var att mer än 2000 av faten innehåller vätska och flera tusen små blyburkar, lite som plomber för att fortsätta på tandläkarenanalogin. Plomber som man i sin tur återigen inte vet säkert inte vet vad de innehåller. Vätska är ett problem eftersom vätskor är mycket bra på att transportera radioaktiva ämnen.
– Vi vet inte riktigt säkert eftersom vi bara har kunnat röntga, men med stor sannolikhet är det kvicksilver och uranlösningar mm, enligt Fredrik Ekenborg.
En annan trolig kandidat bland möjliga vätskor är starkt frätande salpetersyra, som var populär att använda i experiment med plutonium. Plutonium hittade man också i fler av faten än man från början hade räknat med. När rapporten från det här så kallade röntgenprojektet blev klar i augusti förra året så orsakade det viss huvudvärk hos företaget Svensk kärnbränslehantering, SKB, som ska bygga och driva de tre sopstationer som planeras för det svenska atomavfallet. För i ett av dessa slutförvar, det så kallade SFR i Forsmark i norra uppland, ligger nämligen ytterligare 2844 stycken av de här gamla tunnorna.
Det enda slutförvar som finns i drift i Sverige idag är SFR och det består bland annat av fyra stycken flera hundra meter långa bergsalar som sprängdes ut på 80-talet, för att bli hem till kortlivat radioaktivt avfall. I en av de här salarna står stora containrar i långa rader, staplade på varandra, ja det ser lite ut som dom fallande klossarna i dataspelet tetris. I 35 av de här tetrisklossarna, eller containrarna, står de 2844 faten.
Eftersom tunnorna i Studsvik innehöll en massa andra saker än man hade trott, så är nu misstanken att så är fallet även med de här tunnorna i sina container-sarkofager.
– Vi vet inte och det är det stora problemet, säger Per Riggare som är avfallsspecialist på Svensk Kärnbränslehantering, SKB. Det är väl aldrig kul att det inte går som man har tänkt sig, men nu är vi i det läget och då ska vi se till att det blir så bra och rätt som möjligt.
Det betyder att de 2844 tunnorna som alltså slutförvarats, måste tas upp igen. Helt enkelt exhumeras som en gravöppning. Deras tusenåriga vila blev inte längre än ett par decennier.
– Tills vidare ska vi inte göra någonting alls. De står bra där de står det finns ingen risk i dagsläget på något sätt. Däremot när det finns en behandlingsmetod för att hantera de här, då ska vi ta ut de här faten och behandla dem efter den då bästa möjliga tekniken, fortsätter Per Riggare på SKB.
Problemet är att i det bergrum där tunnorna står i sina containrar så har ytterligare sopor deponerats senare, fler tetrisblock alltså, som först måste lyftas ut för att man ska kunna komma åt det här misstänkta avfallet.
– Logistikmässigt är det inte särdeles svårt inte svårt. Det är en stor mängd containrar man måste flytta på, enligt Per Riggare.
Det är alltså inte på grund av att tunnorna är särskilt radioaktiva som de måste tas upp utan enligt SKB för att de vill vara 100% säkra på vad de har i sitt förvar. Men helt obetydliga mängder radioaktivitet är det inte heller. Tunnorna innehåller bland annat cesium 137, uran 235 och vapenplutonium. Troligen rester efter svenska experiment med målet att bygga en atombomb.
Vetenskapsradion lät kärnkemisten Christian Ekberg på Chalmers att räkna på aktivitetsinnehållet för just plutonium i de 7000 tunnorna som redan har undersökts. Plutonium är mycket giftigt, och orsakar bland annat lungcancer. Omräknat i vikt rör det sig om ungefär 300 gram plutonium, men är troligtvis dubbelt så mycket eftersom alla mätdata ännu inte har gåtts igenom. Det räcker definitivt inte till en atombomb och är många tusen gånger mindre än utsläppen från till exempel Tjernobyl, men ändå så mycket att det troligen inte kommer att kunna förvaras i det befintliga slutförvaret, SFR. Istället måste tunnorna vänta i flera årtionden tills ett lämpligare slutförvar byggts.
Men hur kunde det gå så här då? Att kärnkraftsindustrin inte vet vad de stoppat i sina soptunnor.
– Jag tror att det kan vara en dålig styrning av verksamheten. Jag tror inte att det är något uppsåtligt, säger Sven Odéus.
– Man har slarvat helt enkelt?
– Ja eller så var det den tidens anda, jag låter det vara osagt, svarar Sven Ordéus på Svafo.
Historiska synder alltså. 60- och 70-talen då det inte var så noga med miljötänkandet. Men så har man också hittat fat tillverkade så sent som 1997, alltså för bara 15 år sen, som också innehåller vätska, alltså felaktigt tillverkade.
– Man har förmodligen kört vidare på ett gammalt koncept som varit i drift före 1980 och man har inte ändrat det sättet förrän någon gång på 2000-talet, enligt Sven Ordéus.
Så här får det inte går till och på Strålsäkerhetsmyndigheten SSM i Stockholm utreds nu därför om brott kan ha begåtts i samband med att avfallet packades för slutförvar.
– Det är två frågor, dels vem som äger ansvaret för de fel som till synes har begåtts, dels finns det straffansvar eller är det preskriberat, säger Anders Wiebert är utredare på Strålsäkerhetsmyndigheten.
Den eller de personer som gjöt in det radioaktiva skrotet och med det en massa vätska, kan troligen redan nu andas ut för något åtal lär det inte bli.
– Det är en preliminär bedömning att det här är preskriberade brott i så fall, säger Anders Wiebert på SSM.
En fråga nu är om man törs vara säker på att samma fel inte upprepas i framtiden, då det kommer att bli fråga om att gräva ner betydligt farligare avfall, som kärnbränsle och rivningsavfall från kärnkraftverk.
– Vi lär oss hela tiden, det här är en ju en 30-40 år gammal fråga. Vi har lärt oss en massa, vi ser på saker på ett annat sätt, vi ser på dokumentation och mätningar på ett annat sätt. Jag ser inga paralleller till kommande avfall förutom att vi lärt mycket av det här. Vi kanske får andra metoder, men kommande avfall ser inte ut på det här sättet, säger Per Riggare på SKB.
– Men är det ni som har haft för dåliga kontroller eller Studsvik som har slarvat vid tillverkningen av faten?
-- Jag vet faktiskt inte och jag tycker inte det är särdeles intressant. Vi har här och nu något som vi ser som ett problem. Hur vi hamnade här eller vem som har gjort det, det spelar inte så stor roll. Vi borde inte ha hamnat här och nu försöker vi att rätta till det, slutar Per Riggare.
– Vi har ju förändrat allting. Det finns en helt annan tillsyn och regler och det sker en internkontroll som i princip fattades i alla bolagen under 70-80-talet. Det finns en Strålsäkerhetsmyndighet som är betydligt starkare idag än vad som fanns vid den tiden så det finns många förutsättningar att vi kommer att lyckas betydligt bättre idag än vad man kunde göra tidigare. Nu får vi göra ett omtag på det här så att vi sen slutgiltigt kan deponera det här och veta att det vi lägger ned i slutförvaret faktiskt är det som finns i tunnorna, avslutar Sven Ordéus vd på Svafo."
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.